magister nyman

"Glöm aldrig att fråga vad taxiresan kostar!"

2012-01-29T01:15:00.000+01:00

Efter att ha gjort bort oss på tåget med vår förlegade måltid (fast jämfört med hur det gick för Karl XII när han var i Ukraina så var det ju rena framgångsresan) stiger vi strax före midnatt ut på en perrong i Kamjanets-Podilsky, eller hur nu staden borde skrivas. För att slippa lägga halva min energi på att fundera över vilken transkribering och stavning (polsk, rysk, ukrainsk, judisk, ungersk, rumänsk...) jag borde använda kommer den fortsättningsvis att kallas KP i den här texten. Och jo, i fall ni undrar, så är bilden längst upp på sidan också från KP.

Rockande skulpturer i KP

Vi frågar en taxichaufför om vad det kostar att åka till vårt hotell, och får svaret 40 hryvnia, dvs drygt 35 kronor. Ett rimligt pris för att åka genom hela stan, tyckte vi, och fortsätter att tycka det ett tag till. Nästa dag när vi skulle ta en taxi tillbaka glömde vi att följa den gyllene regeln för taxiresor i Ukraina (strängt framhållen i alla guideböcker), nämligen att alltid fråga vad det kostar före resan. När vi kom fram till stationen sa chauffören något på ryska (eller om det var ukrainska, det är inte alltid så lätt att veta skillnaden). I alla fall så tolkade vi det som 70, och blev givetvis upprörda över att bli så gravt lurade. Vi började protestera vilt med vår minimala ryska, och förklarar för den stackars mannen att vi minsann betalade 40 igår. Det visade sig dock att det inte alls var 70 han ville ha, utan 17. Något pinsamt att framstå som en så snål turist att man protesterar över att få betala knappt 15 spänn för att åka genom hela stan, eller om han nu förstod att vi ville betala 40, och i så fall måste han ha blivit ännu mer förvirrad.

Julstämning i KP

Men även 17 var tydligen ett högt pris. På vår sista taxiresa i KP stiger vi in i en skruttig Lada med en förare som i och för sig verkar befinna sig i någon slags dimma. Huruvida den är kemisk eller mental undandrar sig vår bedömning. Resan går dock bra, och när vi är framme vill han bara ha 11 hryvnia för denna resa, och dessutom mitt i natten. Han verkar närmast chockad när jag ger honom 20 och inte vill ha någon växel.

Guideböckerna (jo, det är samma böcker som fick oss att förvänta oss förbrödning över vodka och saltgurka på tåget) har fått oss att tro att de flesta ukrainska taxichaufförer är halvmaffiosos som står och väntar på att lura av godtrogna västerlänningar både skjortan och en rad andra plagg (keep in mind that in Ukraine taxi drivers have the reputation of being minor-league con men, säger den alltid lika välinformerade Bradt Ukraine) (och detta får de oss att tro, vi som kommer från ett land där stackars balter och finnpajsare luras att betala närmare en tusenlapp för att åka från Tallinnfärjan till centralen, och detta helt legalt bara för att bilen har en obegriplig dekal med en uträkning på fönstret!!).

Mellan himmel och jord befinner sig kyrkan.

Det är nästan så man vill berätta för de säkerligen inte så förmögna taxichaufförerna i KP att de gott kan fördubbla priset när de ser en västerlänning. Även jag, en gravt underbetald (när skall jag få 10000 mer i månaden, Björklund?) förortspedagog, tjänar förmodligen mer än de flesta hederliga människor i KP, och kan gott betala 40 spänn för att åka från ena änden av stan till den andra. Men det är inte många taxichaufförer i Ukraina som kan engelska, och tur är väl det, för annars skulle de ha läst guideböckerna och först blivit kränkta, men sedan tänkt att då är det väl lika bra att leva upp till ryktet...

Utebliven ukrainsk uppmärksamhet upprör udda utlänningar.

2012-01-19T00:33:00.000+01:00

Centralstationen i Kiev

Ukraina är ju inte bara Kiev, så när några lediga dagar infinner sig beslutar vi oss för att åka iväg. Och det sätt som man skall se Ukraina på enligt många är genom att åka tåg. Vi väljer ut en destination som verkar spännande, staden som heter Kamianets-Podilsky, eller Kamjanets-Podolskij, eller någon annan av de otaliga stavningsvarianter som finns på denna stad. Mer om resmålet senare, för dagens inlägg är det resan som är målet.

Vi hade förberett oss för resan genom att läsa på. I den vanligtvis mycket pålitliga reseguiden Bradt Ukraine hade vi tagit del av en hel del intressanta fakta om hur det är att resa med ukrainska tåg. Där stod bland annat följande:

Life in the train carriage is as real as it gets, and you'll find that trains are a great way to become intimately acquainted with people--- It is polite to introduce yourself early on and participate in the conversation. Food is shared, stories are swapped and the party will drag on late into the night. --- In almost every case the other passengers will be excited to have a foreigner in their car and they will look out for you.

Även i andra guideböcker hade vi läst om hur man dukar upp rikliga måltider med väl tilltagna ransoner vodka. Så för att inte vara sämre än de andra när de ukrainska familjerna dukar upp sina festmåltider och börjar bjuda laget runt har vi laddat upp med mat: bröd, korv, leverpastej, ostar, ostkex, paprika, färsk gurka, en burk inlagd gurka, juice, två sorters karameller, drickyoghurt, öl och vodka.

Det börjar dock inte så lovande. När vi vandrar in i vagnen är det knappt ledljus. Det är en öppen vagn, på ena sidan långa britsar, på den andra två säten som också går att göra om till britsar. Trots att klockan är 16.30 har många fällt ner britsarna och från några håll hörs ihållande ukrainska snarkningar. Att tillbringa de närmaste sju timmarna liggande på en alltför kort brits utan möjlighet att läsa känns inte som en lockande vision av den närmaste framtiden.

Inte heller visar medpassagerarna något större intresse för att bli vänner med oss, ingen rusar fram för att presentera sig, och konversationerna flödar inte nämnvärt. De som inte halvslumrar, helslumrar eller dagdrömmer sitter med mobiltelefoner och ipads som lyser som fyrar i halvdagern.

Men när tåget rullar ut ur staden ökar ljusstyrkan på taklamporna tills den når anständig läsnivå. Vi ser oss om efter måltiderna och dryckerna, och var är alla ukrainare som skall ställa frågor till oss om vårt hemland på bruten engelska, eller försöka få ur oss våra fåtaliga ryska glosor? I stället för att vara imponerade av att få dela vagn med västerländska turister sitter barnen och spelar på sina mobiltelefoner, en ung tjej utbyter SMS som får henne att rodna med någon, några lyssnar på musik med hörlurar från sina mobiler och närmast över gången sitter en välklädd ung man och läser en bok på sin iPad 2.

Maten då? SMS-tjejen har en McDonaldspåse och iPad-mannen en flaska mineralvatten, det är allt vi ser. Dessutom har varje vagn en egen konduktris, en barsk dam som går runt och säljer kaffe eller te för fyra hryvnia och femtio kopek per kopp (knappt fyra kronor). När vi vartefter, därtill tvingade av hungern och törsten, börjar plocka fram våra läckerheter sneglar en och annan på oss, och vi känner på oss att några kommer att berätta för sina släktingar och vänner om de märkliga turisterna från en främmande kultur som ägnar sig åt någon slags primitivt otidsenlig mat- och dryckesorgie.

Till skillnad från svenska tåg avgår det när det står i tidtabellen, och det gör inte heller omotiverade uppehåll vid mystiska stoppsignaler i avfolkningsbygderna. De första två timmarna saktar inte tåget in en endaste gång, men mot slutet av resan när det förmodligen är enkelspår stannar vi ibland till för tågmöte, men det tycks vara med i tidtabellen för vi behöver aldrig vänta mer än någon minut och tåget når sin svårstavade destination på utsatt tid.

För den som vill gå miste om denna möjlighet att visa ukrainarna hur vi i Sverige anser att tågresor skall gå till men som ändå vill ta sig fram i Ukraina, i det här fallet med husbil rekommenderas följande länk: http://www.freedomtravel.se/2012/01/att-resa-i-ukraina/

Tycker du att din förort är trist?

2011-12-30T10:52:00.000+01:00

En kopp kaffe kan göra underverk var du än är.

Tycker du att ditt bostadsområde är lite trist? Kanske är parkerna inte så välskötta? Kanske känns det inte riktigt som din lokala livsmedelsbutik harmonierar med byggnaderna intill? Ett besök i Kievs förorter kan få dig att se ditt område med nya ögon.

Sovjetisk stadsplanering var inte direkt känd för att lägga ner någon större möda på de områden där den vanliga arbetarklassen bodde. Däremot ansträngde man sig betydligt mer med de hus där höjdarna bodde. Det kallades visst kommunism...

Det är svårt att undvika förorterna eftersom den stora vägen från flygplatsen går rakt igenom några av de värsta betongförorter. Och då pratar vi rejält med betong, och en total avsaknad av förskönande inslag.

För att få uppleva denna miljö riktigt inpå skinnet väljer jag att åka dit en blåsig dag i november, klädd i en alltför tunn jacka som släpper igenom den oväntat kalla vinden. Den totala gråheten möter en dock inte direkt eftersom området kring tunnelbanestationerna är fullt av butiker av skilda slag, liksom av små gummor som säljer allt möjligt.

Färg och form

Ett av de mer lyckade arktitektoniska inslagen

Men även här i förorten finns det hus där någon arkitekt har gjort försök att försköna det hela. Ibland med mindre lyckat resultat, men ibland har man ändå lyckats. Och kanske kan man en vårdag se en och annan blomma som sticker upp genom marken, och kanske skiner solen och gör det hela lite lättare att uppskatta ibland. Så icke denna novemberdag. De frusna gummorna vid tunnelbanestationen verkar rätt vana. Jag köper några inlagda gurkor för ett oförskämt lågt pris och vandrar ut i förortslandskapet.

Sovjetisk standardarkitektur

En ensam spårvagn skramlar fram och ger en flyktväg

Nu har ju kapitalismen bidragit med ljusskyltar och reklamplakat, och dessutom far de nyrikas flotta bilar fram på motorvägen och ger lite inslag av rikedom och flärd. På Sovjettiden var allting ännu gråare, och tristessen ännu djupare. Och att det finns ganska många som bor här som har bilar som kostar en bra slant framgår på de bevakade parkeringar som finns här och där.

Men en sak är säker, efter ett besök i Kievs förorter så är det troligt att du kommer att se ditt eget bostadsområde med nya ögon. Det är nog inte så illa i alla fall...

Sköna hem på ukrainska

2011-12-06T21:48:00.001+01:00

En typisk ukrainsk möbelaffär

Det finns många olika sevärdheter att titta på när man åker till ett nytt land. Till de vanligare hör kyrkor och slott. Inget ont om kyrkor och slott, men alltför ofta infinner sig känslan av att man sett det här förut. Nu är i och för sig ortodoxa kyrkor annorlunda än protestantiska och katolska, men när man varit inne i ett par ortodoxa kyrkor så vet man ungefär hur de flesta ser ut. Och i längden är det inte så kul med små präster och munkar som svänger omkring med rökelsekar, medan huckleförsedda tanter rabblar böner.

Fast de ukrainska kyrkorna är rätt snygga från utsidan, med sina gyllene kupoler. Mer om det någon annan dag. I dag skall det handla om en helt annan typ av sevärdhet. En sevärdhet som säger en hel del om landet. På samma sätt som IKEA säger en hel del om Sverige (platt och informellt) så säger en ukrainsk möbelaffär en hel del om Ukraina.

Accessoarer som ger stil åt hemmet

Det var nämligen i en möbelaffär vi hamnade på en promenad i Kievs utkanter. Och den här möbelaffären hade inte mycket gemensamt med Kamprads imperium. Frågan är om IKEA någonsin kommer att kunna etablera sig i Ukraina om det är detta som är möbelidealet. Å andra sidan så kan man fråga sig hur många ukrainare som har råd med möblerna i denna butik. Priserna var ofta närmast astronomiska, och det är knappast några vanliga löntagare som handlar möbler här.

En champagnepingvin är givetvis nödvändig i varje bättre ukrainskt hem

Stilen då, hur skall man beskriva den? Ja, någon slags eklektisk svulstig blandning av bordell, steampunk, 1800-talsherrgård kombinerat med influenser av ukrainsk nationalromantik. Allt kombinerat med en vilja att visa upp att man som nyrik har råd att köpa dessa produkter.

Afrikanska inslag piffar upp.

Och nej, jag tycker inte att det är fel att man vill visa upp sin rikedom. Det är annorlunda än vad vi är vana vid från Sverige, men en ganska naturlig reaktion efter att ha upplevt det kommunistiska paradiset där man i alla fall försökte upprätthålla en falsk fasad av jämlikhet.

Säng med en touch av fransk lyxbordell

Här tillagas mången ukrainsk nationalrätt

Må de blågula fanorna vaja i Kiev!

2011-12-03T21:24:00.001+01:00

Elva månader för tidigt, i juli i år siktades denna supporter på Kievs gator

För första gången någonsin kommer magister Nyman nu att uppmärksamma den sport som betyder så mycket för så många, nämligen fotboll. En gång i tiden befann jag mig i Bologna med en skolklass och våra värdar hade ordnat ett besök på det lokala fotbollslagets träningsarena där vi fick träffa Kenneth Andersson. En viss besvikelse visade sig på värdarnas förväntansfulla italienska anleten när jag frågade: "Vem är det?". Nåväl, Kenneth Andersson visade sig vara en trevlig snubbe som bidrog till att skingra mina fördomar om sportfånar.

Nu är läget sådant att min fru numera arbetar i Kiev, en stad som jag besöker regelbundet. Och nästa år är det ju dags för EM i fotboll, och som väl många har uppmärksammat kommer Sverige att spela alla sina gruppspelsmatcher i just Kiev. De blågula fanorna kommer att bli ännu fler och det enda som kan hindra blågul seger i öppningsmatchen är om det blir oavgjort. Plötsligt kommer detta okända land att bli centrum för vår uppmärksamhet på ett sätt som säkert kommer att slå både Ruslanas Wild dances och den orangea revolutionen.

Sandstränderna i centrala Kiev är fina, men vattnet motsvarar inga EU-krav

Ukraina är ett märkligt land, och märkligt okänt med tanke på hur stort det är och hur nära oss det ligger. Om man går fram till Nisse från Hökarängen och ber honom skriva ner allt han vet om Ukraina och allt han vet om Thailand kommer skillnaden mellan dessa listor att vara ungefär som skillnaden mellan Håkan Juholts och Anders Borgs meriter.

Den svårhämtade bilen har nått landsortsidyll med storkbo

Men det är inte bara det faktum att landet är okänt i Sverige som gör landet märkligt. Landet är helt enkelt rätt märkligt. Nyligen befann jag mig i utkanten av Kiev för att hämta en hyrbil. Jag hade i god tid tagit reda på exakt var hyrbilsfirman låg (trodde jag). För att inte villa bort mig med några svårtolkade bussar gick jag tre kilometer från tunnelbanan till ett förortsområde där nummer 7 på en viss gata skulle ligga enligt kartan. Biluthyrningen skulle nämligen ligga på nummer 7d. Till min förvåning var det en gata med vanliga sovjetiska hyreshus, och något spår av biluthyrningar fanns inte. Visserligen stod det inte 7d på något av huset, men nummer 3, 5, 7 och 9 låg där, och i de flesta av världens länder brukar det innebära att man nog är när rätt nära.

Med femton minuter kvar tills biluthyrningen skulle stänga tilltog desperationen, och jag började fråga alla på gatan om Hertz men alla såg lika frågande ut som om jag frågat om vägen till Norrtälje. Mobilen lyckades inte heller koppla fram mig till något annat än en pengaslukande telefonsvarare. Till sist lyckades jag med hjälp av hustruns rysktalande arbetskamrater få reda på att kontoret låg ungefär tjugo minuter promenad bort, och man lovade också att vänta på mig (mot en avgift).

Så jag knatade på, men när jag efter 35 minuter nådde gatans slut visade det sig att jag gått i fel riktning, ett misstag som nog kanske inte kan lastas landets konstighet utan snarare min egen oförmåga att ta till mig instruktioner. Bilavhämtandet fick vänta till nästa dag, men när jag senare försökte fråga hur det kunde komma sig att 7d låg på ett helt annat ställe än närbesläktade tal verkade ingen inse det konstiga. Det kan vara så ibland, var det svar jag fick på biluthyrningen.

Så kära fotbollsfans, om ni av någon outgrundlig anledning får för er att hyra bil (vilket i och för sig inte är att rekommendera så länge ni håller er i staden, ser på matcher, slåss med andra fans eller dricker kopiösa mängder öl, eller vad ni nu kan tänkas pyssla med mellan matcherna) för att komma ut på den ukrainska vischan så ta först reda på var biluthyrningen borde ligga och bege er sedan till något annat ställe i närheten eftersom det är troligare att biluthyrningen ligger där.

Och vill ni veta mer om Ukraina så kom gärna tillbaka till den här bloggen. Jag lovar att ni kommer att förstå mer av det land ni skall besöka om ni följer bloggen. Som en liten försmak på ukrainsk folkmusik och den kvinnliga fägring som är påfallande i Kiev, speciellt sommartid, så kommer här ett litet musikstycke:

För den som vill se en annan, och kanske mer politiskt korrekt version av samma låt rekommenderas bloggkollegan Vodka Beat

, SvD,

Trivsamt trendängslighetsbefriad trygghetsresa

2011-10-30T13:17:00.000+01:00

Det värmländska köket präglas av stor variation.

Här firades det excesser i spaghetti på burk.

Genom denna dörr gick jag ut 1986 med Lgr 80 tätt tryckt till mitt bröst.

En grå fredagmorgon i oktober. Jag vandrar längs gatorna i den värmländska residensstaden. Min vandring tar mig så småningom ner till den bostad där jag tillbringade mina studieår. En trävilla på vars övervåning en äldre dam bodde, och en nedervåning som jag delade med en smålänning som livnärde sig nästan uteslutande på spaghetti med tomatsås från konservburkar. Jag funderar ibland på hur (om) han överlevt att denna delikatess tycks ha försvunnit från butikshyllorna. Fast den kanske finns kvar i småländska lanthandlar, där de äktsmåländska handlarna i syfte att få mängdrabatt köpt upp sig på gigantiska lager konservburkar.

Nåväl, jag styrde nu mina steg mot trävillan, och förväntade mig att den blivit köpt och lyxrenoverad av någon lokal tandläkare eller plastikkirurg, med äppelträden nersågade och ersatta med trebilsgarage, swimmingpool och en gigantisk altan fylld med webergrillar och årets modeller av lyxträdgårdsmöbler.

Stadens äldsta pizzeria kändes ganska gammal redan på åttiotalet.

Men i Karlstad står tiden ju oftare stilla än i andra landsändar. Så även här. Faktum är att huset såg exakt ut som den försommardag 1986 då jag tog min kära Lgr 80 i handen och gick iväg utan att vända mig om. Här syntes inga spår av någon renovering, men inte heller verkade tidens tand ha nött på huset. Samma namn står kvar på brevlådan, och den dam jag då uppfattade som äldre tycks leva kvar på övervåningen. Kanske är även hon fången i en tidsbubbla där ingenting åldras utan lever kvar i åttiotalet.

Typiskt karlstadskt näringsställe

Det är inte bara villor som ser ut som inte en dag har förflutit mellan 1986 och 2011. Faktum är att flertalet av stadens restauranger också ser ut som då. I Stockholm har ju de flesta restauranger genomgått ett antal renoveringar, konceptbyten där varenda pryl ersatts av nya ungefär vart femte år. De karlstadska näringsställena tycks däremot som hämtade ur en annan tid, en tid som inte nödvändigtvis måste vara åttiotal eftersom de ofta inte var nystajlade då heller. Det är platser där personer som Juholt skulle trivas, där man kan sitta och tro att det är 1985, Palme är statsminister, Domus heter Domus, och privata apotek inte ens finns i borgarnas vildaste fantasi. En tid när Aftonbladet aldrig skulle haft fräckheten att dra fram sossepamparnas excesser i dagsljuset. En tid när vem som helst skulle ha skrattat ihjäl sig om moderaterna kallat sig för arbetarparti.

Exotiskt inslag från tiden innan Sverige koloniserat Thailand.

Men missförstå mig nu inte. Jag tycker också att det är rätt skönt att man inte till varje pris måste förnya sig hela tiden. Lika vansinnigt som att villaägare river ut sina helt funktionsdugliga (och näst intill oanvända) lyxkök med jämna mellanrum för att man sett att de börjar bli omoderna, lika trist är det att restauranger alltid måste lägga sin energi på att skapa nya koncept i stället för att göra god mat till rimliga priser. Även om jag inte känner någon nostalgi efter det gamla DDR-Sverige så kan jag uppskatta dessa minnesmärken över en svunnen tid.

Lyxkrog dit vi studenter inte vågade oss. Snygg sjuttiotalslogga.

När jag kommer hem letar jag fram det glas jag en gång stal i någon slags ungdomlig protest mot den dåliga servicen på det då nyöppnade Cafe Artist. Jovisst, det är exakt samma logga som än idag pryder dess markiser. Det är nästan så jag ångrar min stöld och skulle vilja återbörda glaset som en gest av uppskattning över att man vågar stå över trender och ängsligt modernitetstänkande. Fast det gör jag inte. Utan att bry mig om Spendrupsloggan på andra sidan häller jag upp en Sigtuna Red Ale och funderar över varför det inte finns några mikrobryggerier i Värmland.

Stulet glas från 1986.

Samma ställe 2011.

Snor, rumpor, penisar och Juholt.

2011-10-14T01:04:00.001+01:00

Att resa till Karlstad är långt ifrån riskfritt

En gång i tiden tillbringade jag tre år i Karlstad. När jag kom dit visste jag ingenting om Karlstad, förutom att Hajk kom därifrån och att lokalinvånarna hade en dialekt som gjorde dem svåra att ta på allvar. Dessutom hade jag en halsböld och fick tillbringa min första dag på vårdcentralen.

Efter tre år lämnade jag staden, och återvände till resten av världen. Halsbölden var glömd, jag var en annan människa, och livet låg framför mig. Jag återvände då och då, en gång fann jag kärleken i en lägenhet på Herrhagen.

Nu har jag för några dagar återvänt till denna stad. En av de första värmlänningar jag ser är en man i övre medelåldern som just håller på att resa sig från en soffa i busstationen. Han har tagit till sig att byxor numera skall hänga långt ner på baken så att kalsongerna syns. Fast han har glömt en sak - kalsongerna. Alltså är det anblicken av hans håriga värmländska röv som välkomnar mig till min forna hemstad.

För att lära mig förstå Karlstad av idag plockar jag upp några gratistidningar som handlar om nöjeslivet i staden. Förutom mer eller mindre ointressanta artiklar om diverse artister har båda tidningarna varsin krönikör. I den ena tidningen med det bisarra namnet Tryck Värmlands Nöjestidning skriver en ung dam med det gulliga namnet Emelie "Slinkan" Orebjörk om olika sätt att snyta sig på. Den andra tidningen, vars artiklar till stor del är väldigt lika den första, men som lystrar till det häftiga namnet NEWZ skriver en annan krönikör, Magnus Skoglund, om sin motvilja mot äldre mäns penisar.

Men Karlstad är inte bara rövar, snor och penisar. Här finns också ett landskap fullt med gamla gråsossar som inte som jag njuter av senaste Juholtsblundrarna. I sitt husorgan, Värmlands Folkblad, skriver en av dessa, Hans Bäckfalk, en insändare. Hans argumentation är faktiskt riktigt intressant. Han menar nämligen att det är fel att reta sig över Juholts "eventuella bedrägeri" därför att det finns så mycket allvarligare problem i världen. "Människor kämpar för sina demokratiska rättigheter, barn svälter i tusental och fattigdomen är oerhört utbredd i världen" Att då komma och tala om den stackars partiledarens ohederlighet är ju futtigt! Han avslutar sin insändare med uppmaningen: "Visa samma glöd och engagemang för de stora problemen!"

Detta är ju ett lysande resonemang. Alltså blir det helt ointressant om jag fuskar med skatten, eftersom det ju är futtigt jämfört med vad som sker i krig runt om i världen. Och skulle jag få för mig att råna en bank, så är ju det ingenting mot det som knarkligorna i Mexiko ställer till med. Genom att sätta in allt vi gör i större globala sammanhang kan vi känna oss oskyldiga nästan vad vi än tar oss till.

Nattlig fönstershopping i värmlandsmetropolen

I stadens andra stora tidning, NWT, läser jag om ett annat brott. Någon tjuv har nämligen stulit en 2,5 meter stor banderoll med texten "Glumseruds bygdegård". Frågan är vad någon har för intresse av en sådan banderoll. Fast om de lokala Juholtanhängarna får råda finns det ju ingen anledning att uppröras över detta brott heller. Det är ju ingenting jämfört med förtrycket i Vitryssland.

På NWT:s insändarsida är sympatierna för Juholt betydligt mindre. Förmodligen har man aldrig hört talas om världssvält, könsstympning eller ens barnarbete eftersom man upprörs över Oskarhamns-Elvis bedrifter. En lokal matematiker har till och med räknat om de 160000 kronorna till Toblerone. Det motsvarar 1.47 ton! Man kan lära sig mycket om man reser till Värmland!

Trodde du att tandläkarbesök inte kunde bli värre?

2011-09-06T13:42:00.000+01:00

Det finns roligare saker att göra i livet än att gå till tandläkaren. Först måste man stå ut med att tvingas ligga i en obekväm stol med huvudet nedåt, gapa så det gör ont, få en massa mystisk utrustning i munnen, få vatten rinnande ner i luftstrupen, inte kunna tugga eller föra en normal konversation på flera timmar efteråt, och sedan som kronan på verket få en räkning som motsvarar en weekendtripp till någon europeisk storstad med boende på fyrstjärnigt hotell och trerätters middag

Tandtrollet på bilden har inget samband med texten.

Men allt det här är ju vad man väntat sig, och i sina bästa stunder finns det också behagliga inslag. Min tandläkare är oftast så försiktig att man knappt känner vad hon gör, och det har hänt att jag nästan somnat. Att ligga där i stolen och lyssna på Lugna favoriter kan vara en avkopplande variation till vilda sjätteklassare och trånga pendeltåg. Och jag måste erkänna att jag känner en bisarr njutning varje gång tandläkaren skruvar åt den där metallramen runt tanden inför ifyllandet av plastfyllningen (den dyra fyllning som ju ändå ramlar ut efter några år).

Men nu är det slut. Nu har nämligen NVTV landat! Denna illavarslande förkortning står för Nordisk Väntrumsteve, och är Tv-mediets motsvarighet till den vidriga hissmusik som förpestat våra liv i decennier. Intet ont anande infann jag mig i god tid i väntrummet för att slöbläddra i kändispressen för att bli lite uppdaterad på kändisarnas kärleksliv, i fall man skulle få vara med i Vem vet mest igen. Dessutom kan den kolorerade veckopressen även erbjuda estetiska upplevelser med urringade b-kändisar på någon galamiddag.

Men något störde min koncentration. På väggen satt en platt tv-skärm där löjliga burkformade flygplan flög under kablar på en flod i Ungern. Fast inte nu längre, för nu visade man fina veteranbilar i Monaco. Fast innan jag hann säga Nordisk Väntrumsteve hade man bytt till bilder på landskap i alperna.

Snart kom dock den legitimerade damen ut och räddade mig - trodde jag. När jag slog mig ner i tortyrstolen och låg i huvudstupa bakåtställning såg jag till min fasa en teveskärm i taket. På denna rullade dessa osammanhängande bilder förbi. Ibland blev det lite intressant, arktitektoniska mästerverk, men bara i femton sekunder för då var det dags för modevisning, fast bara i tjugo sekunder, för då dök det upp en allmänbildande ruta med något meningslöst kunkapsspån om livslängden på koalor eller något annat jag är fullständigt ointresserad av. Ibland visades någon vacker bild från någon intressant plats i tio sekunder, och det hade varit kul att veta var bilden var tagen. Bilderna var dock försedde med bildtexter som Kyrka på berg eller Hus vid flod, inte ett ord om i vilket land det var.

Många bygger upp sin karies i påsktid genom att äta påskgodis.

Hela tevekanalen är som när man sitter med fjärrkontrollen i hand en sällsynt oinspirerad eftermiddag på ett trist hotellrum i en stad man inte har lust att gå ut i, fast man byter kanal hela tiden för att allt är lika tråkigt. Skillnaden är bara att här byter man även om något skulle vara kul. Kanske är det för att själva tandläkarbehandlingen skall framstå som mindre plågsam, eftersom nästan inget kan vara värre än NVTV. Så glöm bort att ligga och fundera på livets mening, nästa dags lektioner eller middagsmaten när du är hos tandläkaren. Eller välj att blunda i protest!

Världens högsta estniska vattenfall! (Roligt på alla sätt!)

2011-07-08T01:55:00.006+01:00

Estland är ett land som inte direkt kännetecknas av naturens dramatik. Dess högsta berg är hela 318 meter högt (vilket i och för sig är 200 meter högre än Upplands högsta topp) och här finns inget Grand Canyon eller liknande naturfenomen. Så är Estland också ett av de få länder i världen där ingen dött i naturkatastrofer sedan år 1900 (tillsammans med Qatar, Bahrain, Förenade Arabemiraten och Andorra). Å andra sidan finns det björnar, vargar, fästingar och fulla ester som kan vara nog så farliga.

Här finns allt en turist kan behöva, så det måste vara en stor sevärdhet

Men även Estland har sin naturliga dramatik. Till exempel finns landets högsta vattenfall, Valaste juga som har en fallhöjd på hela 30,5 meter! Trettio och en halv meter är en imponerande siffra i ett land nästan utan berg. Men då skall man vara medveten om att det på den estniska nordkusten finns en hög klintkust med höga kalkstensklippor.

Vi förbereder oss genom att gå in på den officiella estniska turistsajtens svenskspråkiga sidor. Här talar man om en trettio meter hög "vattenvägg" vilket ju låter väldigt spännande, så det är med stora förväntningar vi närmar oss platsen. (nåja, om man läser hela texten står det att den visar sitt vildare ansikte under hösten och våren).

Nåväl, vi kommer fram till Valaste och börjar med att leta efter den utsiktsplattform som det står på turistsajten att man kan beundra fallet ifrån. Det visar sig dock att den stängdes av för allmänheten i maj 2010 (kanske borde man uppdatera turistsajten oftare!). I den officiella turistbroschyren på svenska skriver man också att man från utsiktsplattformen kan se 470-570 miljoner år av geologi, vilket ju kan låta rätt spännande, men när man tänker efter betyder det ju bara att man kan se en massa sten. Att man dessutom genom att ge sig ut i skogen här hemma i Sverige och stirra på en bergknalle av granit kan se 1600-1900 miljoner år av geologi tar ju också liksom udden av det hela.

Vattenmassorna vräker sig 30,5 meter ner i avgrunden!

Själva vattenfallet för inte direkt tankarna till någon vattenvägg. Det är väldigt långt från Niagara, men å andra sidan slipper man alla casinon, skräpaffärer, turisthorder och trista matställen. Här finns en stängd glasskiosk, en (dygnet-runt-öppen) kafeteria och utsikten. Och så vattenfallet som påminner om när någon glömt att skruva till sin trädgårdsslang efter att ha vattnat. Fast det faller trettio meter, vilket ju är stort.

Den officiella turistbroschyren med det lockande namnet Roligt på alla sätt (se den här) (som har en übercool omslagsbild med fyra typiska estniska pensionärstanter som är ute och buskör på stranden med sina bågar) innehåller en del andra pärlor. Så rekommenderar man ett besök på Kakerdaja myr, där man kan gå en vandringsled som beskrivs på detta lockande sätt: "Genom att gå den 3,2 kilometer långa vandringsleden kommer man till sjön." Ingenting om vilken sjö, varför man skulle göra sig besväret att gå en 3,2 kilometer lång vandringsled bland blodtörstiga estniska mygg (och lika långt tillbaka) bara för att komma till en inte närmare specificerad sjö.

Utsiktsplattformen. Bäst före 2010

Det är också intressant att fundera lite över titeln på broschyren. Roligt på alla sätt. Hur tänkte man när man formulerade denna titel? Det finns förmodligen ett otal sätt som man inte kan ha roligt på i Estland. Till exempel är det svårt att ha roligt på alpinistsätt, djungelvandrarsätt, eller ens på homosätt, eftersom man i Estland inte tillåter vare sig äktenskap eller ens registerat partnerskap för människor som råkar vara av samma kön.

Men det finns hopp. Nyligen hölls i Tallinn konferensen Olikheter berikar, där bland annat Erik Ullenhag deltog. Där diskuterades situationen för sexuella minoriteter, och i samband med konferensen spreds ett upprop där ett antal kulturpersonligheter, politiker (bland annat kulturministern Rein Lang) skrivit på för en ökad tolerans. I uppropet påtalar man bland annat att de länder i världen där människor är som lyckligast också är de där toleransen mot andras olikheter är som störst.

Så det finns nog hopp för Estland. Men den estniska kyrkan som lyckligtvis har en svag ställning i samhället lever kvar i en annan tid och har nyligen uteslutit präster som har en annan sexuell läggning.

Utsikten. Gallret symboliserar den estniska kyrkans fördomar.

Men hur var det då med vattenfallet? Är det en ickesevärdhet? Nja, utsikten är vacker, och om man kommer dit på vintern kan det faktiskt vara en upplevelse, vilket framgår av filmen nedan:

Boktips för sommarlovet!

2011-06-13T15:57:00.000+01:00

På en hästgård i England växer Sophie upp som dotter till en framgångsrik travtränare och en alkoholiserad mamma. I en svensk småstad växer Erik upp, släkt med den legendariske raggaridolen Eddie Meduza. Att de kommer att mötas och bli viktiga i varandras liv råder det aldrig någon tvekan om i Per Hagmans lysande bok "Vänner för livet". Men det dröjer länge innan de möts. Och det är inga vanliga Svensssonliv de lever. Båda hamnar i något som närmast är att betrakta som lyxprostitution.

Per Hagman skriver med ett flyt och en känsla som gör boken svår att lägga ifrån sig, även om den faktiskt ibland är lite väl ordrik. Jag har svårt för böcker som handlar om alltför många personer, och här är det ständigt de två huvudpersonerna som dominerar berättelsen helt, och man får en stark känsla av insikt i deras liv och vad som driver dem att handla som de gör, och hur de söker efter något. Hagman är bland annat uppvuxen i Afrika, och bor även nu till stor del utanför Sverige. I boken ställs också ofta det internationella, glamorösa livet mot det provinsiella svenska.

Jag är ingen mästare på att skriva recensioner, en svår konst. Tyvärr är ju inte heller de flesta recensioner man läser i dagspressen speciellt läsvärda, men en riktigt bra sådan finns om denna bok i DN skriven av Jonas Thente. Läs den här. För en gångs skull en recension som gör boken rättvisa, och inte bara är ett referat följt av några klyschor.

Kultur från det stora landet i väster

2011-05-23T23:41:00.002+01:00

Personen på bilden har en ytterst vag anknytning till texten. Han är troligen inte kanadensare, men kan tänkas leva ett ensamt liv. Han kan dock möjligen ha en anknytning till bokens italienska handling.

Alltför ofta hinner jag inte med att läsa böcker, eftersom jag sitter för mycket vid datorn. Andra perioder händer det att jag läser för mycket böcker, och då inte hinner sitta vid datorn. På senare tid har det inte blivit så mycket bloggande, även om datorn ofta lockar ändå på många andra sätt. Men jag har i alla fall hunnit med att läsa en del goda böcker, och tänkte nu tipsa mänskligheten om dessa.

Faktum är att jag hittat fyra riktigt bra böcker, två svenska och två kanadensiska. Ända sedan jag 1978 besökte Kanada för första gången har detta land varit ett av mina favoritländer, ett slags amerikansk dröm med fria vidder, men betydligt mer europeiskt, tryggare och inte så vapenfixerat som dess granne i söder. Ett lyckat exempel på ett mångkulturellt samhälle, på många sätt ett föredöme för både Sverige och andra länder. Men mer om det en annan gång. Nu handlar det om litteratur.

Den första kanadensiska boken jag läste i år var Douglas Couplands "Eleanor Rigby". Coupland är mest känd för sin debutbok "Generation X" som fick stor uppmärksamhet och gav upphov till denna benämning. Men den här boken har (i likhet med en av mina absoluta favoritböcker, Haruki Murakamis "Norwegian Wood") fått namn efter en Beatleslåt. Ni kanske minns den texten "Ah, look at all the lonely people, where do they all come from?"

Boken handlar om Liz Dunn, en överviktig, oattraktiv och tråkig kvinna som lever ett inrutat liv i sin trista lägenhet i Vancouver, har ett enformigt jobb och som aldrig råkat ut för något spännande sedan den dag då hon som tonåring hittade ett lik i skogen. Hon känner sig som en av de där brickorna i Alfapet som inte har någon bokstav på sig. Plötsligt dyker en allvarligt MS-sjuk ung man in i hennes liv, en man som visar sig vara hennes son.

Låter det skojigt? Kanske inte, men det är det faktiskt! Coupland kan konsten att skriva roligt, han har en ganska drastisk humor som kan få ganska tragiska händelser att bli komiska, utan att någonsin tappa den mänskliga värmen. För även om en del av händelserna i boken är minst sagt absurda så är det ändå just värmen och humorn som är det man minns.

En person i min närhet tyckte att boken var alltför utflippad, och kanske underlättar ett visst mått av galenskap för att verkligen uppskatta alla märkliga förvecklingar i handlingen. Jag tror dock inte att boken finns översatt till svenska, men för alla som behärskar engelska tillräckligt bra kan jag varmt rekommendera den. Jag kan inte avslöja mer av handlingen utan att förstöra läsupplevelsen, men det är definitivt inte en förutsägbar bok.

Jag återkommer inom kort med fler lästips från Sverige och Kanada.
Till sist lite bra kanadensisk musik med Nickelback

Finns det bra skolor i England?

2011-04-13T22:33:00.000+01:00

Macieij Zaremba har gjort det igen! Med en artikelserie om skolan (även här) utmanar han på nytt kulturvänstern och retar gallfeber på delar av det pedagogiska etablissemanget. Samtidigt hyllas han i mängder av bloggar, och på skolorna kopieras hans artiklar och ligger framme i lärarrummen. Det är mycket vi lärare känner igen oss i, inte minst hur vissa typer av pedagogik ansetts vara mindre värd, hur dagisfröknar gjorts till rektorer på högstadieskolor, hur faktakunskaper nedvärderas och eleverna förväntas kunna dra slutsatser utan att ha några kunskaper att basera dem på. Och Zaremba är en väldigt skicklig skribent, som vet hur man väcker känslor.

Typisk engelsk skola?

Men är då den svenska skolan verkligen så dålig som det sägs ibland? Ja, problemet är ju just att det är så stora skillnader. Det finns väldigt bra skolor, skolor som lyckas med sitt uppdrag. Och så finns det skolor som är rena katastrofer. De allra flesta skolorna befinner sig förmodligen någonstans däremellan.

På vår skola har vi ett Comeniusprojekt, ett EU-finansierat skolprojekt tillsammans med skolor från sex andra länder. Så har jag haft förmånen att få besöka skolor i Spanien, Portugal, Italien, Ungern, England och Turkiet. I andra sammanhang har jag också besökt skolor i Finland, Estland, Belgien och Österrike. Med undantag för mitt lärarår på Åland så handlar det dock om kortare besök så jag kan inte påstå mig ha djupare kunskaper om skolorna i dessa länder. Men jag kan ju konstatera att det är mycket som är bra i den svenska skolan också.

Ta till exempel språkundervisningen. Våra elever är ofta väldigt bra på att uttrycka sig på det språk de lär sig medan eleverna i många andra elever kanske i bästa fall har en bättre grammatisk korrekthet. Men om det handlar om att tala språket ligger de ofta i lä. Jag har sett elever som läser Shakespeare och avancerade texter på engelska, men knappt kan klara sig i en butik.

Nyinvigd engelsk hemkunskapssal imponerar stort!

Jag blev positivt överraskad av den engelska skola vi besökte i mars i år. Det var en vanlig engelsk skola i en vanlig liten stad i ett vanligt litet county i södra England. I vanlig ordning infann jag mig full av fördomar. Engelska kommunala skolor trodde jag var trista och slitna med auktoritära lärare och förlegade undervisningsmetoder, katederundervisning i ordets sämsta bemärkelse. Eleverna nedtryckta, som tar ut sin frustration genom att plåga svaga kamrater efter skoltid, och som börjar knarka i 13-årsåldern. Som kontrast till detta finns förstår också fina privata skolor där eleverna tar ut sin frustration genom att plåga svaga kamrater efter skoltid, och börjar knarka i 14-årsåldern.

NO-klassrum med planetarietak

Jag medger gärna att jag är fördomsfull, men naturligtvis medveten om att det finns undantag. Kanske var denna skola ett undantag, men lärarna där menade att den var ganska typisk. Skolan var väldigt välvårdad, lokalerna var ändamålsenliga och moderna. I varje klassrum fanns en smartboard (jag har sett såna på bild i Sverige), i klasserna fanns elever som hade olika diagnoser precis som i Sverige (där de tillåts förstöra skolgången för hela klassen eftersom det inte finns resurser att ge dem det stöd de behöver) men dessa elever hade med sig assistenter i klassrummet så att de kunde tillgodogöra sig undervisningen.

En skojfrisk inställning till ämnet!

Eleverna har gjort bokomslag för sexåringar

En smartboard gör att det blir roligare att lära sig klockan på franska

Historiska serier

Undervisningen var en bra avvägd blandning mellan modernt och traditionellt. Speciellt i NO-ämnena var den väldigt mycket inriktad på laborationer och praktiska försök. För att lärarna skulle hinna med sitt arbete fanns en speciell assistent som förberedde laborationerna. Det kändes som om eleverna hade en positiv attityd till sitt lärande, och visade respekt för sina lärare, och även för andra elever. Mobiltelefoner var förbjudna, klotter och förstörelse såg vi inga spår av. Atmosfären var kreativ och kändes trivsam.

Uniformerna är inte precis vackra, men vi är i England.

Förhållandet mellan lärare och elever var vänligt, men det kändes att man visade en större respekt för sina lärare än vad som ofta är fallet i Sverige. Lärare fick inte heller klä sig hur som helst, utan manliga lärare måste ha kavaj och slips. Det vore ju också konstigt om lärarna gick i jeans och t-shirt när eleverna måste ha skoluniform med slips.

Men när jag berättade för några engelska lärare om hur imponerade vi var av deras skola blev de förvånade. De berättade att engelska politiker gärna framhåller den svenska friskolereformen som ett stort föredöme, och kunde inte förstå hur vi som kom från detta land kunde imponeras av deras skola. Jag försökte förklara att våra kommunala skolor alltför ofta drabbats av dagisfröknar som rektorer, misslyckade flumpedagogiska experiment och korkade skolpolitiker av allehanda kulörer (dock väldigt sällan folkpartister faktiskt) som ville modernisera och spara på en gång, en giftig blandning.

Kreativ musiksal där eleverna fick sjunga Oasis Wonderwall

Världen från Ö till A: Guldnostroll och betongnatur i Zoetermeer

2011-03-28T22:20:00.002+01:00

Ett UFO har landat bakom höghuset

Den något oregelbundna, men högst pålitliga serien om vår värld i omvänd alfabetisk ordning har nu nått fram till den fjärde bokstaven. Efter visiterna i Örebro, Älvkarleby och Årsta är det nu dags för den i vårt språk inte så frekventa bokstaven z (zäta). I hela vårt avlånga kungarike finns ju bara en enda tätort som inleds med denna bokstav. Det rör sig om en säkerligen intressant ort i Närke med det fagra namnet Zinkgruvan. Denna ort har 383 invånare, och nöjeslivet består av matcher med Zinkgruvans IF, som visserligen tagit klivet upp i division sju, men det känns inte helt lockande. Enligt Wikipedia är den främsta turistattraktionen de älgar som rör sig i skogarna runt om, medan själva gruvan kritiserats för sin sovjetinspirerade arkitektur.

Guldnostrollet hälsar välkommen!

Ju mer jag läser om Zinkgruvan inser jag att jag nog måste resa dit en vacker dag. Men för att inte mänskligheten skall tvingas vänta för länge på nästa del i serien så bestämde jag mig för att uppsöka en plats som låg närmare mina farvägar. Det rör sig om staden Zoetermeer i Holland.

Zoetermeeridyll med zwan

Eftersom jag råkade befinna mig i Haag bordade jag en spårvagn, detta magiska färdmedel, och lät den transportera mig till Zoetermeer. Vad jag väntade mig att finna var något oklart, men det faktum att staden trots sina 120 000 invånare inte omnämns i de flesta guideböcker var kanske något illavarslande.

När jag stiger av finner jag mig stående öga mot öga med ett guldnäst stentroll. Visserligen visste jag ju inte vad som var att vänta, men stentroll med guldnos fanns inte i min föreställningsvärld. Trollet omges av höga hus och bakom det finns ingången till ett köpcentrum. Mitt i alltihop verkade ett Ufo ha landat. Måhända var trollet en av dess passagerare?

Jag vandrar igenom köpcentret, något som tar en stund, eftersom kommersialismens illvilliga tentakler tar tag i min oskyldiga lekamen och suger in den i diverse butiker. Som en kontrast till all kommersialism räddar jag mig in på biblioteket, som ser ut som en socialdemokratisk Juholtdröm från sjuttiotalet.

Här ramlar jag på tidningen "De oude Haagenar", (Den gamle Haagbon), en gratistidning för 50-plussare. Eftersom jag i år skall uppnå den aktningsvärda åldern 51 får jag ju räknas till tidningens målgrupp.

Blir dock något oroad av det faktum att de flesta av tidningens annonser handlar om begravningar och kastar tidningen ifrån mig och ger mig ut i stadens liv igen.

Natur av betong (rent naturmaterial)

I Sverige har vi ju inte bara älgar, utan även andra naturfenomen som skogar, berg, dalar etc. I Holland består naturen mest av fält, åkrar och kanaler m flera vattendrag. För att då åstadkomma en ökad variation har de lokala politikerna piggat upp naturen med en del med olika typer av betongkonstruktioner som adderar en extra dimension till verkligheten. Eftersom barnen inte kan leka kurragömma bakom träd och kullar har de välvilliga kommunpolitikerna uppfört gömställen av betong!

Fiskev@tten?

Mitt i Zoetermeer finns, likt katedralen mitt i äldre städer av samma storlek, förutom guldnostrollet och köpcentret även ett mormontempel! Nu är inte mormontempel öppna för ickemormoner, men det gör inte så mycket eftersom jag i mitt religiösa sökande på ett tidigt stadium uteslutit Jesu Kristi Kyrka av Sista dagars heliga, inte bara för det otympliga namnet. Nej, mitt huvudargument är att en religion som fördömer kaffedrickande är oetisk. Om Gud inte hade velat att vi skulle dricka kaffe skulle han självklart aldrig uppfunnit espressomaskinen.

Koffeinfritt tempel

Zoetermeer hade på femtiotalet några tusen invånare, innan regionens politiker ritade in en ny storstad på sina kartor. Från början tänkte man i god sextiotalsanda jämna allt gammalt med marken, men lyckligtvis skonade man den gamla bygatan som nu lever kvar bland höghusen. Den lever kvar som ett litet reservat med småbutiker och restauranger, och känns trivsam och levande.

Den gamla bygatan

Annars finns här både sextiotalskvarter med rätt trista höghus, och mer spännande hus av nyare datum. Tyvärr blir det hela lite livlöst och sterilt och känns rätt konstruerat. En del av de nya husen är riktigt snygga, men när man ställer upp tio likadana i raka rader på en åker blir inte ens snygga hus så kul längre.

Stämningsbild

Zoetermeer är verkligen Holland, men ett Holland fjärran från Amsterdams anarkistiska bohemliv. Det här är en dröm för politiker och samhällsbyggare, ett samhälle där inget lämnats åt slumpen, där allt följer politikernas översiktsplaner. Det är rent och prydligt, det finns cykelbanor, bilfria ytor, gräsmattor, kanaler och lekplatser. Men jag saknar överraskningar (förutom det guldnosta trollet förstås), jag saknar hus som inte upprepas minst fem gånger, jag saknar livet! En och annan har försökt pigga upp det välordnade med kitschkor och trädgårdstomtar, men det räcker inte. Det finns också exempel på hus vars arktitekter tycks ha besökt alltför många coffeeshops, men det är i alla fall inte med någon större saknad jag äntrar spårvagnen tillbaka till den riktiga staden Haag.

Urbaniserade kor och tomtar

Men förmodligen är det i alla fall roligare att bo i Zoetermeer än i Zinkgruvan. Om inte annat kan man ta spårvagnen till Haag, vilket nog slår bussen till Askersund...

Jo, huset är faktiskt färdigbyggt!

Swedish är coolt!

2011-02-22T00:06:00.000+01:00

Dyker in på en pizzeria i en uppländsk håla. Läser matsedeln. Börjar beställa. Avbryts av servitören:
- Sorry, I don't speak Swedish!

Någon vecka senare: En pub i Stockholm (Sveriges huvudstad). Frågar bartendern om en matsedel. Han säger:
- Sorry, do you speak English?

Nu är det ju inget problem för en världsvan kosmopolitisk polyglott engelsklärare att göra sig förstådd på English, men lite märkligt är det ju att kunskaper i det lokala tungomål som bönder och pensionärer fortfarande kan antas vilja bruka inte utgör krav för anställning i servicebranschen.

Samtidigt ser jag en motsatt trend. Förr sjöng ju alltid artister som ville slå och vara kommersiella på engelska. Och slog man inte internationellt kunde man ju alltid kamouflera sin oförmåga att skriva bra texter genom att saker och ting lät coola på English även om man egentligen inte hade så mycket att säga.

Men nu läser jag till min förvåning i en recension av Andreas Mattssons skiva Kick death's ass i Svenska Dagbladet följande rader:
Det kommersiellt smartaste hade ju varit att sjunga på svenska. Men Mattsson håller fast vid engelskan, och det visar sann kärlek till verkliga pophits.

Och visst stämmer det. De artister som är stora och säljer i Sweden numera sjunger på just detta lokala tungomål. Lars Winnerbäck, Kent, Håkan Hellström, Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, listan kan göras lång.

Också Aftonbladet är inne på samma tema. Lisa Miskovskys senaste skiva sågas under rubriken Borde sjunga på svenska i stället och i recensionen skriver Håkan Steen att om man sjunger på svenska behöver musiken inte vara så speciell, eftersom vi behöver pop på vårt eget språk.

Kanske är det så när engelskan tar för sig mer och mer av platsen i samhället att vi behöver hitta tryggheten i musiken. Och den tid är förbi när det var häftigt och spännande med engelska texter. Nu är engelska något man hör hela tiden, då blir i stället svenskan fräsch och angelägen.

En som inte valt sida, utan gjort karriär på både Swedish och engelska är den begåvade Annika Norlin, känd som Hello Saferide och Säkert. Lika skicklig på båda språken:

Men förutom att lyssna på musik på språk jag förstår kan jag tycka att det är spännande med totalt obegripliga texter, där själva texten blir som ett instrument likt de andra. Här ett bra exempel, den begåvade bretonska sångerskan Nolwenn Korbell:

Min popularitet i dalande i Ourikadalen

2011-02-15T23:09:00.002+01:00

Vi fortsätter in i Ourikadalen

Efter marknaden är det dags att fortsätta in i Ourikadalen, mot Setti Fatma som ligger där vägen tar slut. Hela byn tycks inriktad på turister, och på att få dem att dels äta lunch, dels vandra till vattenfallen en bit upp längs bergsväggen. Vår buss stannar drygt två timmar, vilket sägs vara mer än tillräckligt eftersom det skall ta tjugo minuter att gå till vattenfallen. Vi beslutar oss för att det nog är bäst att äta lunch först, och sedan bege sig mot de berömda fallen.

Restaurangen som inte serverar fast food

Näringsställena är många, och menyerna likartade. En hel del ligger vid flodens strand, och en del har också bord mer eller mindre mitt i floden. Vi väljer mer eller mindre på måfå ut ett som har en stor takterrass i solen. En kypare, vars klädsel mer påminner om finska campingturister än typiska kypare, tar upp vår beställning. Efter närmare en halvtimme börjar vi tycka att det vore kul om åtminstone förrätten på vår trerättersmeny skulle dyka upp. Till sist gör den i alla fall det, och slukas i ett nafs av oss hungriga nordbor.

Den som vill kan äta mitt i ån

Väntan på huvudrätten känns evighetslång. Vi inser att det nog kan bli svårt att hinna med vandringen upp till vattenfallen, och när maten till sist kommer in är vi något stressade. Maten smakar bra, men det är definitivt ingen snabbmatsrestaurang vi hamnat på. När vi ätit upp säger vi att vi måste ha vår efterrätt väldigt snart, annars hinner vi inte ens med bussen tillbaka. Till saken hör ju också att det tyvärr, på grund av den alltför flitige profeten Muhammed, tycks omöjligt att få några som helst alkoholhaltiga drycker i denna by, alla turister till trots. Annars hade ju väntan kunnat bli lite mer uthärdlig.

Hungriga på väg över bron

Kyparen förklarar att det inte är några problem. Sedan händer inte så mycket mer. Till sist går vi nerför trappan och säger att vi hoppar över efterrätten, men att vi vill betala nu. Mannen försäkrar att vi bara behöver vänta ett par minuter till, men vi säger att vi tänker gå nu. Mycket motvilligt accepterar han våra dirhams, och utbrister i en kaskad av arabiska svordomar och kraftuttryck (antar vi) som vida överstiger de kaskader som döljs i bergen (visar det sig senare). Huruvida orden riktar sig till oss stackars stressade turister, eller till hans stressbefriade personal är svårt att förstå för den icke arabisktalande.

Utsikt över byn från berget

Vi vandrar iväg och i vår nu något irriterade iver att undvika de påträngande guiderna missar vi avtagsvägen mot fallen (eventuella skyltar skulle ju kunna göra guiderna överflödiga och har noggrant avlägsnats av lokalbefolkningen). I utkanten av byn inser vi att det nog blir svårt att hitta utan hjälp, och jag följer med en grabb i tidig högstadieålder, medan familjen stannar i dalen. Grabben förklarar på vad som verkar vara rätt bra engelska, att det tar tjugo minuter till fallen.

Entreprenörsandan lever; stegvakten!

Vi klättrar uppåt i full fart, jag gör mitt bästa för att hinna med grabbens vana steg, men några tjugo minuter tar det verkligen inte. Guidens engelskkunskaper visar sig mest vara inlärda ord för ord, och när jag ställer frågor ser han ännu mer frågande ut än den frågande. På franska går det dock bättre. Bergssidan är inte helt lättframkomlig, lösa stenar och hala partier gör det förrädiskt. På ett ställe berättar vägvisaren att "this place is dangerous, many people have died here", vilket ju bidrar till känslan av äventyr.
En lokal entreprenörssjäl har också installerat en stege på ett blött och halt ställe, och förväntar sig en viss avgift för passagen.
Vattenfallen då? Ja, fett lejm, som dagens ungdom skulle uttrycka saken. Några sipprande bäckar, omgivna av ett otal souvenirstånd, men utsikten mot byn är fin från bergssluttningarna. På håll ser vi till och med några apor, som klättrar i ett träd.

Downtown

På vägen ner går vi längs det stora turiststråket där turistströmmen är strid, och jag gör mitt bästa för att hålla uppe farten så att vi inte skall ankomma alltför långt efter bussens tänkte avfärd. När vi är nere stannar guiden till och förklarar "This is the end of tour". Jag ger honom 60 dirham, cirka en svensk femtiolapp, vilket jag anser vara en alldeles tillräcklig summa, till och med för svenska förhållanden. Detta föranleder ett starkt missnöje från den unge ockraren, som säger att taxan är 100. I sann svensk kompromissanda ger jag honom ytterligare en tjuga och förklarar att han borde ha informerat om taxan i förväg.

Närmare Marrakech

Efter dessa transaktioner skiljs vi åt, jag irriterad över hans bristande tacksamhet, han lika irriterad över denna snåljåp som har råd att resa så långt men är för snål för att ge honom det han begär. Detta är andra gången denna dag som en medlem av lokalbefolkningen i stället för att bli tacksam över min närvaro här uttrycker sitt missnöje.

I utkanten av byn

Jag hinner i alla fall tillbaka till bussen i god tid (avgångtiderna här är ungefär lika flexibla som pendeltåg i vinterväder)

Ljuset kommer från Östergötland!

2011-02-06T11:17:00.000+01:00

Östergötland har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. I barndomen for vi varje höst till skogarna vid Simonstorp för att plocka tranbär, ett bär som mina farföräldrar funnit i de kolmårdska skogarna sedan de flytt från Estland och hamnat i Norrköping. Svenskar plockade inte tranbär på den tiden och betraktade de märkliga balterna som udda inslag i lingon- och blåbärsplockarskogarna.

Från Östergötland kom också min ungdoms favoritchokladbit, den gravt underskattade Bitte som Cloetta tillverkade i alla fall på sjuttiotalet, den lilla knäckiga chokladen med en nallebjörn på omslaget.

Jag har tidigare berättat om min ungdoms spårvägsfärder i Norrköping, en stad som jag alltid haft varma känslor för. Senare blev det den andra östgötska metropolen Linköping som först gav mig den kvinna som kom att bli min hustru, och som sedan frambringade landets störste sångare, Lars Winnerbäck.

Den östgötska dialekten är ju inte någon av landets vackraste. Den är också närmast oefterhärmlig, Medan vem som helst kan ge sig på skånska, gotländska, dalmål, göteborgska eller värmländska med hyfsat resultat är det nästan omöjligt att lyckas låta som en äkta östgöte. Jag gör vissa försök ibland men blir gravt sågad av min fru.

En som vågar utmana fördomarna om östgötska och inte skäms för sin dialekt är sångaren som går under namnet Aguson. Tillsammans med Östra Ågatan band har har gjort den mycket bra låten Östra Ågatans strand. Kanske är det Winnerbäckinfluerat, men ändå eget. Och bra.

En annan östgötsk talang som inte fått sitt stora genombrott är Fredrik Jonsson som dock inte låter som en östgöte när han sjunger, men som inte är sämre för det.

Måndagsmarknad i Tnine

2011-01-23T13:31:00.003+01:00

Från Marrakech syns de hägrande bergen i fjärran. Det är något speciellt med berg, kanske beror det på att jag levt i Uppland större delen av mitt liv. Upplands högsta berg, ibland kallat Upplandsberget, men på kartan mer känt som Tallmossen, når nämligen den imponerande höjden 118 meter över havet, och lockar knappast några alpina äventyrare eller sherpas. Men mina rötter är i Estland där berget med det poetiska namnet Suur Munamägi (Stora Äggberget) kommer hela tvåhundra meter närmare himlen än dess uppländska konkurrent. Alltså lockar riktigt höga berg, även om jag kan nöja mig med att vistast i dalarna mellan dem.

Vi hoppar på en utflyktsbuss med några norrmän, holländare, italienare och ett par engelskor av arabiskt ursprung. Utflyktsmålet är Ourikadalen, sex mil från Marrakech.

Vi stannar till på en berbermarknad i den lilla staden Tnine. Det låter givetvis som en typisk turistfälla, och visst svärmar presumtiva guider och försäljare av allehanda onödiga saker kring vår lilla buss när vi stannar. Men när vi väl lyckas ta oss förbi (eller rättare sagt, välja ut en som får följa oss och jaga bort de andra) dessa visar det sig att marknaden långt ifrån är avsedd för turisterna. Visst finns här en handfull fotograferande europeer, men det som säljs här är inte avsett för turisterna.

Marknaden hålls varje måndag, och här samlas männen från traktens byar för att shoppa loss och passa på att klippa sig, dricka myntate och skvallra med polarna. Kvinnorna får stanna hemma och städa eller titta på tv-såpor. De enda kvinnorna som kommer till marknaden enligt vår guide, är ogifta kvinnor som kommer för att tigga.

Ett färgstarkt kaos, som resereklamen skulle skriva

Det mesta som säljs här är alltså inte till för turisterna, men det finns undantag. Ett antal kreativa män kommer fram med stora fina ametister som de vill sälja. De påstår sig ha hittat dem i bergen, och förklarar att de är väldigt svåra att hitta. För den som inte vet något om ametister ser de väldigt fina ut, men av någon anledning vill de sälja dem för bara en dirham, dvs mindre än en krona. Vår guide förklarar att det bara är bluff, de har tillverkat dem själva.

Elförsörjningen är tryggad

Vi strövar omkring på marknaden ett tag, och vår guide tar oss in i diverse byggnader, och berättar entusiastiskt om marknadens attraktioner. När turen är slut börjar han plocka fram sitt sortiment ur sin väska. Vi förklarar dock att vi inte vill köpa något och ger honom 60 dirham för guidningen, något han verkar nöjd med.

Lördagsgodis

Visserligen fungerar ju också marknaderna i Marrakech som inköpsställen för lokalbefolkningen, men allt är ganska så turistanpassat. Och visst är det en paradox att vi som turister helst undviker det som alltför turistanpassat, men nog känns det mer spännande att se denna marknad. Kom dock ihåg att det bara är måndagar som är marknadsdag i Tnine.

Glöm inte polisongerna!

Det var något mer jag skulle köpa, men vad?

Slakteriet uppfyller inte EU:s krav

Det kan vara svårt att hitta parkeringsplats

Vi far sedan vidare in i Ourikadalen, och jag återkommer inom kort med en ny rapport.

Tänk om jag skulle ta kort på dig på Willys!

Det kan finnas anledningar att undvika lokaltransporten

Musikaffären har breddad sitt sortiment med råttgift

Batteridriven blåsbälg för smeden

Snabbmat

Lämplig klädsel för att smälta in i Tnine.

Excentrisk marockokock tar inga norska kränkningar!

2011-01-12T00:00:00.001+01:00

Stranden i Sidi Kaouki

Efter en behaglig dag med biltur till den nästan öde stranden i Sidi Kaouki med byggnaden ovan som lär vara ett mausoleum för någon avliden halvkändis från trakten börjar det kurra i våra magar. Vi stannar till vid en lanthandel, men hittar inget som lockar. Lyckligtvis hägrar en reservation på Essaouiras mest hyllade restaurang.

Lokalbefolkningen tar turistinvasionen med ro

En av de saker som återkom i flera artiklar om Essaouira var nämligen restaurangen Elizir. Ett mycket stort antal recensenter på Tripadvisor hade gett restaurangen en femma, och ett besök på restaurangens hemsida gjorde oss ännu mer nyfikna på detta udda näringsställe. Inredningen med sin blandning av vintageprylar från sextiotal och sjuttiotal med marockanska inslag, de lyriska recensionerna av såväl mat som miljö gjorde att vi tänkte att vi måste äta där. Eftersom många skrev att det var svårt att få bord ringde vi och bokade hemifrån och fick då frågan om vi hade små barn. När vi sa att de yngsta var 17 fick vi svaret att det gick bra. Och visst kan det vara skönt att slippa dräglande och odrägliga småttingar när man vill koppla av vid middagsbordet.

Så fulla av förväntningar gick vi uppför trapporna och visst är lokalerna spännande. Det stora bordet fyllt med travar av LP-skivor är ju inget som brukar finnas på vanliga matställen. Vi hoppar över förrätterna eftersom vi får en rejäl portion med diverse delikata röror, men när huvudrätterna kommer in är det en fröjd både för ögat och för smaklökarna.

Men efter vår hemkomst läser vi ånyo på Tripadvisor. Någon fyra och ett antal nya femmor har dykt upp, men också två ettor! Det är två norska besökare som skrivit varsin recension om ett mindre lyckat besök hos denne excentriske och temperamentsfulle marockanska "arga kocken". Dessa intet ont anande norrbaggar har nämligen fått den på restauranger så vanliga (men ofta betraktad lika lite som en fråga som när en ytlig bekant frågar hur man mår och man trots ångest, nageltrång och ledvärk svarar "Det är bara bra!") frågan om hur maten smakade.

När svaret på frågan blev "Det var da ikke veldig bra" blev krögarens reaktion att norrmännen gavs lite tid för att dricka upp vinet (för övrigt är husets vin, Domaine de Sahari reserve, ett mycket bra exempel på den utsökta marockanska vinmakarkonsten som den sorgligt dominerande religionen gör sitt bästa för att kväsa) , men sedan kördes de på porten utan att få en chans att prova huvudrätten. Personer som inte har vett att uppskatta denna högtstående kokkonst har inget där att göra! En snopen upplevelse (fast kan verkligen norrmän avgöra vad god mat är? (kjøttkaker, fiskeboller?).

För den som kan franska, eller den som bara vill se ägaren (som ger ett ytterst fredligt intryck så länge han inte möter kritik) och hans spännande restaurang kommer här en liten youtubefilm.

Nyår med Coca-cola och spermadonatorer.

2011-01-09T14:51:00.001+01:00

När svenska hundar låg under svenska sängar med tassarna över huvudena för att slippa höra svenska folkets nyårsångest dövas av tusentals raketer befann sig magistern med sin kärnfamilj på en takterass i Marrakech. En flaska tvivelaktigt lågprisbubbel från en marockansk stormarknad öppnades förvisso med en mindre smäll, men annars var luften välgörande fri från oljud. Från andra takterasser hördes nyårsfirare som sjöng och hurrade, men den kinesiska pyroteknikbranschen fick inga intäkter härifrån.

De gamla kvarteren i Essaouira.

Varför väljer man då att fira nyår just i Marocko? Den utlösande faktorn denna gång var ett norskt flygbolag som bestämt sig för att börja flyga hit och sålde biljetter oförskämt billigt. Att vi sex år tidigare varit i Marocko just över nyår, och att barnen gärna upprepade detta spelade också in. Den gången var vi några dagar i den fascinerande staden Marrakech, och några i det tämligen trista betonggettot Agadir, som förvisso har en fin sandstrand, försedd med påträngande kamelridningsförsäljare. Agadir utplånades i en jordbävning 1960, det år som jag skrek mina första skrik. Sedan byggdes det upp för att maximera turistintäkterna och symboliserar försöken att skapa ett modernt Marocko.

Denna gång tänkte vi kombinera Marrekechbesöket med några dagar i den vita staden Essaouira.

Men tillbaka till den norska flygbolaget, Norwegian som det heter på nynorsk. Det märkligaste med detta flygbolag är deras spermadonatorsfixering. På vägen till Afrika visades nämligen en film som handlade om en kvinna som fått barn med hjälp av en spermadonator. Filmen som hette Switch (på svenska heter den Pappa på burk, och även om jag brukar tycka att det är synd att man sällan översätter filmtitlar nuförtiden så hade det varit bättre om man lät bli denna gång) var förutom att den alltid lika sevärda Jennifer Aniston spelade huvudrollen också riktigt underhållande.

Reklam för nationaldrycken.

På hemvägen visades så en film som handlade om ett lesbiskt par som fått barn med hjälp av en spermadonator (!) och om vad som hände när barnen tog kontakt med denne. Också det här var en riktigt bra film, och med tanke på hur homosexuella behandlas i muslimska länder så är det en snygg gest att visa en film som handlar om ett lesbiskt par på planet till Marocko. Filmen heter The Kids are all right (och tycks ha sluppit svensk titel).

På spaning efter homosexuella?

Som sig bör i Marocko så hade vi valt att bo på riader. Det handlar om traditionella marockanska hus, runt en innegård, som gjorts om till små hotell. Det första vi bodde på, Dar Assalama i Essaouira, hade bara sex rum, varav vår familj la beslag på fyra, så det kändes väldigt personligt. Att sedan allt inte är perfekt, att det var ett litet lotteri om man skulle få duscha i varmt eller kallt vatten blir mindre viktigt.

Nej, vi har ingen sprit!

En annan sak man som genomsnittlig nordbo bör tänka på om man åker till Marocko är att det kan vara svårt att få tag på alkoholhaltiga drycker. Eftersom Coca Cola inte var uppfunnet på Muhammeds tid så bälgar marockaner liksom andra muslimer i sig litervis av denna socker- och giftfyllda brygd i stället för att njuta av hälsosamt rödvin, utsökt öl och ädla spritdrycker. Visserligen producerar man såväl gott vin, hyfsat öl och mer tvivelaktiga starkvaror i landet, men det är inte lätt att köpa dem annat än på dyra turistrestauranger. En lösning för den som har hyrbil är att besöka de välsorterade Marjaneh-stormarknaderna som bland annat finns utanför Marrakech och Agadir. I Essaouira hittade vi ingen affär som sålde alkohol, utan vi fick hålla oss till restaurangerna (och den medhavda whiskyn som användes för att neutralisera bakteriefloran).

Frukostbord på Dar Assalama

Utsikt från takterrassen

För den som vill läsa mer om att resa i Marocko finns en intressant artikel i DN. Och det kommer mer här på bloggen inom kort.

Klimatsmart hälsosöndag i Mannheim

2010-11-14T20:39:00.001+01:00

En söndag i början av november steg vi av spårvagnen i Mannheim, en vanlig tysk stad av Malmös storlek. Att anlända till en ny stad med spårvagn är onekligen ett bra sätt, man glider stilla in, inte längs gömda spår bakom fula industribyggnader som när man kommer med tåg, inte med blicken krampaktigt på rödljus och vägskyltar som när man kör bil, utan mjukt glidande längs gator där landsbygden övergår till förort som övergår till stadskärna. Till Mannheim kan man åka spårvagn från Heidelberg, en resa genom små städer, ute på landet och in i förorter.

Mannheim är en stad som är mest känd för att den inte har vanliga gatunamn, utan i stället är den uppbyggd som ett koordinatsystem. Man kan alltså bo på den käcka adressen K6. Hur kul är det? I likhet med väldigt många andra tyska städer så är stadsbilden präglad av hus byggda efter kriget, hus som känns tunga som tysk husmanskost. Mannheim är inget undantag, utan känns väldigt tungt. Om man dessutom kommer dit en grå novemberdag känns det ännu tyngre. Om det dessutom är söndag, en dag då alla affärer utom de oftast ointressanta småbutikerna i järnvägsstationerna är stängda blir folklivet även i denna stad med över 300000 invånare ungefär lika livligt som i Säffle.

Nu fanns det faktiskt ett undantag bland de vanligen så umbärliga stationsbutikerna. På bästa säljläge, mitt i stationen, fanns ett ytterligt välsorterat stånd för sådana livsnödvändigheter som skalpeller, stetoskop och såna där läskiga avlånga saker som tandläkare använder för att peta mellan tand och tandkött. Till skillnad från onödigheter som kläder, skor och mat så måste man givetvis när som helst kunna köpa sådant. Det måste kännas betryggande för stadens sjukhus att närhelst man förlagt sina skalpeller kan man bara fara ner till centralstationen och skaffa nya!

Nåväl, efter en tur på konstmuseet där vi bland annat ser denna installation ger vi oss ut i stadens vimmel. Snart börjar hungern göra sig påmind, men med undantag för en fullsatt vegetarisk restaurang hittar vi inte mycket i matväg. Vid stadens stora torg finner vi dock ett märkligt torn som inrymmer en cocktailbar. Eftersom torn alltid känns inspirerande (speciellt torn med cocktailbarer) far vi upp för att se utsikten och döva hungern. Utsikten är imponerande, i fjärran skymtar någon slags berg, i staden tävlar husen om att vara fulast, här och där sticker lämningar från tiden före postindustrialismen upp med rykande skorstenar.

Drinklistan är också imponerande, alla de närmare 200 olika drinkarna har fått namn efter olika Hollywoodskådespelare och efter en halvtimmes bläddrande avnjuter vi en Hilary Swank och en Keanu Reeves. För att bidra till en bättre hälsa har drinkarna försetts med inslag från andra delar av kostcirkeln, såsom snask och frukt. Kombinationen av allt detta, drinkarnas glada färger och alkoholen gör att staden blir allt vackrare och vi själva allt mer filmstjärnelika.

Efter denna lilla utflykt i Hollywood-Hawaii ger vi oss så ut i den tungtyska verkligheten igen. Nu hittar vi faktiskt en del restauranger, men maten känns ungefär lika kul som arkitekturen. Till sist hamnar vi ändå på den vegetariska buffén, som nu börjat avfolkas. Här sitter alla hälso- och miljömedvetna mannheimare och smaskar ekologisk rättvisemärkt vegetarisk slankkost och ser precis så där ekologiskt rättvisemärkta ut som bara tyskar kan. Själv slabbar jag på med lite av varje rätt, vilket är precis det som är affärsidén, eftersom tallriken vägs i kassan. Min hustru är lite mer avvaktande, men hittar en del ätligt, och vi sköljer ner det hela med lite ekologiskt rödvin.

Hela dagen känns väldigt sund och klimatsmart; spårvagnsresan, konstmuseet, de fruktrika drinkarna och nu den oanimaliska lunchen (som tack vare att vi skjutit upp den till närmare klockan fyra kan tjänstgöra både som lunch och middag, vilket givetvis bidrar till att spara ytterligare på jordens resurser). Alltså kan vi med gott samvete ta oss till Frankfurts groteskt trista flygplats och sätta oss i ett av det ständigt förlustbringande nordiska flygbolagets plan.

Till sist ett litet inslag för tysktalande:

Badliv och vinprovning på armenskt vis.

2010-10-25T19:51:00.000+01:00

Efter två nätter i Nagorno-Karabach åker vi tillbaka "hem" till Jerevan. På vägen uppehåll i vindistriktet Areni där mängder med små stånd kantar vägen. Här säljs vin, som fylls på i tomma mineralvattens- eller läskflaskor. Det känns som en helt annan värld än de franska vindistriktens snobbiga chateauxer. En stor del av kunderna är iranska långtradarchaufförer som föredrar de ogenomskinliga colaflaskorna som döljer innehållet. Själva nöjer vi oss med en mineralvattenflaska, som vinförsäljerskan fyller på genom att resolut suga på slangen från sin dunk, och konstaterar att vinet är nog så gott som något överprissatt franskt men till en bråkdel av priset. Och flaskan utgör en pigg och uppstudsig accessoar på ett tillknäppt matbord.

Nu väntar ett par dagar i Jerevan, en stad som är trivsam och behaglig, men där de egentliga sevärdheterna inte är så många. Tyvärr förstör man också en del av de gamla kvarteren som ersätts med själlösa moderna hus som just ingen har råd att bo i eller etablera sig i i alla fall.

Vi besöker loppmarknaden där man kan köpa nästan allt man kan tänka sig, och njuter av att ingen är det allra minsta påstridig. Det är en väldigt oturistisk marknad, förutom ett par souvenirstånd är den mest inriktad på lokalbefolkningens behov. För den som kämpat med marockanska marknadsförsäljare som inte ger sig förrän man antingen köpt något eller flytt med gråten i halsen är detta ett himmelrike.

En av stadens stoltheter är det märkliga monumentet Mayr Hayastan, eller Moder Armenien. Ett groteskt kommunisttida segermonument, högt beläget och omgivet av kanoner och tanks som givetvis pekar mot arvfienden Turkiet. Granne med det ligger ett nöjesfält vars lite nedgångna postkommunistiska kitschcharm utgör en bisarr kontrast till monumentets hårdföra stridsvilja. Vi tar en tur med det skraltiga pariserhjulet som skakar oroväckande men släpper ner oss oskadda på marken.

Sista dagen känner vi oss tillräckliga mogna för den armeniska trafiken för att hyra en bil. Målet för vår tur är armeniens svar på rivieran, solkusten vid Sevansjön. Vi får nöjet att köra den gamla sovjetreliken Lada Niva, en bil där växlarna företrädesvis hamras i med en slägga, en bil som skakar svårt när hastigheten överskrider 70.

När man väl lyckats ta sig ut ur Jerevan är vägen förvånansvärt bred och hel ända fram till Sevansjön. Vi hamnar först i den rätt nedgångna staden Sevan, men hittar snart playan. Här trängs armenier från hela landet på landets mest framstående badstrand, tillsammans med enstaka ryssar och en del iranier som här kan passa på att bada tillsammans med sina respektive. En del av dem har slöja på sig även på badstranden, medan andra passar på att kasta den och till och med slå runt med en och annan öl.

Stranden ser väldigt lockande ut på reklamaffischerna, men verkligheten är inte riktigt lika mysig. Vi kan dock inte motstå ett dopp när vi nu tagit oss ända hit och vattnet känns i alla fall rätt uppfriskande. Stranden är uppdelad i allmänna delar som inte verkar ha städats sedan kommunismens fall, och små privata delar med rostiga solsängar och omklädningsrum som dock (kanske pga det svåra armeniska alfabetet) felaktigt använts för att uträtta naturbehov. På andra sidan sjön skymtar snöklädda toppar, på denna sida överviktiga ryssar.

Eftersom den andra sidan var mer lockande ger vi oss snart av till en av de stora sevärdheterna, khachkarfältet i Noratus. Khachkars är dekorerade stenkors, typiska för Armenien.

På kyrkogården i Noratus finns det hundratals sådana. När vi väl lyckas ta oss dit (nästan en mil av vägen är avstängd, och vi måste ta en omväg som knappast kan kallas väg ens i Armenien och sista biten genom själva byn Noratus innebär slalomkörning mellan djupa gropar) ser kyrkogården öde ut. Men som genom ett slag av en trollstav dyker det upp ett antal äldre damer, kanske växer de upp som svampar ur myllan, kanske var de gömda bakom gravstenarna. Damerna har ägnat en hel del tid åt att producera stickade produkter av typen vantar och mössor. Det känns lite absurt i den nästan trettiogradiga värmen att prova vinterkläder. När jag till sist köper ett par vantar av en av damerna lugnar de sig och sätter sig att sticka vidare bland korsen. Detta är faktiskt första gången vi möter aggressiv försäljningsteknik i detta land, och antagligen är inte turisterna som hittar hit så många.

Förutom sticktantsgänget som nu återgår till stickande och utvärdering av vårt konsumtionsmönster befolkas kyrkogården också av två flickor i någon slags mellanstadieålder. De kommer fram till oss och börjar genast berätta "The story of the khachkars" på riktigt bra engelska. De tar oss med på en riktigt bra tur och visar oss en hel del vi inte skulle ha observerat annars. Vi belönar deras entreprenörsanda med några sedlar och önskar dem lycka till, förvissade om att de kommer att höra till framtidens vinnare.

Efter en vecka i Armenien (varav en del i Nagorno-Karabach) är det nu dags att lämna detta land. Ett land som massturismen ännu inte hittat till, ett land där människorna är vänliga men inte påstridiga. Ett land där det fortfarande finns en hel del av sovjetkänsla kvar, men där man till skillnad från Ryssland inte behöver oroa sig för hög brottslighet, och inte heller blir tråkigt bemött i butiker och på restauranger. Ett land där man ofta får frågan "Varför har ni kommit hit?", inte för att man inte är välkommen, utan bara för att de allra flesta turister är exilarmenier, och andra sällan kommer på tanken att fara till detta lilla spännande land.

Ett land som på ett välgörande sätt skiljer sig från sina ofta muslimska grannländer genom att kvinnorna inte påtvingas döljande klädesplagg, och genom att man kan dricka det man själv vill. Trots den rikliga tillgången på konjak, vin och öl så finns det knappt några berusade människor, inte som i Ryssland där fulla vodkakonsumenter raglar omkring mest överallt. Det är också ett land där människor verkar känna stolthet över sin frihet, sin ibland lite svajiga demokrati. Kanske inte det idealiska landet för badsemester dock, inte heller för att träffa svenskar, men Thailand finns ju kvar för dem som föredrar sådant.

Farao med discokula botar andlig nöd i Nagorno-Karabach

2010-10-08T08:26:00.002+01:00

Allting har förmodligen en anledning. Vilken anledningen är bakom de styrandes i Stepanakert beslut att kanta paradtrappan upp mot den fula sovjetbyggnad som inrymmer presidentpalatset med skyltdockeliknande figurer med lampskärmar som huvudbonader övergår en enkel högstadiepedagogs fattningsförmåga. Men det känns rätt coolt och galet och passande i detta lite absurda land.

Lite mer tragiskt är det att besöka Stepanakerts grannstad Shushi. Det var härifrån höjderna som Stepanakert utsattes för beskjutning under kriget. I staden bodde ganska många azerer som nu flytt och lämnat sina övergivna hus efter sig. Här finns bland annat en moské som nu är tömd på innehåll, men vars väggar står intakta. Annars präglas staden av ett lummigt slummer, med ett och annat skyltat men knappt påbörjat nybyggnadsprojekt. Gröna växter tar över, men här och där hamras det bakom höga staket. På ena sidan gatan ett förfallet hyreshus som är bebott, på den andra ett utblåst skelett av ett en gång identiskt hus.

Vi hamnar i en kyrka, som visar sig vara landets paradkyrka. Pinsamt nog i detta kristna land finns det ingen kyrka i huvudstaden, men här tronar en skinande vit kyrkobyggnad över staden. I kyrkan träffar vi något så ovanligt som turister! Det är armenier från USA som vill visa oss kyrkans källare där man kan ställa sig mitt i rummet och be varvid någon kombination av arkitektur och förmodade gudomliga ingripanden förvandlar ens röst till en förstärkt variant. Först ställer sig exilarmenierna där och ber Fader vår på armenska, sedan deras amerikaniserade bredbakade barn som bräker på amerikanska.

Därefter är det vår tur och jag finner plötsligt att jag inte kan erinra mig hela texten på något av mig känt språk. Dock fungerar den gudomliga förstärkningen i alla fall, så Gud (gud? Gudrun?) tycks förlåta mig min ignorans.

Denna andliga prövning gör att kroppen gör sig påmind. Vi konstaterar snabbt att Shushis krogliv lämnar en del övrigt att önska. Visserligen finns här ett fräscht hotell med restaurangskylt, men när vi frågar om det går att äta blir personalen lätt förvirrad. Till sist kommer man fram till att det nog är möjligt, men att de då måste gå ut och handla först så det kan ta lite tid. Vi beslutar oss att i stället äntra en taxi tillbaka till huvudstaden. Där finns nämligen något så oemotståndligt som en egyptisk restaurang vars entré pryds av ett gigantiskt sfinxhuvud omgivet av neonfyllda plastpalmer.

Nu är ju inte Nagorno-Karabach ett ställe där man lätt blir förvånad över absurditeter, men restaurang Sphinx får oss att höja på ögonbrynen. Vi stiger ner i den egyptiska källaren med dess plastkitschiga egyptiska artefakter och undrar om restaurangen verkligen är öppen. Antalet gäster är nämligen lika stort som antalet isbjörnar som simmar i Nilen. Men vi låter oss inte avskräckas utan slår oss ner under en faraonsk discokula och har snart fått in en flaska lokalt mousserande vin som snabbt förhöjer stämningen. Menyn har väldigt lite med Egypten att göra (fast å andra sidan är ju det egyptiska kökets främsta merit att alla turister blir magsjuka så jag föredrar nog armensk mat) utan ser ut ungefär som på de flesta andra ställen i Kaukasus, men vi avnjuter en utmärkt måltid med den obligatoriska konjaken som avslutning och lullar glada ut i den karabachiska natten.

Landet som inte finns finns ändå.

2010-09-14T12:39:00.003+01:00

Det är intressant att notera att det så ofta bortglömda Nagorno-Karabach nu letat sig ut på tidningssidorna igen. Det lilla fridfulla området (eller landet?) i Kaukasus som jag beskrivit i mina tidigare bloggposter (här, här och här )är givetvis en tickande krutdurk, men förmodligen är Rysslands stöd till Armenien tillräckligt avskräckande för att azererna skall avhålla sig från att gå till angrepp. Jag tror fortfarande att risken för att den som kommer dit som turist skall drabbas av några krigshandlingar är minimal, så länge man håller sig borta från själva frontlinjen.

Vad som är intressant är ju också att samtidigt som Ryssland (och Iran) är vänskapligt inställda till Armenien så finns det en stor och inflytelserik exilarmensk lobby i USA som gör sitt yttersta för att inte låta motviljan mot armenernas andra vänner i alltför hög grad styra den amerikanska politiken här.

Jag återkommer snart med ytterligare några rapporter om min resa i Artsakh, som landet heter på armenska.

Leopardhuvudklippa och fjärilsskola

2010-09-09T20:59:00.000+01:00

En ny dag gryr i Nagorno-Karabach. Tupparna gal och svalorna flyger outtröttligt runt utanför vårt hotellfönster. Vår chaufför väntar vid sin välputsade Mitsubishi för att ta oss till Gandzasar, den största sevärdheten i det lilla landet. Vad är då Gandzasar? Jo, ännu ett kloster med den obligatoriska runda kyrkan, återigen naturskönt beläget. Inte så orginellt, men vackert och rofyllt. Här är naturen en helt annan än i trakterna närmare Jerevan. Bergen här är oftast skogklädda, och det ser mer ut som Alperna än bergen vi passerade igår. Klostret ligger högt uppe, med en magnifik utsikt.

Bredvid klostret finns en kyrkogård. På varje gravsten är den döde avbildad, alltför ofta en ung man med gevär som dog i kampen mot de hatade azererna, de forna grannarna.

Det finns onekligen en potential för turism i landet. Man kan faktiskt vandra genom hela landet längs en vandringsled, och övernatta i byar längs vägen. Det är dock inte lämpligt att vika av från stigen då det finns gott om landminor kvar efter kriget. Sånt gör många turister ängsliga och svenska trygghetsnarkomaner skräms tveklöst bort.

Vi åker nerför den slingrande vägen till byn Vank, en by som domineras av olika byggnader uppförda av den i Ryssland verksamme miljonären Levon Hayrapetyan som har sitt ursprung här. Byggnaderna ser ut som något som skulle ge ett svenskt skönhetsråd hjärtklappning, och man har inte sparat på spektakulära inslag. Här finns ett hotell som ser ut som Noaks ark, komplett med en kinesisk restaurang dit man specialimporterat ett par kineser, en skola (dekorerad med kitschiga fjärilar) som får min svenska arbetsplats att framstå som ett förfallet ruckel och mitt i byn en märklig syn, nämligen en mur prydd med bilnummerplåtar. Vår chaufför lyckas förklara på sin blandning av ryska och engelska att det rör sig om azeriska nummerplåtar som byborna tagit bort från sina bilar efter självständigheten.

Men utanför byn finns ännu ett hotell. Stilen är rysk miljonärskitsch även här, och bakom hotellet har en klippa gjorts om till ett huvud av något slags aggressivt kattdjur som ryter från dolda högtalare när vi kommer i närheten. Turisterna lyser dock även här med sin frånvaro, platsen andas fridfullhet mellan rytningarna, vilfåtöljen bredvid skulpturen väntar på att en rysk skönhet skall låta åskådarna jämföra hennes skönhet med skulpturens.

Förutom att bygga märkliga hus och leopardhuvudklippor (undrar om någon använt detta ord förut) så sysselsätter Hanrapetyan också rätt många bybor i sin träindustri så han är rejält populär och sannolikheten att den lokala byggnadsnämnden skulle stoppa något av hans projekt är minimal.

Vi far tillbaka mot Stepanakert med ett fotostopp vid Tatik och Papik. Det är ett monument beläget utanför staden, och det heter egentligen Vi är våra berg. Tatik och Papik är östarmenska för farmor och farfar och monumentet retade gallfeber på azererna när det byggdes 1967 eftersom det ansågs mena att landet tillhörde armenerna. Nu är monumentet ett slags nationalsymbol för Nagorno-Karabach, och hade det funnits fler turister här skulle det ha varit avbildat på souvenirerna. Vi hittar dock till Stepanakerts souveniraffär som ägs av en exiliranier. Souvenirerna är rätt tråkiga, och trots att vi förmodligen är ungefär de enda turisterna i landet verkar man inte så värst angelägna att sälja oss något.

Den egensinniga tyska gruppen Einsturzende Neubauten (jag vet att det skall vara prickar på u:et, men den här datorn vägrar!) har gjort en låt som heter Nagorno-Karabach. Avnjut den här, och kom tillbaka till bloggen om någon dag för att läsa om en halvt övergiven stad, en paradtrappa med lampskärmshattprydda skulpturer, och en osannolik egyptisk restaurang.

Svalorna i Stepanakert

2010-08-25T00:01:00.001+01:00

Hungriga och lite trötta efter resan kommer vi så till Stepanakert, huvudstaden i den oberoende republiken Nagorno-Karabach, det bergiga Karabach, eller Artsakh som det lokala namnet lyder. Huvudstaden ligger omgiven av berg, ett läge som var långt ifrån idealiskt under kriget då azererna kunde beskjuta den från bergen. Vi låter oss föras till hotel Heghnar, som chauffören tydligen har ett avtal med, så vi misstänker att det kanske inte är stans bästa hotell. Men vi blir mycket positivt överraskade av det fräscha och trevliga rummet.Utsikten över en fridfull dal med galande tuppar, och typiska sovjetiska höghus, här försedda med klädlinor som det måste ha varit en verklig utmaning att sätta upp, är behaglig och allt känns så fredligt och rofyllt.

Det mest påfallande i Stepanakert är svalorna som finns överallt, som flyger högt och snabbt som en slags symboler för frihetslängtan, och så tvätten som hänger överallt i detta land befriat från såväl azerer som torktumlare.Vi lever fortfarande i tron att allt verkligen är fredligt i detta till synes fridfulla hörn av världen. Föga anar vi att bara en knapp vecka tidigare dödades fem soldater vid skottlossning vid gränsen. Det får vi inte reda på förrän vi redan är tillbaka i Jerevan. Det märkliga för mig som alltid betraktat Ryssland som fienden är ju att freden i Karabach i princip garanteras av den ryska militära närvaron i Armenien, något som gör att Azerbaidzjan drar sig för att ta alltför stora risker. Så finns det också en viss sovjetnostalgi här, och ett av stadens taxibolag bär det stolta namnet Taxi CCCP!

Också den nostalgiska glasspinnen CCCP har många vänner här. Ett annat land som jag inte brukar betrakta som mina favoritpolare är ju Iran, och en bekant som besökte Stepanakert några veckor tidigare rapporterade om en stor iransk delegation som var på visit här.
Men i Stepanakert svirrar svalorna mellan husen, och vår chaufför gör dagens sista insats genom att köra oss till en mycket trevlig restaurang där vi avnjuter en härlig måltid med grillat kött och mycket fräscha grönsaker. Till detta ett gott lokalt vin och som avslutning varsin hundragramskonjak som gör att humöret är betydligt gladare när vi glider ut för att se på stadens sevärdheter.

Stepanakert är ju en huvudstad och en sådan måste givetvis ha diverse myndigheter och andra viktiga inrättningar. Nu är ju inte staden mycket större än Säffle, och det blir ibland lite lustigt när diverse små byggnader utger sig för att vara Republikens Universitet, eller myndigheten för det ena med det andra.

Här i Stepanakert stöter vi faktiskt också på ett farthinder. I Armenien finns inga farthinder av den enkla anledningen att vägarna i sig utgör farthinder med alla gropar och hål. Men i Karabach är vägarna bättre, och därför har man faktiskt i alla fall ett fartgupp. En annan intressant iakttagelse är den skylt som förkunnar 30-gräns utanför en skola. Det är ju inte så märkligt, men det märkliga är att fartgränsen gäller mellan 20 och 01!
Nu verkar förvisso inte barnen gå och lägga sig så tidigt i Stepanakert. På kvällen, och då pratar vi om en vanlig vardagskväll i juni är torget, det stora torget mellan parlamentet och presidentpalatset, fullt med människor i alla åldrar som bara är ute och promenerar, träffar vänner och bara verkar njuta av den behagliga sommarkvällen.
Det är en skön och behaglig stämning, och det beror nog inte bara på konjaken. Staden känns trygg och fridfull, som en plats där man skulle kunna bosätta sig i alla fall ett tag (om det inte vore för att varje resa härifrån innebär sju timmars bilfärd på bergsvägar till Jerevan (det går inte att flyga från Karabach eftersom azererna skulle kunna skjuta ner planen då de anser det vara en kränkning av deras luftrum om man skulle flyga hit).
Huruvida det finns någon brottslighet är tveksamt. Enligt guideböckerna inträffar nästan aldrig några brott mot turister. Detta skulle i och för sig kunna bero på att här nästan inte finns några turister, men vi väljer att inte se saken på detta sätt. Själva gör vi vårt bästa för att provocera fram lite brottslighet genom att småberusade vandra omkring på oupplysta bakgator, klädda som västturister, flitigt fotograferande med våra digitalkameror, men inte en enda liten gangster visar sig. Visserligen passerar vi Cosa Nostra Mafia Bar, som ligger strategiskt placerad mitt emot polisstationen, men den känns mer humoristisk än verklig.

Fortsättning följer. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)

Kloster, gas och vildsvin.

2010-08-10T00:01:00.001+01:00

Vi är på väg. I en bekväm Mitsubishi med luftkonditionering åker vi på de i alla fall i närheten av Jerevan förvånansvärt raka och ganska hela vägarna mot det hägrande Nagorno-Karabach. Vår chaufför talar ungefär lika mycket engelska som vi talar ryska, dvs nästan inte alls.
Första uppehåll är klostret Khor Virap som ligger ett stenkast från den turkiska (stängda) gränsen. Utsikten mot armeniernas heliga berg Ararat, som ligger på den turkiska sidan, om än väl synligt från Jerevan med omnejd, är magnifik och vi har tur med molnen som annars gärna lägger sig vid toppen.
När vi stiger ur bilen närmar sig en man som säljer fåglar som man förväntas offra i klosterkyrkan, oklart dock på vilket sätt detta skulle gå till. Vår chaufför jagar dock bryskt iväg den hoppfulle försäljaren.
I klostret finns ett underjordiskt rum till vilket man kan klättra ner på en stege. I detta rum vistades en stackare i tretton år innan han släpptes upp för att bota kungen som råkat bli förvandlad till ett vildsvin (hur tusan han lyckats med att bli förvandlad till vildsvin förtäljer inte historien. Förmodligen var han bara full). Eftersom kungen tyckte det var bra gjort, och eftersom den som botade honom råkade vara kristen lät han armenierna bli kristna som första folk i världen.

Resan går vidare och vägen blir allt krokigare vartefter vi kommer in i bergen. Den närmaste vägen mellan Jerevan och Nagorno-Karabach går genom Nachitjevan, som är en enklav som hör till Azerbaidzjan, och den vägen är givetvis inte öppen för trafik. Därför måste vi åka över bergen, men det är ingen nackdel eftersom vägen är väldigt vacker. Vår bil är snabb och chauffören skicklig, med van hand undviker han alla groparna som bitvis är väldigt frekventa.
Efter en timme är det dags för nästa stopp. Nu är det ytterligare ett kloster, vackert beläget i en dalgång. Platsen heter Noravank och här är det ganska många besökare, dock inga icke-armenier förutom vi. Själva byggnaderna är ganska likartade i de olika klostren i Armenien, men de ligger ofta väldigt vackert, och visst är det fascinerande att landet har en så lång historia av kristendom.

Vår bil är försedd med en gastank, vilket tycks vara ganska vanligt. Den måste fyllas på rätt ofta, och det är en process som tar tid. Först får man oftast stå i kö vid en gasmack, och sedan tar det minst en kvart att fylla tanken.
Framåt tvåtiden når vi så till sist Nagorno-Karabach. Vid gränsen finns en passkontroll, men det är bara utlänningar som måste stanna och visa pass. Dit räknas inte medborgare i det forna Sovjet med undantag för opålitliga georgier och balter. Mannen i gränskontrollen är missnöjd med mitt visum.

Den vänliga, men inte så formella tjejen på ambassaden har nämligen för hand ändrat datumet, då hon råkat skriva fel. Det tycker inte gränsvakten om, men då han märker att vi inte förstår hans ryska muttranden ger han upp och släpper in oss i sitt lilla land.

Så har vi nått det land som kanske inte finns. Är det måhända bara en del av Armenien som man kallar ett eget land för att man måste, eller är vi i Azerbaidzjan? Eller är det verkligen ett land? Den mest påfallande skillnaden när vi kommit över gränsen är i alla fall att vägen blir bättre. Den är nämligen bekostad av armenier världen över. Det finns skyltar som talar om vilket lands armenier som bekostat den bit man kommer till. Men vi börjar bli lite för trötta och hungriga för att till fullo njuta av den vackra naturen och längtar nu efter att komma fram till Stepanakert.

Morgon i Jerevan, och vi vill vidare!

2010-07-08T22:49:00.007+01:00

Efter en alltför kort natt i en alltför kort säng (i ett alltför kort sovrum så man inte ens kan sträcka ut fötterna utanför sängen) vaknar vi till liv mitt i Armeniens huvudstad. Vi bor mycket centralt, på Mesrop Meshtots avenue och utanför är trafiken intensiv dygnet runt. Faktum är att vi nu blivit varnade för den armenska trafiken så många gånger att vi knappt vågar gå över gatan. Fast min beresta syster påstår att det är mycket värre i Georgien eftersom i alla fall en del stannar för rött ljus i Armenien. Hur det egentligen står till med de armenska bilförarna skall jag komma tillbaka till en annan dag.

Min vana trogen så måste jag alltid vidare. När jag nu kommit till det efterlängtade Armenien så finns det ytterligare ett land inom räckhåll. Eller är det ett land? Det beror på vem man frågar. Jag talar naturligtvis om Nagorno-Karabach (jag glömmer aldrig det gamla skämtet på DN:s Namn och nyttsida på den tiden när Nagorno-Karabach var vanligt förekommande i medierna, nämligen "När går nå tåg till Karabach då?" Det kanske inte var så himla kul egentligen, men ända sedan den dagen jag läste detta har jag varit nyfiken på detta land. Svaret på frågan är dock att det nog lär dröja rätt länge innan det går något tåg dit då järnvägen går genom fiendeland.)

Nagorno-Karabach (Nagorno betyder bergig på ryska, på engelska kallas området ofta Mountainous Karabakh),eller Artsakh som det heter på armeniska, är ett ursprungligen armeniskt område som Stalin placerade i Azerbaidzjan, trots att befolkningmajoriteten var armenisk. I samband med Sovjetunionens fall ville de flesta höra till Armenien, något som ledde till förföljelser och mord på armenier i olika städer i Azerbaidzjan. Efter ett blodigt och intensivt krig lyckades man jaga bort azererna från såväl själva det bergiga Karabach, men också från en del tidigare azeriska och kurdiska områden runtomkring.

För att resa till N-K behöver man visum, och visum kan man endast få på N-K:s ambassad i Jerevan. Eftersom vi i vår guidebok läst oss till att man bara kan få det om man lämnar in sin visumansökan före klockan 13 så skyndar vi oss ut strax före halv ett. Kartan visar att ambassaden ligger nära vår lägenhet. Vi hittar snart adressen, men där finns inte spår av någon ambassad. Vi frågar på ett kontor, och det visar sig att den här gatan heter Sarian medan ambassaden ligger på Zarian, som ligger i en förort dit vi tar oss i en taxi. Klockan är nu över ett, men vi stiger i alla fall på.

Vi möts av beskedet att det är lunchstängt, men när vi frågar när vi kan komma tillbaka tittar de båda unga damerna på varandra, och säger att det inte är nödvändigt. Efter en stunds väntan är våra visum klara, våra pass är nu obrukbara i Azerbaidzjan (men vem vill åka till ett land som knappt går att stava?). Vår ursprungliga plan var att stanna där en natt, men på ambassaden övertygar man oss om att det är bättre att stanna två nätter. Vi får också hjälp att kontakta en chaufför som kan köra oss dit för ett pris som inte är alltför orimligt. Tyvärr är ju inte våra kunskaper i ryska (för att inte tala om armeniska) så imponerande, så vi tar tacksamt mot all hjälp.

Det är en lite absurd känsla att sitta i detta stora förortshus som utger sig för att vara en ambassad, en ambassad som ju egentligen inte är en ambassad, eftersom inget land, inte ens Armenien där ambassaden befinner sig, officiellt har erkänt republiken Nagorno-Karabach. Om man läser svenska UD:s reserekommendationer så står det att man skall undvika alla icke nödvändiga resor till detta land. Å andra sidan finns det inga vittnesmål om att någon turist skulle ha råkat illa ut i det bergiga landet. Och frågan är ju om detta inte är en nödvändig resa. Helt klart är att jag skulle ångra mig djupt om jag inte hade tagit chansen att komma till Stepanakert som huvudstaden heter.

Med visum på fickan promenerar genom det armeniska förortslandskapet tillbaka mot stadens centrum. Om två dagar skall vår chaufför och hans Mitsubishi hämta oss för att köra oss mot landet som icke är.

För den som vill läsa mer om Karabach: DN, Forum Eurasien.

Nattliga instruktioner i okänd världsdel efter dag i Prag.

2010-07-08T01:00:00.005+01:00

Klockan är kvart över ett på natten, eller kvart över fyra på morgonen. Ganska trötta efter att ha tillbringat nästan en hel dag i Prag, obligatoriska turistpromenader, Karlsbron i turistträngsel, några öl och en del mat, och en lång bussresa från en obskyr tunnelbanestation i en förort till flygplatsen och sedan en ganska trång flygresa till Jerevan. Men Prag var vackert, Karlsbron är trots allt ganska svår att motstå med dess kosmopolitiska blandning. Står man där några timmar lär man förmodligen träffa på någon gammal elev, men det känns inte helt angeläget. Och även om tjeckisk öl är ganska överskattad hittade vi den delikata brygden på bilden som släckte törsten och gjorde staden ännu vackrare.

Men nu är vi alltså i Armenien, det land jag så länge sett fram emot att besöka. Av någon anledning blir folk alltid förvånade när jag säger att jag vill åka dit, ingen kan förstå varför. Det är ungefär som om man skulle komma och säga att man vill åka på semester till Grums. Alla undrar om man har släktingar där, eller om det finns en speciell anledning. Nu finns det ingen som helst anledning att jämföra Armenien med Grums, men lockelsen på turistmassorna verkar vara gemensam.

Redan på planet har jag lagt märke till att andelen vackra kvinnor är hög, minst lika hög som i Sverige. Att kvinnorna, till skillnad från de flesta i Sverige, tycks föredra höga klackar gör dem inte mindre tilldragande. På Zvartnotsflygplatsen bekräftas armeniskornas skönhet ytterligare, så den första bilden av detta märkliga land är positiv.
När vi fått våra visum och vårt bagage möter vi en märklig egenhet hos armenierna. När man går igenom utgången där de anhöriga står och väntar på sina nära och kära är det ingen diskret tillbakadragen skara som på svenska flygplatser. Nej, här har alla bestämt sig för att stå närmast. Det är en närmast kompakt människomassa som trängs framför utgången, men den delar sig likt Röda havet framför Moses när vi kommer med våra resväskor.

Vi hittar vår chaufför som skall ta oss till lägenheten vi hyrt. Först skall vi dock ta oss till hans bil i det parkeringshus som finns under flygplatsen. Det ser ut som en lämplig plats att spela in någon gotisk science fictionfilm om ett koleldat rymdskepp som landat i ett förfallet industriområde. Eftersom jag försöker följa guideböckernas råd om hur man skall klara sig i främmande länder har jag lagt de viktigaste råden på minnet. Vad gäller Armenien tycks brottsligheten inte vara en faktor att räkna med. I stället är det risken att bli överkörd (enligt eniga guideböcker är de armeniska bilförarna mer eller mindre hänsynslösa galningar) och risken för jordbävningar. Den senare risken är svårare att gardera sig mot (även om Lonely Planet rekommenderar att man skall undvika alla byggnader från Sovjettiden, något som inte är helt lätt).

Detta källargarage ger inte något jordbävningssäkert intryck, och bilarna far fram som ettriga sovjetgetingar i ett svårförståeligt mönster som får oss att trycka oss mot väggarna. Till sist når vi i alla fall den lägenhet där vi skall bo, och utsätts nu för detaljerade instruktioner om hur man använder toaletten (som hemma), att man inte skall ställa varma koppar på träbord (fast för säkerhets skulle finns det inga träbord i lägenheten) och vi ser allt tröttare och tröttare ut. Till sist ger sig den omsorgsfulle mannen av och vi slänger av oss alla kläder och somnar nästan innan våra huvuden når kuddarna. Bara för att vakna igen av de allt annat än mjuka och behagliga saker som skall föreställa kuddar. Men till sist tar sömnen hem spelet och vi sover vår första natt i detta land som ingen vet i vilken världsdel det ligger.

Idag bussratt, snart Ararat.

2010-06-21T10:44:00.005+01:00

Det är sommar. Visserligen visar termometern bara 16 grader vilket inte är riktigt vad jag skulle vilja kalla sommar. Vad gör då en sommarledig magister en dag som denna. Jo, jag ägnar mig åt att köra buss. Redan före klockan sex i morse for jag runt på den syduppländska landsbygden i en fåfäng jakt på passagerare. De potentiella passagerarna satt i sina bilar och irriterade sig på att bussen inte körde fort nog. Nu tänker jag inte alls göra det hela sommaren, men just idag och i övermorgon blir det bussratten som är min fasta punkt i tillvaron.

Men redan om ett par dagar skall jag resa ut i världen igen, och kommer så småningom att dela med mig av mina upplevelser på den här adressen. Denna gång blir det Armenien som är målet för mina färder. Ser fram emot värme, armenisk konjak, kaotisk trafik, utsikten mot berget Ararat och allt det som jag inte kan föreställa mig. Mer om detta land senare, tills vidare får ni hålla till godo med två armeniska musikvideor, som är nog så intressanta.

Flytande och fasta sevärdheter i Lombardiet.

2010-06-08T00:00:00.002+01:00

Envisa tungor hävdar att Sverige är fantastiskt och att det alls inte finns någon anledning att lämna detta land. Själv får jag dock ganska ofta nog av vyer som den ovan, och ger efter för suget från kontinenten. Det hela underlättas av lågprisbolagens lockande erbjudanden. Så köper min kvinna och jag biljetter till Milano för 780 kronor (två personer, inklusive allt utom incheckat bagage) och packar vårt handbagage (som på Easyjet får väga hur mycket som helst bara man orkar lyfta upp det på bagagehyllan)(men gud nåde den som försöker komma med två små väskor, det är strängt förbjudet att ha mer än ett handbagage!)(undrar ni varför två miniväskor är värre än en stor? Svaret är att det är ett schweiziskt bolag och i Schweiz är principer alltid viktigare än fritt och logiskt tänkande)

Vi undviker dock själva Milano och ger oss ut på jakt efter en del av de sevärdheter jag tidigare besökt när jag haft elevutbyten med Italien. Nu är det dags att visa min kvinna dessa platser.

En av de vackraste är klostret Certosa di Pavia, som ligger mellan Milano och Pavia. Min hustru kämpar tappert med att försöka töja ut sin klänning så att inte de sexgalna munkarna skall hindra henne från att gå in i kyrkan (själv fick jag inte besöka Peterskyrkan i Rom för några år sedan då mina knän annars skulle fått någon munk att drägla). Munkarna är dock mer intresserade av småpojkar och ägnar oss inga blickar.

Klostret i fråga är mycket sevärt, och vi får se de radhusliknande celler där munkarna tillbringade sin tid med bibelläsning och ivriga försök att jaga bort syndiga tankar. Nu är klostret ägnat turismen, och i viss mån försäljning av klosterlikör och andra flytande sevärdheter.

Att man inte får fotografera inne i kyrkan kan jag köpa, men när munkarna försöker hindra fotografering utomhus också blir det närmast en sport att försöka trotsa dessa påvepolare och i sann luthersk anda tar jag så många kort jag hinner.

Eftersom vi inte ytterligare vill understödja påvens skadliga inflytande över världen undviker vi de flytande sevärdheterna i klosterboden. Men det finns andra flytande sevärdheter i trakten, till exempel Italiens enda kvarvarande flytande bro. Det låter kanske inte så hemskt spännande, men det är faktiskt rätt kul att se denna på en slags båtar vilande bro över den vackra floden Ticino.

Förmodligen är det mer dramatiskt att se den i samband med vårfloden, men å andra sidan finns det nu en hel lättklädda solande damer att beskåda runt bron (eller herrar om man föredrar det).

För att de manliga bilförarna inte skall bli distaherade har man påpassligt satt upp en skylt som varnar för kvinnliga behag, vilken syns på bilden nedan.

Bron som ligger i Bereguardo tycks locka till sig mängder av människor som frekventerar barerna och restaurangerna runt den, och det hela är gemytligt och trivsamt.

När kvällen nalkas beger vi oss till den vackra staden Vigevano, som ligger knappa fyra mil sydväst om Milano. Själv har jag lite traumatiska minnen från denna stad då vi var hembjudna till en lärare i denna stad i samband med en elevutbytesresa. Vi såg givetvis fram emot en läcker italiensk middag med charkuterier, delikata grönsaker och underbara kötträtter. Till detta då ett läckert vin och till sist en stark espresso, och sedan pricken över i, en liten grappa för att underlätta matsmältningen.

I själva verket visade det sig att de plastkorvar som figurerar i våra svenska matvarubutiker innehållande risgrynsgröt eller bruna bönor också finns i Italien. Där innehåller de polenta, och en sådan tub utgjorde huvuddelen av vår middag. Till detta serverades vatten, eftersom vi hamnat hos något så sällsynt som en italiensk nykterist. Kaffe fanns förvisso, men det handlade om Lidls variant på Nescafe...

Trots detta trauma vågar jag dock återvända till Vigevano. Anledningen är det underbara torg som syns på bilderna, torget med de vackra kullerstenarna, de fantastiska fasaderna och den konkava kyrkofasaden i kortändan.

Torget förfulas dock av en flagga från Ohlys italienska bröder. Till skillnad från Sverige där Ohly och hans kumpaner numera låtsas vara något annat än kommunister så skäms inte italienarna, utan låter den symbol i vars namn så många miljoner människor mördats, spärrats in och trakasserats fladdra fritt över detta vackra torg. Ja, italienarna sitter faktiskt och äter mat, dricker och har trevligt under denna hemska fana.

Det är dags att skölja ner dessa upplevelser. Vi beger oss till en livsmedelsbutik och förvånas över att hitta öl från Estland. I en närmast monumental butelj med det virilt klingande namnet Viru saluförs här totalt smaklöst blasköl från det trista bryggeriet A le Coq i Tartu. Trots detta är det givetvis med en hel del nationell stolthet jag observerar hur en törstig italiensk familjefar fyller sin kundvagn med denna brygd.

Själva njuter vi betydligt mer av de utsökta italienska brygderna i flaskorna på bilden nedan med Felliniinspirerade etiketter, och mycket mer kvinnliga former än den estniska fallossymbolen.

Kvällens höjdpunkt är dock den promenad vi tar efter middagen på det lilla hotell mellan risfälten där vi bor. Först är det cikadorna vi hör när vi kommer ut, sedan fascineras vi av mängder med eldflugor. Men snart kommer vi in mellan risfälten som ju så här års är översvämmade. Då hör vi det kväkande ljudet av tusentals grodor som vill uttrycka den enkla känsla av lycka som det innebär att vara groda på ett risfält i Italien, och att ännu en dag ha undgått såväl rovfåglar som kocken från hotellet, och att vara omgiven av andra lika lyckliga och romantiskt sinnade systrar och bröder.

En nackdel med att inte ha något incheckat bagage är ju att man inte kan ta med sig några flaskor hem. Vi har råkat köpa en flaska vin som vi inte hunnit dricka upp, möjligen för att vi blev så tagna av grodsången att vi inte behövde berusa oss mer. Därför tänker vi oss en liten picknick på flygplatsen då hyrbilen är inlämnad. Men som vanligt blir tiden knapp och vi får till sist bara tjugo minuter innan planets avgång. Men vinet kostade 18 euro och kan ju inte hällas ut, och att betala 20 euro för att checka in väskan verkar också fel. Med nordisk effektivitet hinner vi tömma flaskan och hasta ombord på planet glada och nöjda med vår helg i Lombardiet.

"Have you already got a big cock?"

2010-05-28T19:47:00.007+01:00

Det var inte utan att jag stelnade till när jag fick frågan. Den som ställde den var en ytterst timid och mycket korrekt portugisisk kvinnlig gymnasielärare i sextioårsåldern. Nu har livet förvisso lärt mig att människan är outgrundlig och oförutsägbar, men det var också sammanhanget som gjorde frågan så märklig. Vi befann oss nämligen i en ungersk skolmatsal och hade just sett en grupp portugisiska lärare och elever framföra en något bisarr portugisisk folkdans, som förvisso kunde antas ha vissa erotiska undertoner, men ändå, en sådan fråga, och så öppet!

Min mållöshet tolkades uppenbarligen som ett nej, och damen meddelade:
"Just a moment, I will get one for you!"
Villrådig spanade jag efter min alltid lika kloka kollega som jag hoppades skulle kunna rädda mig ur detta potentiellt penibla portugisiska penisproblem, men hon fanns ingenstans att finna. Som tur var befann sig inte heller våra intet ont anande elever i närheten. Strax återkom dock portugisiskan och till min glädje fann jag att jag inte behövde oroa mig. Den befarade pinsamheten var i själva verket ett gigantiskt exemplar av den portugisiska nationalsymbolen, den kitchigt hippiemålade stora tuppen. The big cock!

Av någon anledning visade sig min ständigt nyfikna kollega vara extra intresserad av denna hönsfågel vars färgsättning mest påminner mig om en hemmamålad Citröen 2cv tillhörande något tyskt kollektiv. Hon erbjöd sig genast att föra den till sin svenska förortsidyll där den nu intar en central position i huset. (på bilden ovan kan man för övrigt till höger skymta en av de främsta anledningarna att åka till Ungern, nämligen den ädla drycken Alma Pàlinka som förgyllde vår tillvaro där)

Eftersom min kära hustru har en tendens att förpassa av mig hembringade souvenirer till en sista vila i vårt redan överfyllda förråd såg jag detta som en bra lösning. Men nu undrar kanske vän av ordning varför just detta potenta fjäderfä blivit en symbol för den iberiska halvöns västliga utpost. Lyckligtvis åtföljdes tuppen av en folder där man på sju språk återger "The legend of the cock".

Detta visar sig vara en medeltida rättegångshistoria om en man som beskylls för ett brott, men som är så säker på sin oskuld att han påstår att det är lika säkert att han är oskyldig som att den grillade kycklingen på bordet kommer att gala om han blir hängd. Detta påstående mottas givetvis med skrattsalvor, men uppenbarligen är man lite osäker på bevisläget, eftersom ingen vågar äta upp kycklingen. Mannen, som i likhet med många oskyldigt misstänkta, var en invandrare, förs till galgen. Just innan den kaxige galiciern skall vandra in i dödsriket hoppar dock kycklingen upp, förvandlas till en stolt hippietupp och låter sin stolta galning ljuda över nejden.

Domaren blir minst lika förvånad över lunchens beteende som jag blev över den portugisiska damens fråga, sätter nästan portvinet i halsen och rusar flåsande ut till galgen där snaran redan ligger kring den självsäkre migrantens hals och hinner i sista sekund rädda hans liv. Historien förtäljer dock inte varifrån kycklingen fått informationen om skuldläget, eller hur mycket portvin domaren och hans juristpolare hunnit kolka i sig före lunch.

Underliga ullgrisar och upphunna uppstigande ungrare.

2010-05-18T20:54:00.009+01:00

Jag har ju tidigare skrivit om den lätt surrealistiska hemresan från vårt besök i Ungern, men vad hände egentligen under vår vistelse där? Den frågan har hängt i luften ett tag, och nu är det hög tid att berätta om några av våra upplevelser i magyarernas rike. Att landet ifråga har en hög självmordsfrekvens (och en låg alkoholkonsumtion (sambandet torde stå klart) (fast vi gjorde en insats för att höja den)(inte självmordsfrekvensen (även om vi läste passande litteratur)) är välkänt, men finns det något annat som är typiskt ungerskt än salami, gulasch och självmord?

Hade någon innan vår resa kommit och berättat att ulliga svin är typiskt ungerska hade vi nog betraktat denne någon som en lika bisarr person som den som påstått att ett vulkanutbrott skulle stoppa vår hemresa. Döm om vår förvåning då vi intet ont anande mötte dessa varelser, och försökte placera in dem i våra referensramar. Är de svin, eller är de får? Får svin se ut som får? Får får får eller får får svin? Är ett får som beter sig som ett svin fortfarande ett får? Se där några av de frågor som trängdes i våra Pálinkafyllda huvuden.

En annan aktivitet där ungrare skiljer sig från de flesta andra folk i Europa gäller hur man går uppför trappor. I de flesta länder förväntas personer som är på väg uppåt vända sig med ansiktet mot bergets topp. I Ungern har man dock andra stolta traditioner. Förmodligen är det ett arv från den tiden då Attilas hunner och andra folk hotade tryggheten i nationen. För att inte bli upphunnen(!) och nedhuggen av en hunn då man gick uppför ett berg gick man med ansiktet riktat nedåt, mot den potentiella faran. Än i dag finns skyltar som uppmanar folk att bestiga trappor på detta traditionella vis, skyltar som ofta framkallar undran hos turister men som betraktas som självklarheter av lokalbefolkningen.

En annan något udda sedvänja, avsedd att minska risken för krogbråk är att man infört boxningssäckar på herrtoaletterna. Närhelst man efter några glas Pálinka drabbas av en kraftig motvilja mot någon person kan man snabbt slinka in på herrummet och avreagera sig på säcken i stället för att ge någon person spö. Min alltid lika observanta kollega som besökte damtoaletten noterade att man där i stället hade en symaskin, så den kvinna som hyser agg mot någon kan gå in och klippa till en klänning i stället för en medsyster.

För att ytterligare lugna ner häftiga känslor, och även för att motverka suicidtankar fanns på herrtoaletten också suicidpreventiva bilder av käcka unga ungerska töser som skall ge den som funderar på att hänga sig en motivation att hänga kvar i tillvaron.

Det är i sanning ett märkligt land, med märkliga traditioner. Till sist en inslag om den ovannämnde Attila:

Surrealistiska självmordstankar i nattlig harmonibubbla

2010-05-05T10:00:00.003+01:00

En ny dag grydde i Budapest. Krismötet natten innan hade dragit ut på tiden, så det var ett lärarlag med något nedsatt pedagogisk förmåga som ledde adepterna ut i staden. Men solen sken, fåglarna kvittrade och de två flickor vi hade med oss skulle ha kunnat bota en svår depression genom sin obotliga positivism och sina smittande skratt. På promenaden mot tunnelbanan räknade de upp allt som var bra med Budapest och listan var närmast oändlig.

Vårt mål var Keleti Pályaudvar, stadens största järnvägsstation. Om man läser om den på Wikipedia får man den intressanta upplysningen att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och att den då var en av de modernaste i Europa. Det vore onekligen mer sensationellt om det stod att den uppfördes mellan 1881 och 1884 och redan då var hopplöst föråldrad. Nu hade tidens tand nött ner stationen ganska rejält, men det var ändå med ett styng av nostalgi jag återsåg denna station som jag senast lämnade 1980 efter min tartarsteksupplevelse. Det mesta var sig likt, inte minst biljettförsäljningen.

En ytterst vänlig dam som såg ut som en typisk ungersk fransklärarinna satte med stor frenesi igång med att hjälpa oss att ta oss till Köpenhamn, en stad som vi satt upp som ett lämpligt etappmål. Till sist fann hon platser i en sittvagn som skulle avgå klockan 20.00 mot Berlin. Då hade madame Chemin de Fer hållit på i en halvtimme och kön ringlade sig lång bakom oss. Föga anade vi att denna del av biljettköpet bara var en inledning. Nu skulle biljettblanketter letas fram, små gem petas loss med ett speciellt ungerskt gemlosspetningsverktyg, allas biljetter skrivas för hand i ett otal exemplar, förses med stämplar och häftas ihop, en process som tog minst lika lång tid. Vi undvek att se kön i ögonen när vi släntrade ut.

Dagen gick och kvällen kom. Vi infann oss på stationen i god tid och konstaterade att vårt tåg bestod av ryska och vitryska sovvagnar och i slutet två ungerska sittvagnar. Vi hittade våra platser, och fann till vår glädje att vi satt tillsammans i en kupé. Vår glädje över detta faktum blev ännu större när vi märkte att den genomsnittlige östeuropeiske tågpassageraren ännu inte fallit offer för deodorantreklamens förföriska locktoner.

På slaget åtta rullade tåget ut i den allt mörkare ungerska verkligheten. Det tog inte lång tid innan det ungerska mörkret avlöstes av slovakiskt mörker som i sin tur ersattes av tjeckiskt mörker. Men i den harmonibubbla som vår kupé utgjorde lyste mörkret med sin frånvaro. Vår tillvaro förvandlades till en märklig lek med fullständigt obegripliga regler där ritualer som att säga "Nordamerika" varje gång man satte sig och att undvika adjektiv tio över varje timme plötsligt föreföll vara normala inslag i mänsklig samvaro. I korridoren rörde sig en märklig blandning av berusade spanjorer, suspekta rumäner som kastade lystna blickar på våra flickor och min kollega, samt en strid ström av konduktörer från olika länder som ville sätta sina bomärken i våra biljettbuntar.

Till situationens absurditet bidrog också den bok jag fått överta från min kollega sedan hon lagt beslag på min medhavda "I trygghetsnarkomanernas land". Det var nämligen Ann Heberleins bok om hennes bipolära sjukdom och självmordstankar, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Att läsa en bok om självmord på ett nattåg genom vulkanaskan i Tjeckien i en kupé med två rosaklädda fjortonåriga tjejer som sprudlar av livsglädje, nästan oavbrutet skrattar och fnissar blev en fullständigt surrealistisk upplevelse, en upplevelse som alltid kommer att finnas med mig.

Att sova var inte det lättaste. När tröttheten till sist infunnit sig och mina ögon var nära att falla igen dök det plötsligt från någon nordtjeckisk by upp en storväxt manchurier som satte sig på huk utanför vår kupé och förde ett långvarigt och mycket engagerat manchuriskt resonemang i sin mobiltelefon. Jag konstaterade att jag faktiskt är lite äldre än 1980 när jag tillbringade många nätter i sittvagnar under mina interrailodysséer. Trots bristen på sömn skulle jag dock inte vilja ha denna natt oupplevd.

Men måhända var det just bristen på sömn, och de absurda upplevelserna som gjorde att jag plötsligt kände mig jagad av de otaliga vindkraftverk som nästa morgon visade sig vara allestädes närvarande i det forna DDR. Vart jag än såg såg jag dessa snurrande otyg som störde min sinnesfrid och jag önskade att någon Don Quixote skulle uppenbara sig från de bakfulla spanjorerna i grannkupén för att bekämpa dem. Jag längtade för första gången på länge efter hemlandet där Barsebäcks stabila konturer utstrålar en helt annan harmoni.

Efter två timmar i ett svinkallt och regnigt Berlin där min alltid lika inspirerande kollega och jag ledde våra ungdomar till obligatoriska sevärdheter som Brandenburger Tor och riksdagshuset skulle vi bara hämta våra inlåsta väskor. Då insåg vi att den nya centralstationens välmenande idé att sprida ut förvaringsboxarna till ett flertal olika våningsplan kan innebära en nackdel om resenärerna är lika förvirrade som vi. Likt yra broilers irrade vi runt tills vår försynte trettonåring plötsligt och oväntat tog befälet och ledde oss rätt på målet med bara några minuter tillgodo.

Nu var det inte långt kvar till trygghetsnarkomanernas land. Först en visit i Danmark dit vi tog oss med ett överfullt tåg där många satt på golvet, däribland våra elever. Min kollega och jag hade dock turen att få sitta (och slapp använda vår Heberleininspirerade plan för den händelse någon skulle göra anspråk på den ena av våra sittplatser, nämligen att lägga upp alla våra samlade piller i en hög varefter jag skulle säga att jag går till nästa vagn "But please keep an eye on my wife, she is a bit suicidal, so please try to stop her if she tries to take any pills".)

Vindkraftverken blev allt aggressivare, vädret allt kallare och insikten om att vi snart skulle vara ute ur vår harmonibubbla, och tvingas diska, förbereda lektioner, rätta, städa, tvätta, skriva omdömen började bli alltmer påtaglig. När vi sedan nästa dag i Sverige fick se snö blev längtan tillbaka till vår surrealistiska centraleuropeiska vårsoliga vulkanresa ännu starkare. Vi skulle kanske ha behövt en krisgrupp som tog hand om oss när vi kom hem, men vår skolledning hörde bara hur glada vi var när vi var ute på resan.

Alla de upplevelser som jag nu skrivit om är bara de som vi fick vara med om tack vare vulkanen. Hade inte detta utbrott ägt rum hade vi i och för sig haft en spännande och givande resa, men inte i närheten av det vi nu fick uppleva. Varje gång jag i fortsättningen hör ordet vulkan kommer jag att minnas denna upplevelse och känna hur den gjorde mig till en lyckligare människa. Jag unnar alla en egen vulkan som kan kasta omkull vardagen för en stund, lyfta upp och skaka om tillvaron och sedan lämna en med nya insikter och tankar.

Klimatsmarta vulkanflyktingar snuvade på paraplylyx.

2010-05-03T20:00:00.011+01:00

Mörkret föll över Buda och Pest. I en stor taxi på väg mot flygplatsen satt vår lilla grupp, som började kännas alltmer som en familj. Slobodan tycktes ha gett upp hoppet om att slå mynt av vår utsatthet (se gårdagens berättelse), och vi försökte förlika oss med en tolv timmars bussresa på Autobahn till Malmö där vi kanske kunde besöka sevärdheter som Rosengård, Norra Grängesbergsgatan och Turning Torso i vår lilla utlokaliserade SO-undervisning. Dessa fyra elever hade alltså förmånen att befinna sig mitt i den europeiska verkligheten, vägledda av två engagerade pedagoger, ständigt beredda att förklara vår värld.

En och en halv timme senare hade mörkret fallit ännu djupare över Buda och Pest. Denna gång satt vi i två taxibilar och riktningen var den motsatta. Sexton personer hade infunnit sig för att fara mot Skåneland, men i det nykapitalistiska Ungern hade en företagsekonomisk kalkyl gjorts och visat att denna buss inte skulle kunna uppnå någon lönsamhet. Detta besked gavs tre minuter före avgångstid, och tanken på att stanna ytterligare ett tag i magyarernas rike var inte något som fick vår lilla skara att misströsta. Vi hade i flygplatsens information fått en broschyr om ett stilfullt och billigt hotell i centrala staden, ett hotell där undersköna damer i bikini sågs glassa runt en blåskimrande pool med lockande paraplydrinkar i händerna. Lyckligtvis hade detta hotell några rum lediga, så det var nu vårt hägrande mål.

På vägen hade min taxichaufför som talade flytande ungerska, men inte så mycket annat, lämnat sin mobil till mig och i den försökte en av hans kamrater övertyga mig om att vi skulle låta skjutsa oss i två taxibilar till Rostock. Med tanke på att denna taxichaufför inte ens kunde hitta det luxuösa hotellet med paraplydrinkardamerna så verkade sannolikheten att vi verkligen skulle hamna just i Rostock inte så stor. Men till sist befann vi oss ändå vid en gallerförsedd byggnad som skulle kunnat vara en filial till den lokala psykakuten Szent Janosz, en byggnad som vakat över vår trygghet som granne till vårt tidigare hotell.

När vi kom in i hotellet kändes atmosfären ganska avlägsen från den exklusiva framtoning som broschyren förespeglat. Det kändes mest som ett vandrarhem, visserligen tämligen nyrenoverat, men både bikinidamerna och paraplydrinkarna lyste med sin frånvaro. Vi insåg att en viss krisbearbetning skulle bli nödvändig när barnen nattats. Vi var trots allt strandsatta på obestämd tid i ett land där vi inte talade språket (och då talar vi inte om vilket språk som helst utan ett språk där det tog oss tre dagar att lära oss att säga skål (som heter egészségedre!), utsatta för oberäkneliga krafter av okänd styrka ur jordens opålitliga innandöme, ställföreträdande föräldrar för fyra förvisso ytterst välartade och idealiska företrädare för vårt lands uppväxande släkte (men vem visste när de kunde bryta ut i okontrollerade attacker av hemlängtan), och dessutom kunde vår terminsplanering rubbas när vi riskerade att missa värdefull undervisningstid i skolan! Speciellt det sistnämnda kändes som ett svårt trauma som måste behandlas.

Nu var faktiskt hotellet inte alldeles falskt marknadsfört. Det fanns förvisso en pool, men det var stadsdelens kommunala pool som hotellgäster fick använda på förmiddagen. Atmosfären kring denna var dock långt mer spartansk än den framstod som på bilderna. Det fanns också en drinkbar, som hade de något udda öppettiderna 07.00 till 13.00. Då vi inte kunde vänta till klockan 07.00 började vi leta efter tandborstglasen, men de lyste med sin frånvaro. Jag begav mig därför till receptionen för att be att få två glas. Den tjänstvillige mannen letade ett tag och återkom så med två plastmuggar och repliken: "I'm sorry, but they are used. You must wash them first."

Naturligtvis tog vi det för vad det var, en klimatsmart lösning, och lät oss inte nedslås. För att ytterligare förgylla vår tillvaro hade hotellet försett rummen med dekorativa bilder fjärran från den IKEA-massproducerade estetik som är vanlig på enkla hotell. I stället hade vi i våra rum vackra bilder på idrottskvinnor och män ur den ungerska idrottshistorien, som gav stället en liten nostalgisk touch.

Här satt vi nu, smuttande på Pàlinka i begagnade plastmuggar på ett till hotell förklätt vandrarhem i en främmande stad. Vad skulle nästa dag ha i sitt sköte? Skulle en buss ta oss hemåt? Skulle vulkanaskan försvinna? Skulle Slobodan hitta vårt gömställe? Frågorna var många, men vi började inse att vi nog hamnat i en slags hål i tiden där allt vi kunde göra var att njuta av livet, bli klokare genom att tala om lyckan och andra av livets stora frågor och förbereda oss för att dela med oss av vår visdom till våra kunskapstörstande elever. Och natten gick, och dagen kom, och det var den sjunde dagen i Budapest.

(Fortsättning följer)

Eyjafjallajökull och begravna hundar i Budapest

2010-05-01T11:25:00.018+01:00

En solig dag i april for magistern till Ungern med fyra glada elever och sin favoritkollega. Fem dagars besök tillsammans med ungdomar och kollegor från sex andra länder väntade oss. Men under jordytan väntade mäktiga krafter på att få kasta om våra planer. Sakta men säkert insåg vi att den två-och-en-halv timmes flygresa vi skulle ha gjort för att återse vårt kära hemland skulle komma att ersättas av en helt annan resa. Och vi skulle för evigt vara tacksamma över att våra förfäder valt att bosätta sig på en planet med vulkanisk aktivitet...

På hemresedagens morgon fick vi reda på att vi skulle resa med buss till Köpenhamn för att därifrån få ta oss vidare hem. Men så, ett par timmar innan vi skulle bege oss till flygplatsen fick vi nytt besked; bussen var inställd. Efterforskningar via Internet (tänk om askmolnet slagit ut Internet i stället, då hade man kunnat snacka om katastrof!) gav oss kontakt med en firma som skulle köra en buss till Stockholm på kvällen. Tydligen körde denna firma Formel 1-fans till Rumänien (lite skumt, eller?) (och hur kör en sådan bussförare?) och vi fick kontakt med en snubbe som vi kan kalla Slobodan. Han instruerade oss att ta med oss drivor av kontanter, vårt bagage, våra elever och infinna oss i ett industriområde i tjugotredje distriktet vid midnatt. Nu är ju magistern en person som alltid tror alla om gott tills motsatsen bevisats, men här ringde en och annan varningsklocka, och min alltmer oumbärliga kollega fick också lite dåliga vibrationer av denna plan. Kanske låg det ändå en hund begraven här, och kanske skulle den få sällskap i underjorden av vår lilla grupp?

Men så fick vi höra talas om ytterligare en buss. Denna gång en seriös resebyrå som skulle köra en buss till Malmö samma kväll. Även om vi gärna skulle ha stannat ytterligare några dagar i detta land för att kanske lära oss förstå några av alla de hemlighetsfulla budskap som stod på alla skyltar insåg vi att det var vår plikt att föra våra elever hem mot den trygga svenska myllan, mot krisgrupper, ombudsmän och trygghetsavtal.

Slobodan gav sig dock inte. Nu hade han vårt mobilnummer och försökte nu göra sin tjänst mer konkurrenskraftig genom att erbjuda hämtning var vi ville, men hans röst lät allt mer ansträngd och irriterad på ett sätt som inte riktigt fick oss att vilja lägga våra öden i hans famn.

Hur skulle dagen sluta? Skulle vi sitta inklämda på en buss som rusar norrut i natten? Skulle Slobodan skicka ut sina hejdukar för att få oss att inse att han blivit djupt besviken och kränkt över att vi valt bort hans rumänska formel 1-buss? Den som vill veta bör återkomma hit till bloggen inom kort.

Twin Peaks håller än!

2010-04-07T12:12:00.006+01:00

År 1990 bodde jag femhundra meter från mitt nuvarande hus, jag jobbade på samma skola som nu, jag körde buss på helgerna som nu, jag var gift med samma kvinna som nu. Jag var 29 år gammal och hade naturligtvis aldrig hört talas om ordet blogg. Datorn var ett mystiskt väsen som nog skulle komma att förändra samhället, men föga anade jag hur stor förändringen skulle bli.

Men teven fanns där. I ett hörn av vardagsrummet stod den, licensen var visserligen inte betald (förrän en kontrollant råkade ringa på när den var på (lyckligtvis kunde man hävda att den var nyinköpt så slapp man böter)). Det socialistiska DDR-monopolet började få sina första trevande konkurrenter, med patetiskt undermåliga nyhetssändningar, men i alla fall, ett första steg mot frihet! Hysteriska vänstertanter ropade på förbud mot parabolantenner, oroliga över att människor skulle sluta tänka i socialistiska banor och sluta köpa sossarnas version av verkligheten.

Men det var i själva statstelevisionen det visades, programmet som lyckades gripa tag, skaka om och få en att förundras. Kunde en banal historia om några mord verkligen vara så snyggt gjord. Varje detalj genomtänkt och estetiskt tilltalande. Jag talar naturligtvis om Twin Peaks, och som DN påminner om är det idag exakt 20 år sedan den tjugonioårige magistern slog sig ner i sin svarta plyschsoffa efter att ha bytt blöjor på den snart ettårige parvel som numera kämpar med att finna ett mål i livet.

Amerikanska deckarserier var ju även på DDR-Sverigetiden en viktig del av teveutbudet, och även om en del hade sina kul gimmickar som Kojaks klubbor, McClouds häst eller Colombos papegoja och buckliga Peugeot så var historierna förutsägbara, personerna endimensionella och ointressanta, och miljöerna såg ut precis som man visste att de skulle göra.

Men nu kom alltså Twin Peaks och allt blev annorlunda. Att en kvinna talade med sitt vedträ var något helt naturligt, ingenting förvånade. Och så var det Bob, själva symbolen för det onda. Bobs hånflinande anlete fick kalla kårar att dra fram genom bostadsrättens trygghet och gjorde att när sonen vuxit till sig lite och bad att få "titta tvinn piks!" så blev svaret ett obevekligt nej. Det var vår skyldighet att skydda honom för Bob. Bob var ondskan, den ondska som finns under civilisationens yta, som kan dyka upp när man minst anar det, den ondska som varje förälder skall skydda sitt barn för.

År 2010, helt ovetande om att det är tjugoårsjubileum, gör sig längtan efter något mer spännande än det vanliga utbudet att dennu fyrtionioårige magistern köper Twin Peaks första säsong på Tradera. Och serien är fortfarande lika bra, även om man nu också fått en extra dimension av löje över en del av kläderna och frisyrerna. Och Bob är fortfarande lika ond, flickorna på dinern lika lockande och förföriska, agent Cooper lika cool och jag blir avundsjuk över hans förmåga att njuta av något så banalt som en kopp (amerikanskt!) kaffe. Andra säsongen införskaffas också, men den är inte riktigt lika bra som den första. Men ändå så mycket bättre än ack så mycket annat. Innan du tittar på det sista klippet med Bob så se till att alla dörrar och fönster är låsta...

Läs gärna även denna bloggares minnen.

Brunner går vilse på Söder, vänstern rasar, men jag är ljum.

2010-03-27T22:15:00.005+01:00

En gång i tiden skrev Ernst Brunner om Kocksgatan, en bok som jag minns att jag tyckte om. När jag började läsa hans senaste bok, Hornsgatan, fanns det mycket som förde tankarna till Kocksgatan. Naturligtvis var det titeln, men även inledningen med den sexiga Ingrid förde tankarna till den heta sexscenen i Kocksgatan med öppna fönster som lät ljuden sprida sig över gården. Brunner är en skicklig författare och jag skulle gärna vilja tycka om den här boken. Men tyvärr blir jag besviken.

Det blir lite för mycket frossande i elände, uteliggare i tunnlar, en nedgången prostituerad knarkare, en halvgalen konstnär, en tatuerare vars kunder önskar allt bisarrare plågsamma behandlingar. Det verkar som om Brunner har fastnat i någon slags känsla av att vårt land är på väg utför. Pridefestivalen skildras som någon slags orgie av dekadens i en ton som skulle kunna vara hämtad ur en kristdemokrats memoarer, med en viss indignation över etablissemangets stöd för denna manifestation. Men naturligtvis måste en huvudperson i en bok kunna få uttrycka åsikter utan att författaren nödvändigtvis måste stå för dessa. Det är bara det att det mest känns trist och ointressant.

Samtidigt finns det en hel del samhällskritik som jag har lättare att ta till mig. Den superfeministiske konstkritikern som parodieras, och den stora tidningens kulturredaktion med festen där figurer som författare Jan Tjohou passerar revy är klart underhållande. Men riktigt trist blir det med de historiska återblickarna på Söders förflutna som skildras på ett irriterande flåsmustigt sätt som får en att längta efter den tidiga Fogelström som gjorde det här så mycket bättre.

Svenska Dagbladets recensent skriver att det här är en författare som inte är rädd för att inte vara politiskt korrekt, och visst retar boken gallfeber på vänsteretablissemanget, och alltså borde jag älska den. Men jag är ledsen, men det kan jag inte. Den är helt enkelt inte speciellt engagerande. Det är alltför uppenbart att Brunner framför allt vill framföra sina åsikter, och bara i andra hand berätta en histora. Andra recensenter tycks ha riktigt svårt för boken, som Dagens Nyheters Dan Jönsson, som kallar den för en "kulturkonservativ spya". Det intressantaste (eller mest intressanta, har lite svårt för att bestämma mig för vilken komparativform jag föredrar (förlåt denna utvikning)) med hans recension är att den har tagits bort från nätet. Blev den månne för mycket för Dagens Nyheter, var det kanske lite väl känsligt eftersom den fest med den stora tidningens kulturredaktion som parodieras i romanen naturligtvis var DN:s? Eller är det för att Brunner skriver på Bonniers förlag? På DN På stan finns det i alla fall en artikel om boken, alls inte så kritisk.

När den samlade vänstern ylar mot Brunner är det givetvis frestande att gå i försvar. Men jag har ändå svårt för den här boken hur gärna jag än vill tycka om den. Boken är inte dålig, men den lämnar mig ganska sval. I stället för att läsa någon halvtrist deckare kan man givetvis läsa denna bok, men det finns så många bättre. I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte alls kom igenom en annan bok av Brunner, nämligen hans bok om Bellman, Fukta din aska. Så kanske är min smak inte riktigt kompatibel med Brunners senare författarskap. I Aftonbladet skriver dock Gunder Andersson en mer positiv recension där han förutspår att reaktionerna på boken kommer att delas i två läger, de som talar om gubbgnöl, och de som njuter av det språkliga artisteriet. Kanske är det för att jag är folkpartist som jag inte hamnar i någon av fållorna...

Just nu läser jag en annan Söderskildrare, nämligen Klas Östergren, vars Gangsters äntligen hamnat i min läshög. Återkommer med en recension när den är utläst. Ett tips är dock att den kommer att få ett högre betyg.

Zelmani och Halapi på Katalin och Wot på Messob

2010-03-20T15:00:00.006+01:00

Ute rullar ett godståg sakta förbi in i den uppländska vinternatten. Jag står med en arm om min kvinna och en plastmugg med närproducerad ekologisk Slottskällan Pale Ale i min andra hand. På scenen några meter framför finns tre skäggiga män samt gitarristen Lars Halapi och så Sophie Zelmani. En artist som inte ser ut som en artist utan mer som någon som jobbar på Försäkringskassan i Flen, klädd i kläder som ser ut vara köpta på rea på Lindex och med en fruktansvärt missklädsam keps som påminner om den kinesiska kulturrevolutionen på huvudet. Hon har inte mycket till utstrålning, hon verkar också väldigt blyg, men röst det har hon. Hon sjunger nästan viskande, och det är vackert och stämningsfullt.

Men efter ett tag börjar låtarna kännas lite enformiga, och texterna går aldrig riktigt fram. Som vanligt tycker jag att det är synd när man inte sjunger på sitt eget språk utan på den slitna engelskan, som alltför många andra. Jag tror att hon skulle kunna vara mycket mer uttrycksfull om hon åtminstone ibland sjöng på svenska. Och tänk om någon låt fick lite fart och grep tag i publiken som så artigt men kanske lite oengagerat applåderar efter varje låt.

Men Halapi och de skäggiga är riktigt duktiga, och det är de som ibland lyfter konserten genom att riva loss med lite mer fart i låtarna mellan sångpartierna. Jag tror att konsertlokalen, Katalin, belägen i det gamla godsmagasinet ett stenkast från Uppsala central är en idealisk plats för en konsert som denna. Skulle man ha suttit i en teaterfåtölj hade den här konserten nog blivit lite sömnigare. Nu står man tätt tillsammans, några meter från artisterna i den mysiga lokalen, och det blir mycket lättare att leva sig in, att bli en del av musiken. När man ser godståget rulla förbi utan att det hörs över musiken, när man känner den delikata ölen rinna ner i strupen, och känner sin kvinnas kroppsvärme samtidigt som musiken fyller lokalen sprider sig en känsla av värme och njutning och det är en härlig avslutning på en vanlig torsdag i mars.

Före konserten har vi intagit mycket god och billig etiopisk mat på krogen Messob på andra sidan Fyrisån, som ännu täcks av is medan pölarna brer ut sig mellan isfläckarna på gatorna. Varken pölarna eller isfläckarna skrämmer dock bort Uppsalas tusentals cyklister som finns överallt, och som dyker upp bakom dig när du minst anar det. Messob har förutom den goda maten, den mycket trevliga personalen och den extremt rena och fräscha toaletten ett kul urval av afrikansk öl från Marocko, Uganda, Tanzania, Namibia och Etiopien. Vi äter en Lamm Wot med berberisås som är ganska kryddstark, men injerabrödet gör att det inte blir för hett. Smakrikt och spännande!

Några andra som recenserat Sophie Zelmanis konserter är:
Upsala Nya Tidning,
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Göteborgsposten
Expressen
Dagens Nyheter
Gixbit

Carl Bildts motvilja mot ryssarna förblindar.

2010-03-13T17:38:00.004+01:00

Carl Bildt är upprörd! Fyra modiga riksdagsledamöter från alliansen (en för all del avhoppad) har vågat visa självständighet och rösta mot det påbjudna avslaget på motionen som erkände att Turkiets folkmord på armenier, syrianer, assyrier, kaldéer och pontiska greker verkligen var ett folkmord. Märkligt nog kunde inte Fredrik Malm som varit med och motionerat i frågan stödja motionen då han numera är Folkpartiets utrikespolitiske talesman, och därför inte kan gå ut och rösta mot regeringen. Därför var han tvungen att avstå från att delta i omröstningen. Men sådant är politikens spel ibland. Nu har han lyckligtvis en fru som också sitter i Riksdagen, Gulan Avci, som kunde lägga sin röst för motionen.

Carl Bildt och regeringen visar här ungefär samma inställning som Barack Obama numera anslutit sig till. Obama var nämligen tydlig med att erkänna folkmordet innan han blev president, men sedan blev hänsynen till det allierade Turkiet alltför tungt vägande. För den svenska regeringen (troligen framför allt för Moderaterna) tycks viljan att hålla sig väl med Turkiet väga tyngre

Det märkligaste med omröstningen är att både Folkpartiet och Kristdemokraterna ställt sig bakom ett uttalande om att det visserligen var ett folkmord, men att man inte kan rösta för ett sådant uttalande. Hela turerna kring detta utvecklas på ett lysande sätt på bloggen A little voice of Reason.

Det enda relevanta argumentet mot ett erkännande är givetvis att det skulle kunna skada de krafter i Turkiet som verkar för en normalisering med Armenien, och i stället stärka de mer hårdföra krafterna. Detta måste ställas mot den betydelse ett allmänt erkännande har för de folk som utsattes för folkmordet.

När det nu avslöjas att även Reinfeldt faktiskt uttalat sig för ett erkännande så verkar det mer och mer som om det är Carl Bildt som är den som styr den svenska regeringen. Nu kan man givetvis tycka att det är bra om regeringen kan visa enighet, och visst kan det förekomma att en riksdagsledamot ibland tvingas rösta mot sin övertygelse. Jag har dock svårt att se att se att den här frågan skulle kunna vara en sådan fråga.

Jag är ingen varm anhängare av Ryssland, och visst finns det en hel del kopplingar mellan Armenien och Ryssland. Att Carl Bildt definitivt inte är någon vän av Ryssland vet ju alla, och visst kan jag sympatisera med markeringar mot Rysslands vilja att dominera hela det forna Sovjet. Och när Turkiet är en av västs allierade mot Ryssland blir det lätt att ta ställning för dem. Men jag tror att man i gör ett misstag om man då offrar mänskliga rättigheter och erkännande för dem som utsatts för övergrepp.

Nej, jag tror att turkarna är väl medvetna om att Sverige varit ett av de länder som varit mest vänligt inställda till Turkiets EU-inträde. Visst kommer man ett tag att protestera och visa sitt missnöje, men i längden måste man gå vidare. För att Turkiet skall kunna bli en fullvärdig medlem av det demokratiska Europa måste man göra upp med sitt förflutna. En stor del av världen har erkänt folkmordet, och ju fler länder det blir desto större blir pressen på Turkiet. Visst kan det också kortsiktigt bli en del avbräck ekonomiskt, och Moderaterna är tyvärr ofta beredda att offra mänskliga rättigheter av för handelsavtal.

För den som vill lära sig mer om Armenien och folkmordet rekommenderar jag denna sajt. Vahagn Avedian som ligger bakom denna sajt har också skrivit en utmärkt artikel på Newsmill som jag rekommenderar.

Sent i ungdomen, och hjärna kvarglömd i bilen.

2010-03-08T22:28:00.011+01:00

Nyss hemkommen från gymmet förundras jag ånyo över hur slöa bilister kan bli. Vanan att ta sig från dörr till dörr i sin lilla plåtlåda tycks slå ut delar av hjärnan. Hur kan man annars förklara att tre herrar i ungefär min ålder, eller kanske några år äldre, i omklädningsrummet beklagar sig över att snöhögarna på parkeringen gjorde att de fick vänta på lediga parkeringsplatser.

Till saken hör att det på andra sidan gatan finns en stor parkeringsplats vid ett köpcentrum där det på kvällen finns massor av lediga platser. Men då skulle man ju behöva gå över en gata på ett övergångsställe och framstå som en sån där läskig billös människa som ibland tvingar bilisterna att stanna till. Okej om det handlade om några superöverviktiga pösmunkar som inte orkar släpa kassarna med chips, cigaretter och ölburkar över gatan. Men det här är alltså ganska vältränade herrar som tillbringar flera timmar i veckan på gymmet. Jag hoppades först att det rörde sig om ironi, men det verkade faktiskt vara fullt allvar....

Apropå min ålder förresten. Jag fyller alltså 50 i år, en händelse som ju ges enorma proportioner i vårt samhälle. Nu medger jag i och för sig själv att jag är lite åldersfixerad och håller ju koll på vilka som är mina årskamrater (Hugh Grant, Sean Penn, Antonio Banderas, Jean Claude van Damme, Michael Nyquist. David Duchovny, Julia Timosjenko och Ylva Maria Thompson för att nu nämna några av de främsta kulturpersonligheterna). I dag fick jag nämligen ännu ett sånt där utvärderingsformulär att fylla i. Ett sånt som man får om man bokar hotell genom en hotellbokningssida. Till skillnad från andra formulär frågade denna sajt om man rest som ensam resenär, med familjen, eller, och nu kommer den intressanta frågan; som ungt par eller som äldre par.

Här tvingades jag alltså ta ställning. Är jag, och min två år yngre kvinna, fortfarande ett ungt par, eller är vi nu ett äldre sådant? Vilken rätt har förresten ett osmidigt hotellbokningsföretag att ställa mig inför denna livsavgörande fråga? Visst kunde jag ha valt att klicka bort enkäten (vilket medfört att jag inte fått klaga på det i Västerås skyskrapa belägna First Hotel Plazas vidbrända bacon, icke existerande apelsinjuice, torra bröd, nästan odrickbara espresso och överkokta ägg) men det hade ju varit att fly undan frågan.

Så då måste jag alltså ta ställning. Visst är det lätt att avfärda epitetet "äldre par" som ju i och för sig både kan innefatta duvmatning på parkbänk och gnällmöten hos PRO, men även vinresor till Toscana och att krypa ner under en filt med varsin kopp varmt te på en altan i solnedgången och minnas livet som varit. Det behöver alltså inte vara något negativt, men jag är inte där än. Fast ungt par låter å andra sidan inte riktigt rätt heller, mera biligt vin, trevande experiment med kärlekens möjligheter och en oro inför livets realiteter. Kort sagt, inte riktigt jag år 2010.

Så vad blev det då? Ja, min kvinna är alldeles för ung och vacker i mina ögon för att jag skulle kunna se henne som en del av ett äldre par, och jag själv vill nog ändå inbilla mig att jag kan hålla mig kvar bland ungdomen ett tag till. Det är ju ändå så att det är vi själva som definierar oss i vår moderna tid, det är ju något av det största med vår individualistiska tidsålder.

Till sist en sång med den unge lettiske sångaren Ainars Mielavs (född 1960!). Här en video vars kärleksyttringar passar såväl unga som gamla par.

Trakasserade muslimer och judar.

2010-03-01T12:39:00.004+01:00

Det sägs att islamofobi och antisemitism vuxit sig starkare på senare år. Även om mina sympatier för islam som religion inte är särskilt starka så respekterar jag givetvis alla människors rätt att utöva sin religion. Jag finner det naturligt att man inte kan gå klädd i heltäckande burka eller niqab på en arbetsplats, och speciellt inte om man jobbar med små barn. Men den som väljer att ha en slöja, eller rättare sagt huvudduk. på sig av egen fri vilja bör självklart få ha det, även på en arbetsplats. Det är dock mer tveksamt med slöjor på små barn, eftersom det är att sexualisera dem. Jag har sett hela klasser med flickor i mellanstadieålder med huvudduk, och det tycker jag ser rätt sorgligt ut.

Det stora misstaget är ju att bunta ihop alla människor från muslimska länder och tro att de har identiska åsikter. Jimmie Åkesson vinner säkert poänger på att generalisera om muslimer, speciellt bland lågutbildade. En del av mina elever har stora sympatier för Sverigedemokraterna, men av någon anledning finns det ofta ett samband mellan antalet ig på betyget och sympatierna för Sd.

Men när en muslimsk familj från Irak utsätts för trakasserier från kristna i ett svenskt bostadsområde borde ju alla demokratiska krafter kunna förenas i ett kraftigt avståndstagande. Fast hoppsan, det fanns ett problem! Eftersom förövarna själva är flyktingar blev saken alltför känslig. Men det här är en väldigt viktig principfråga. Att Sverigedemokraterna vädrar morgonluft när invandrare bråkar med andra invandrare är ju inget skäl för att inte låtsas om problemet. Det är viktigt att markera att vi aldrig kan acceptera att man ägnar sig åt övergrepp mot meningsmotståndare från hemlandet när man kommit till Sverige.

Men nu hotas alltså vänsterns världsbild. Den världsbild där invandrare trakasseras av elaka skånska lantisar. När den här familjen bodde i ett litet skånskt samhälle var det inga problem, men i Hovsjö skriker grannarna "muslimjävlar".

I Skåne härjar dock den tokige Ilmar Reepalu. I hans värld är det okej att säga att israelerna mördat 400 barn, och att piska upp ett hat mot Israel. Ett hat som han sedan när det leder till att judar trakasseras i Malmö försöker slingra sig undan ansvaret för. I Godmorgon Världen i P1 igår gick krönikören Svante Weyler till hårt angrepp mot Reepalu. Kanske använde han lite väl hårda ord, men att Reepalu är en ful fisk står dock helt klart. När Reepalu också försöker förneka det han sagt har Skånska Dagbladet tvingats lägga ut ljudfiler så att alla kan höra att karln ljuger.

Dags att gå till affären och leta israeliska tomater och apelsiner!

Läs mer här, här och här

Be nykter!

2010-02-23T23:38:00.006+01:00

Varje dag lär man sig något nytt. Ibland på de mest oväntade sätt. När jag kom hem igår väntade mig ett stort handskrivet kuvert med riktiga frimärken på. Nyfiket öppnade jag det och fann ett handskrivet brev, och en tidning. Det visade sig vara ett exemplar av tidningen Vakttornet. Av någon anledning hade man valt att skicka mig ett nummer som handlade om alkohol. Måhända hade en dörrknackare sett mig bära in buteljer med kluckande innehåll, och då inte vågat ringa på. Till min förvåning var det dock inte alls någon rabiat syn på alkoholen som man förespråkade. Tvärtom framhöll man att det var Gud som givit oss vinet, och att Jesus ju på sin tid räddade en fest från ett säkert fiasko genom att trolla vatten till vin.

Men allt det här var ju knappast några nya spännande lärdomar. Det som var intressant var att de vanliga reglerna om att man inte blir en bättre bilförare av sprit, och att damer som är på smällen bör låta flaskan lagras ytterligare något år, följdes av ett tredje råd: Undvik alkohol i samband med religiösa aktiviteter! Jag vet inte huruvida Jehovisarna firar nattvard (min lärarlyftskurs i religion handlade mest om hur snälla alla muslimer är och hur missförstådda de stackars folkhemsislamisterna är enligt Mattias Gardell så jag fick ingen kläm på vittnena) men annars torde ju nattvarden vara ett lysande exempel på brott mot denna regel. Fast katolikerna tror ju förstås att vinet blir till blod, men jag vet inte vilken alkoholhalt detta blod kan antas ha.

Om man ber när man är full kan det förvisso bli lite sluddrigt, och kanske även en smula ostrukturerat, men Gud borde väl ändå kunna greppa budskapet, allvetande som han (hon? hen?) (Han? Hon? Hen?) är. Även andra religiösa aktiviteter, som till exempel ingående av äktenskap, tungomålstalande och bikt borde snarast bli mer inspirerade av lite promille. Kanske är det just i ruset som man kan finna kontakten med det gudomliga. Och visst kan väl en riktigt rökig Islaywhisky eller ett utsökt vin få en att undra om det inte måste finnas en Gud som hjälpt till att skapa något så fulländat. Och icke att förglömma, de fromma trappistmunkarna som förmedlat budskapet från Herren i form av det öl som kan få vem som helst att ropa Hallelujah!

Men i år är det valår så nästa gång någon ringer på din dörr behöver det inte vara nyktra jehovaner utan det kan även var Mathias Sundin:

Ek wou graag eendags Suid-Afrika besoek

2010-02-17T16:30:00.003+01:00

Under mina resor har jag tillbringat många timmar i skivaffärer. En favoritkedja är fnac där man oftast kan lyssna på nästan alla skivor genom att hålla streckkoden mot en läsare. Tack vare detta har jag många bra skivor, på ett otal olika språk. Jag tycker visserligen om att lyssna på musik där jag förstår texten, men samtidigt tycker jag det är väldigt synd när så många väljer att sjunga på engelska i stället för sitt eget språk. Och när man lyssnar på språk man inte förstår blir texten ett av alla instrument, och man tänker mer på hur sångaren sjunger än på vad han sjunger.

Men med Last.fm och Spotify i datorn behöver man inte längre tillbringa timvis i skivaffärer för att hitta spännande musik. Tyvärr har dock inte Spotify hittat till den estniskspråkiga musiken än, och en hel del annat fattas också där. På Last.fm finns sådant, men där är det å andra sidan inte lika lätt att lyssna på det man vill. Därför var det med stor glädje jag fann att Spotify hade en hel del musik på afrikaans. Detta språk som man hör alldeles för lite av påminner ju väldigt mycket om nederländska, och det är inte alldeles lätt att höra skillnaden. Men musiken som kommer från Sydafrika har ofta en egen ton som gör att den känns spännande. Ett exempel är Abel Kramsaal vars senaste låt Blomkind ni kan höra ovan. Under apartheidtiden kunde skrivande på afrikaans uppfattas som ett stöd för regimen, men det är givetvis inte möjligt att kollektivt skuldbelägga alla som talar ett språk.

På något sätt är Sydafrika ett land som både lockar och skrämmer. Där finns så mycket av hat och förakt mot dem som är annorlunda, från de vita mot de svarta, från de svarta mot de vita och mellan olika grupper av svarta. Men samtidigt är det landet där man valde att försöka undvika att konflikterna lever vidare genom den s.k. Sannings- och försoningskommittén. Det är också ett land med en enorm brottslighet, men samtidigt finns det delar av landet där man lever fjärran från mycket av detta. Jag träffade nyligen en man från Sydafrika som berättade att det till exempel i princip inte finns några vanliga taxibilar där, förutom vid flygplatserna. Det skulle vara alldeles för farligt att färdas i en taxibil, och likaså är det nästan uteslutet för vita att åka med kollektiva färdmedel, utan alla har egen bil eller hyrbil. Det ger lite perspektiv på den otrygghet som man kanske kan känna på en svensk spårvagn en fredagkväll...

Jag har aldrig varit i Sydafrika, men jag har länge intresserat mig för landet. Jag har läst en hel del sydafrikanska böcker. Naturligtvis den store Coetzee, vars Onåd jag tycker är ett riktigt mästerverk. Några andra favoriter är The Good Doctor av Damon Galgut, Red Dust av Gillian Slovo och White Lightning av Justin Cartwright. Den förstanämnda finns även på svenska, men de andra måste man läsa på engelska. Alla de här böckerna är mycket välskrivna och läsvärda, och lyckas förmedla mycket av de komplicerade, av frågor om skuld och försoning, om det som gör Sydafrika till det fascinerande land det är.

Att sedan naturen är vacker och omväxlande, och att man har fantastiskt vin gör ju inte landet mindre intressant. Jag minns den tid då det ansågs väldigt fult att köpa varor från Sydafrika, något som jag i min vanliga trots försökte göra så ofta det gick. Det var lite svårt att förstå varför just Sydafrika skulle bojkottas, medan ingen krävde bojkott av Sovjet eller andra diktaturer. Det är lite samma mentalitet som den svenska vänstern visar upp idag med sina krav om bojkott av Israel men inte av Kina, Iran eller Kuba.

Jag antar att de flesta redan räknat ut att bloggrubriken idag betyder "Jag skulle gärna besöka Sydafrika en dag". Men faktum är att böcker, musik och internet ger ganska goda möjligheter att lära känna världen även om man måste stanna hemma. Och en av orsakerna för att åka till Afrika, nämligen att fara på Safari lockar mig inte nämnvärt. Djur kan man ju se på Kolmården, det är natur, människor, kultur och atmosfär som lockar i den riktiga världen.

Men nu var det ju egentligen musiken jag skulle skriva om. En av de artister jag till min stora glädje hittade på Spotify var Jan Blohm. Här ett par av hans bästa låtar:

Världen från Ö till A: Del 3: Åtråvärd årstid i Årsta

2010-02-11T01:22:00.001+01:00

Äntligen är det dags för del tre av den populära serien om vår värld, skildrad i små reseskildringar i omvänd bokstavsordning. Visserligen präglas ju hela den här bloggen av allehanda nedslag i vår omvärld, men för vän av ordning är det självklart skönt med en struktur.

Efter en rapport från Örebro (som lämnade smaklökarna otillfredsställda) och Älvkarleby med dess illegala samer är det nu dags för Årsta. Årsta lämpar sig säkert för ett besök så här i midvintertid, men å andra sidan kan det vara skönt att drömma sig bort till den tid som snart skall komma med sjungande talgoxar, svärmande bin och undersköna kvinnor med brunbrända ben. Låt oss därför gå tillbaka i tiden till en visit som jag gjorde förra sommaren i nämnda förort. För en förort är det, en riktigt förortig förort. Nu finns det även en stadsdel i Uppsala som heter Årsta, men i det här fallet är det Stockholmsförorten Årsta som gäller.

Men min Årstahistoria började redan år 1960 i en lägenhet i det här fagra huset på Vättersvägen där en estnisk präst såg till att jag mottogs som medlem i den estniska exilkyrkan. Mitt dop ägde rum i mina morföräldrars exilhem. I sexton år hade de då bott i Sverige, och hoppet om att Estland en vacker dag skulle bli fritt var nog inte stort vid den här tiden. Mina minnen av denna händelse är dock ytterst begränsade, och jag tror inte att jag riktigt begrep innebörden av dopet vid denna tidpunkt. Nåväl, när jag nu återser denna mäktiga byggnad (som kanske en vacker dag kommer att ha inskriptionen "I denna byggnad döptes den man som skapade ordspråket "Bättre en öl i Bryssel än tio i Handen") (och kan det kanske ha en betydelse för mitt liv att jag är döpt i detta typiska exemplar av svensk förortsarkitektur med inslag av såväl folkhem som entreprenörsanda, är det månne därför jag är folkpartist?) så finner jag att den inte längre ligger på Vättersvägen 37. I stället har den genom en märklig manöver som såvitt jag förstår inte innefattar en rent fysisk flytt a la Kiruna, utan enbart någon slags trafikomläggning plötsligt fått det märkliga namnet Ralångsvägen 4.

Jag börjar genast grubbla över huruvida det faktum att den byggnad där jag är döpt har döpts om har någon inverkan på effekten av mitt dop, men jag bestämmer mig för att min teologiska kompetens inte räcker till för denna fråga. Annars är just gatunamnen ett intressant fenomen i Årsta;

Namn som detta kan kanske ge märkliga associationer, inte minst när sommarvärmen lockar fram lättklädda kvinnliga Årstabor, men de har alls inget med kroppsdelar att göra utan handlar om något så prosaiskt (men i sommarvärmen efterlängtat) som svenska insjöar. Diverse obskyra vattendrag i fjärran avfolkningsbygder har här givits nya liv som gatunamn där välavlönade urbana trettioplussare inleder sina bostadsrättskarriärer.

Det är kanske inte helt lätt att hitta Årstas själ. Det är gott om restauranger, man kan ana att fler och fler av de nya invånarna ofta köper hem färdig mat när de efter träningspass, övertid och twittrande börjar känna att det kurrar i magen. De äldre invånarna rullar in sina rollatorer för att köpa veckans erbjudanden på Lidl, gatorna är ibland trånga när bilarna blivit betydligt fler än när de byggdes. Butikslokalerna är många, vid tiden för mitt dop fanns här gott om mjölkbutiker som nu blivit videouthyrare, reklambyråer eller thaimassagesalonger.

På youtube kan man hitta denna fascinerande film om Årsta. Men känsliga tittare varnas. I tvättstugan visas en förlegad kvinnosyn upp, och det används ett olämpligt ord om förskolan (och då menar jag inte d-ordet (dagis) som ju blivit fult numera).

Men pricken över Å i Årsta är ändå Årsta centrum. Denna egensinniga torganläggning med karaktär, med bibliotek, folkets hus och speciella lägenheter för konstnärligt skapande personer känns som en folkhemshappening som kan få den mest hårdhudade alliansborgare att känna ett styng av nostalgi. Den sommarförmiddag när jag var där var det ganska ödsligt. En grönsakshandlare försökte förgäves locka kunder, en hårfrisörska (finns det andra frisörskor?) röker en cigarett och någon rastar en pudel.

Till Årsta hör också en plats som heter Valla torg. Till skillnad från det egentliga Årstas skönhetsvärden har Valla torg en betydligt mer brutal charm. Här ännu ett bidrag från Youtube där en samhällsmedborgare under blott 37 uttrycksfulla sekunder dokumenterat denna plats: