Badliv och vinprovning på armenskt vis.

Efter två nätter i Nagorno-Karabach åker vi tillbaka "hem" till Jerevan. På vägen uppehåll i vindistriktet Areni där mängder med små stånd kantar vägen. Här säljs vin, som fylls på i tomma mineralvattens- eller läskflaskor. Det känns som en helt annan värld än de franska vindistriktens snobbiga chateauxer. En stor del av kunderna är iranska långtradarchaufförer som föredrar de ogenomskinliga colaflaskorna som döljer innehållet. Själva nöjer vi oss med en mineralvattenflaska, som vinförsäljerskan fyller på genom att resolut suga på slangen från sin dunk, och konstaterar att vinet är nog så gott som något överprissatt franskt men till en bråkdel av priset. Och flaskan utgör en pigg och uppstudsig accessoar på ett tillknäppt matbord.

Nu väntar ett par dagar i Jerevan, en stad som är trivsam och behaglig, men där de egentliga sevärdheterna inte är så många. Tyvärr förstör man också en del av de gamla kvarteren som ersätts med själlösa moderna hus som just ingen har råd att bo i eller etablera sig i i alla fall.

Vi besöker loppmarknaden där man kan köpa nästan allt man kan tänka sig, och njuter av att ingen är det allra minsta påstridig. Det är en väldigt oturistisk marknad, förutom ett par souvenirstånd är den mest inriktad på lokalbefolkningens behov. För den som kämpat med marockanska marknadsförsäljare som inte ger sig förrän man antingen köpt något eller flytt med gråten i halsen är detta ett himmelrike.

En av stadens stoltheter är det märkliga monumentet Mayr Hayastan, eller Moder Armenien. Ett groteskt kommunisttida segermonument, högt beläget och omgivet av kanoner och tanks som givetvis pekar mot arvfienden Turkiet. Granne med det ligger ett nöjesfält vars lite nedgångna postkommunistiska kitschcharm utgör en bisarr kontrast till monumentets hårdföra stridsvilja. Vi tar en tur med det skraltiga pariserhjulet som skakar oroväckande men släpper ner oss oskadda på marken.

Sista dagen känner vi oss tillräckliga mogna för den armeniska trafiken för att hyra en bil. Målet för vår tur är armeniens svar på rivieran, solkusten vid Sevansjön. Vi får nöjet att köra den gamla sovjetreliken Lada Niva, en bil där växlarna företrädesvis hamras i med en slägga, en bil som skakar svårt när hastigheten överskrider 70.

När man väl lyckats ta sig ut ur Jerevan är vägen förvånansvärt bred och hel ända fram till Sevansjön. Vi hamnar först i den rätt nedgångna staden Sevan, men hittar snart playan. Här trängs armenier från hela landet på landets mest framstående badstrand, tillsammans med enstaka ryssar och en del iranier som här kan passa på att bada tillsammans med sina respektive. En del av dem har slöja på sig även på badstranden, medan andra passar på att kasta den och till och med slå runt med en och annan öl.





Stranden ser väldigt lockande ut på reklamaffischerna, men verkligheten är inte riktigt lika mysig. Vi kan dock inte motstå ett dopp när vi nu tagit oss ända hit och vattnet känns i alla fall rätt uppfriskande. Stranden är uppdelad i allmänna delar som inte verkar ha städats sedan kommunismens fall, och små privata delar med rostiga solsängar och omklädningsrum som dock (kanske pga det svåra armeniska alfabetet) felaktigt använts för att uträtta naturbehov. På andra sidan sjön skymtar snöklädda toppar, på denna sida överviktiga ryssar.





Eftersom den andra sidan var mer lockande ger vi oss snart av till en av de stora sevärdheterna, khachkarfältet i Noratus. Khachkars är dekorerade stenkors, typiska för Armenien.

På kyrkogården i Noratus finns det hundratals sådana. När vi väl lyckas ta oss dit (nästan en mil av vägen är avstängd, och vi måste ta en omväg som knappast kan kallas väg ens i Armenien och sista biten genom själva byn Noratus innebär slalomkörning mellan djupa gropar) ser kyrkogården öde ut. Men som genom ett slag av en trollstav dyker det upp ett antal äldre damer, kanske växer de upp som svampar ur myllan, kanske var de gömda bakom gravstenarna. Damerna har ägnat en hel del tid åt att producera stickade produkter av typen vantar och mössor. Det känns lite absurt i den nästan trettiogradiga värmen att prova vinterkläder. När jag till sist köper ett par vantar av en av damerna lugnar de sig och sätter sig att sticka vidare bland korsen. Detta är faktiskt första gången vi möter aggressiv försäljningsteknik i detta land, och antagligen är inte turisterna som hittar hit så många.

Förutom sticktantsgänget som nu återgår till stickande och utvärdering av vårt konsumtionsmönster befolkas kyrkogården också av två flickor i någon slags mellanstadieålder. De kommer fram till oss och börjar genast berätta "The story of the khachkars" på riktigt bra engelska. De tar oss med på en riktigt bra tur och visar oss en hel del vi inte skulle ha observerat annars. Vi belönar deras entreprenörsanda med några sedlar och önskar dem lycka till, förvissade om att de kommer att höra till framtidens vinnare.

Efter en vecka i Armenien (varav en del i Nagorno-Karabach) är det nu dags att lämna detta land. Ett land som massturismen ännu inte hittat till, ett land där människorna är vänliga men inte påstridiga. Ett land där det fortfarande finns en hel del av sovjetkänsla kvar, men där man till skillnad från Ryssland inte behöver oroa sig för hög brottslighet, och inte heller blir tråkigt bemött i butiker och på restauranger. Ett land där man ofta får frågan "Varför har ni kommit hit?", inte för att man inte är välkommen, utan bara för att de allra flesta turister är exilarmenier, och andra sällan kommer på tanken att fara till detta lilla spännande land.


Ett land som på ett välgörande sätt skiljer sig från sina ofta muslimska grannländer genom att kvinnorna inte påtvingas döljande klädesplagg, och genom att man kan dricka det man själv vill. Trots den rikliga tillgången på konjak, vin och öl så finns det knappt några berusade människor, inte som i Ryssland där fulla vodkakonsumenter raglar omkring mest överallt. Det är också ett land där människor verkar känna stolthet över sin frihet, sin ibland lite svajiga demokrati. Kanske inte det idealiska landet för badsemester dock, inte heller för att träffa svenskar, men Thailand finns ju kvar för dem som föredrar sådant.

Landet som inte finns finns ändå.

Det är intressant att notera att det så ofta bortglömda Nagorno-Karabach nu letat sig ut på tidningssidorna igen. Det lilla fridfulla området (eller landet?) i Kaukasus som jag beskrivit i mina tidigare bloggposter (här, här och här )är givetvis en tickande krutdurk, men förmodligen är Rysslands stöd till Armenien tillräckligt avskräckande för att azererna skall avhålla sig från att gå till angrepp. Jag tror fortfarande att risken för att den som kommer dit som turist skall drabbas av några krigshandlingar är minimal, så länge man håller sig borta från själva frontlinjen.

Vad som är intressant är ju också att samtidigt som Ryssland (och Iran) är vänskapligt inställda till Armenien så finns det en stor och inflytelserik exilarmensk lobby i USA som gör sitt yttersta för att inte låta motviljan mot armenernas andra vänner i alltför hög grad styra den amerikanska politiken här.

Jag återkommer snart med ytterligare några rapporter om min resa i Artsakh, som landet heter på armenska.

Leopardhuvudklippa och fjärilsskola

En ny dag gryr i Nagorno-Karabach. Tupparna gal och svalorna flyger outtröttligt runt utanför vårt hotellfönster. Vår chaufför väntar vid sin välputsade Mitsubishi för att ta oss till Gandzasar, den största sevärdheten i det lilla landet. Vad är då Gandzasar? Jo, ännu ett kloster med den obligatoriska runda kyrkan, återigen naturskönt beläget. Inte så orginellt, men vackert och rofyllt. Här är naturen en helt annan än i trakterna närmare Jerevan. Bergen här är oftast skogklädda, och det ser mer ut som Alperna än bergen vi passerade igår. Klostret ligger högt uppe, med en magnifik utsikt.

Bredvid klostret finns en kyrkogård. På varje gravsten är den döde avbildad, alltför ofta en ung man med gevär som dog i kampen mot de hatade azererna, de forna grannarna.

Det finns onekligen en potential för turism i landet. Man kan faktiskt vandra genom hela landet längs en vandringsled, och övernatta i byar längs vägen. Det är dock inte lämpligt att vika av från stigen då det finns gott om landminor kvar efter kriget. Sånt gör många turister ängsliga och svenska trygghetsnarkomaner skräms tveklöst bort.

Vi åker nerför den slingrande vägen till byn Vank, en by som domineras av olika byggnader uppförda av den i Ryssland verksamme miljonären Levon Hayrapetyan som har sitt ursprung här. Byggnaderna ser ut som något som skulle ge ett svenskt skönhetsråd hjärtklappning, och man har inte sparat på spektakulära inslag. Här finns ett hotell som ser ut som Noaks ark, komplett med en kinesisk restaurang dit man specialimporterat ett par kineser, en skola (dekorerad med kitschiga fjärilar) som får min svenska arbetsplats att framstå som ett förfallet ruckel och mitt i byn en märklig syn, nämligen en mur prydd med bilnummerplåtar. Vår chaufför lyckas förklara på sin blandning av ryska och engelska att det rör sig om azeriska nummerplåtar som byborna tagit bort från sina bilar efter självständigheten.

Men utanför byn finns ännu ett hotell. Stilen är rysk miljonärskitsch även här, och bakom hotellet har en klippa gjorts om till ett huvud av något slags aggressivt kattdjur som ryter från dolda högtalare när vi kommer i närheten. Turisterna lyser dock även här med sin frånvaro, platsen andas fridfullhet mellan rytningarna, vilfåtöljen bredvid skulpturen väntar på att en rysk skönhet skall låta åskådarna jämföra hennes skönhet med skulpturens.

Förutom att bygga märkliga hus och leopardhuvudklippor (undrar om någon använt detta ord förut) så sysselsätter Hanrapetyan också rätt många bybor i sin träindustri så han är rejält populär och sannolikheten att den lokala byggnadsnämnden skulle stoppa något av hans projekt är minimal.

Vi far tillbaka mot Stepanakert med ett fotostopp vid Tatik och Papik. Det är ett monument beläget utanför staden, och det heter egentligen Vi är våra berg. Tatik och Papik är östarmenska för farmor och farfar och monumentet retade gallfeber på azererna när det byggdes 1967 eftersom det ansågs mena att landet tillhörde armenerna. Nu är monumentet ett slags nationalsymbol för Nagorno-Karabach, och hade det funnits fler turister här skulle det ha varit avbildat på souvenirerna. Vi hittar dock till Stepanakerts souveniraffär som ägs av en exiliranier. Souvenirerna är rätt tråkiga, och trots att vi förmodligen är ungefär de enda turisterna i landet verkar man inte så värst angelägna att sälja oss något.

Den egensinniga tyska gruppen Einsturzende Neubauten (jag vet att det skall vara prickar på u:et, men den här datorn vägrar!) har gjort en låt som heter Nagorno-Karabach. Avnjut den här, och kom tillbaka till bloggen om någon dag för att läsa om en halvt övergiven stad, en paradtrappa med lampskärmshattprydda skulpturer, och en osannolik egyptisk restaurang.

Svalorna i Stepanakert

Hungriga och lite trötta efter resan kommer vi så till Stepanakert, huvudstaden i den oberoende republiken Nagorno-Karabach, det bergiga Karabach, eller Artsakh som det lokala namnet lyder. Huvudstaden ligger omgiven av berg, ett läge som var långt ifrån idealiskt under kriget då azererna kunde beskjuta den från bergen. Vi låter oss föras till hotel Heghnar, som chauffören tydligen har ett avtal med, så vi misstänker att det kanske inte är stans bästa hotell. Men vi blir mycket positivt överraskade av det fräscha och trevliga rummet.Utsikten över en fridfull dal med galande tuppar, och typiska sovjetiska höghus, här försedda med klädlinor som det måste ha varit en verklig utmaning att sätta upp, är behaglig och allt känns så fredligt och rofyllt.


Det mest påfallande i Stepanakert är svalorna som finns överallt, som flyger högt och snabbt som en slags symboler för frihetslängtan, och så tvätten som hänger överallt i detta land befriat från såväl azerer som torktumlare.Vi lever fortfarande i tron att allt verkligen är fredligt i detta till synes fridfulla hörn av världen. Föga anar vi att bara en knapp vecka tidigare dödades fem soldater vid skottlossning vid gränsen. Det får vi inte reda på förrän vi redan är tillbaka i Jerevan. Det märkliga för mig som alltid betraktat Ryssland som fienden är ju att freden i Karabach i princip garanteras av den ryska militära närvaron i Armenien, något som gör att Azerbaidzjan drar sig för att ta alltför stora risker. Så finns det också en viss sovjetnostalgi här, och ett av stadens taxibolag bär det stolta namnet Taxi CCCP!



Också den nostalgiska glasspinnen CCCP har många vänner här. Ett annat land som jag inte brukar betrakta som mina favoritpolare är ju Iran, och en bekant som besökte Stepanakert några veckor tidigare rapporterade om en stor iransk delegation som var på visit här.
Men i Stepanakert svirrar svalorna mellan husen, och vår chaufför gör dagens sista insats genom att köra oss till en mycket trevlig restaurang där vi avnjuter en härlig måltid med grillat kött och mycket fräscha grönsaker. Till detta ett gott lokalt vin och som avslutning varsin hundragramskonjak som gör att humöret är betydligt gladare när vi glider ut för att se på stadens sevärdheter.


Stepanakert är ju en huvudstad och en sådan måste givetvis ha diverse myndigheter och andra viktiga inrättningar. Nu är ju inte staden mycket större än Säffle, och det blir ibland lite lustigt när diverse små byggnader utger sig för att vara Republikens Universitet, eller myndigheten för det ena med det andra.


Här i Stepanakert stöter vi faktiskt också på ett farthinder. I Armenien finns inga farthinder av den enkla anledningen att vägarna i sig utgör farthinder med alla gropar och hål. Men i Karabach är vägarna bättre, och därför har man faktiskt i alla fall ett fartgupp. En annan intressant iakttagelse är den skylt som förkunnar 30-gräns utanför en skola. Det är ju inte så märkligt, men det märkliga är att fartgränsen gäller mellan 20 och 01!
Nu verkar förvisso inte barnen gå och lägga sig så tidigt i Stepanakert. På kvällen, och då pratar vi om en vanlig vardagskväll i juni är torget, det stora torget mellan parlamentet och presidentpalatset, fullt med människor i alla åldrar som bara är ute och promenerar, träffar vänner och bara verkar njuta av den behagliga sommarkvällen.
Det är en skön och behaglig stämning, och det beror nog inte bara på konjaken. Staden känns trygg och fridfull, som en plats där man skulle kunna bosätta sig i alla fall ett tag (om det inte vore för att varje resa härifrån innebär sju timmars bilfärd på bergsvägar till Jerevan (det går inte att flyga från Karabach eftersom azererna skulle kunna skjuta ner planen då de anser det vara en kränkning av deras luftrum om man skulle flyga hit).
Huruvida det finns någon brottslighet är tveksamt. Enligt guideböckerna inträffar nästan aldrig några brott mot turister. Detta skulle i och för sig kunna bero på att här nästan inte finns några turister, men vi väljer att inte se saken på detta sätt. Själva gör vi vårt bästa för att provocera fram lite brottslighet genom att småberusade vandra omkring på oupplysta bakgator, klädda som västturister, flitigt fotograferande med våra digitalkameror, men inte en enda liten gangster visar sig. Visserligen passerar vi Cosa Nostra Mafia Bar, som ligger strategiskt placerad mitt emot polisstationen, men den känns mer humoristisk än verklig.


Fortsättning följer. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)