Farao med discokula botar andlig nöd i Nagorno-Karabach

Allting har förmodligen en anledning. Vilken anledningen är bakom de styrandes i Stepanakert beslut att kanta paradtrappan upp mot den fula sovjetbyggnad som inrymmer presidentpalatset med skyltdockeliknande figurer med lampskärmar som huvudbonader övergår en enkel högstadiepedagogs fattningsförmåga. Men det känns rätt coolt och galet och passande i detta lite absurda land.

Lite mer tragiskt är det att besöka Stepanakerts grannstad Shushi. Det var härifrån höjderna som Stepanakert utsattes för beskjutning under kriget. I staden bodde ganska många azerer som nu flytt och lämnat sina övergivna hus efter sig. Här finns bland annat en moské som nu är tömd på innehåll, men vars väggar står intakta. Annars präglas staden av ett lummigt slummer, med ett och annat skyltat men knappt påbörjat nybyggnadsprojekt. Gröna växter tar över, men här och där hamras det bakom höga staket. På ena sidan gatan ett förfallet hyreshus som är bebott, på den andra ett utblåst skelett av ett en gång identiskt hus.

Vi hamnar i en kyrka, som visar sig vara landets paradkyrka. Pinsamt nog i detta kristna land finns det ingen kyrka i huvudstaden, men här tronar en skinande vit kyrkobyggnad över staden. I kyrkan träffar vi något så ovanligt som turister! Det är armenier från USA som vill visa oss kyrkans källare där man kan ställa sig mitt i rummet och be varvid någon kombination av arkitektur och förmodade gudomliga ingripanden förvandlar ens röst till en förstärkt variant. Först ställer sig exilarmenierna där och ber Fader vår på armenska, sedan deras amerikaniserade bredbakade barn som bräker på amerikanska.

Därefter är det vår tur och jag finner plötsligt att jag inte kan erinra mig hela texten på något av mig känt språk. Dock fungerar den gudomliga förstärkningen i alla fall, så Gud (gud? Gudrun?) tycks förlåta mig min ignorans.

Denna andliga prövning gör att kroppen gör sig påmind. Vi konstaterar snabbt att Shushis krogliv lämnar en del övrigt att önska. Visserligen finns här ett fräscht hotell med restaurangskylt, men när vi frågar om det går att äta blir personalen lätt förvirrad. Till sist kommer man fram till att det nog är möjligt, men att de då måste gå ut och handla först så det kan ta lite tid. Vi beslutar oss att i stället äntra en taxi tillbaka till huvudstaden. Där finns nämligen något så oemotståndligt som en egyptisk restaurang vars entré pryds av ett gigantiskt sfinxhuvud omgivet av neonfyllda plastpalmer.

Nu är ju inte Nagorno-Karabach ett ställe där man lätt blir förvånad över absurditeter, men restaurang Sphinx får oss att höja på ögonbrynen. Vi stiger ner i den egyptiska källaren med dess plastkitschiga egyptiska artefakter och undrar om restaurangen verkligen är öppen. Antalet gäster är nämligen lika stort som antalet isbjörnar som simmar i Nilen. Men vi låter oss inte avskräckas utan slår oss ner under en faraonsk discokula och har snart fått in en flaska lokalt mousserande vin som snabbt förhöjer stämningen. Menyn har väldigt lite med Egypten att göra (fast å andra sidan är ju det egyptiska kökets främsta merit att alla turister blir magsjuka så jag föredrar nog armensk mat) utan ser ut ungefär som på de flesta andra ställen i Kaukasus, men vi avnjuter en utmärkt måltid med den obligatoriska konjaken som avslutning och lullar glada ut i den karabachiska natten.

Landet som inte finns finns ändå.

Det är intressant att notera att det så ofta bortglömda Nagorno-Karabach nu letat sig ut på tidningssidorna igen. Det lilla fridfulla området (eller landet?) i Kaukasus som jag beskrivit i mina tidigare bloggposter (här, här och här )är givetvis en tickande krutdurk, men förmodligen är Rysslands stöd till Armenien tillräckligt avskräckande för att azererna skall avhålla sig från att gå till angrepp. Jag tror fortfarande att risken för att den som kommer dit som turist skall drabbas av några krigshandlingar är minimal, så länge man håller sig borta från själva frontlinjen.

Vad som är intressant är ju också att samtidigt som Ryssland (och Iran) är vänskapligt inställda till Armenien så finns det en stor och inflytelserik exilarmensk lobby i USA som gör sitt yttersta för att inte låta motviljan mot armenernas andra vänner i alltför hög grad styra den amerikanska politiken här.

Jag återkommer snart med ytterligare några rapporter om min resa i Artsakh, som landet heter på armenska.

Leopardhuvudklippa och fjärilsskola

En ny dag gryr i Nagorno-Karabach. Tupparna gal och svalorna flyger outtröttligt runt utanför vårt hotellfönster. Vår chaufför väntar vid sin välputsade Mitsubishi för att ta oss till Gandzasar, den största sevärdheten i det lilla landet. Vad är då Gandzasar? Jo, ännu ett kloster med den obligatoriska runda kyrkan, återigen naturskönt beläget. Inte så orginellt, men vackert och rofyllt. Här är naturen en helt annan än i trakterna närmare Jerevan. Bergen här är oftast skogklädda, och det ser mer ut som Alperna än bergen vi passerade igår. Klostret ligger högt uppe, med en magnifik utsikt.

Bredvid klostret finns en kyrkogård. På varje gravsten är den döde avbildad, alltför ofta en ung man med gevär som dog i kampen mot de hatade azererna, de forna grannarna.

Det finns onekligen en potential för turism i landet. Man kan faktiskt vandra genom hela landet längs en vandringsled, och övernatta i byar längs vägen. Det är dock inte lämpligt att vika av från stigen då det finns gott om landminor kvar efter kriget. Sånt gör många turister ängsliga och svenska trygghetsnarkomaner skräms tveklöst bort.

Vi åker nerför den slingrande vägen till byn Vank, en by som domineras av olika byggnader uppförda av den i Ryssland verksamme miljonären Levon Hayrapetyan som har sitt ursprung här. Byggnaderna ser ut som något som skulle ge ett svenskt skönhetsråd hjärtklappning, och man har inte sparat på spektakulära inslag. Här finns ett hotell som ser ut som Noaks ark, komplett med en kinesisk restaurang dit man specialimporterat ett par kineser, en skola (dekorerad med kitschiga fjärilar) som får min svenska arbetsplats att framstå som ett förfallet ruckel och mitt i byn en märklig syn, nämligen en mur prydd med bilnummerplåtar. Vår chaufför lyckas förklara på sin blandning av ryska och engelska att det rör sig om azeriska nummerplåtar som byborna tagit bort från sina bilar efter självständigheten.

Men utanför byn finns ännu ett hotell. Stilen är rysk miljonärskitsch även här, och bakom hotellet har en klippa gjorts om till ett huvud av något slags aggressivt kattdjur som ryter från dolda högtalare när vi kommer i närheten. Turisterna lyser dock även här med sin frånvaro, platsen andas fridfullhet mellan rytningarna, vilfåtöljen bredvid skulpturen väntar på att en rysk skönhet skall låta åskådarna jämföra hennes skönhet med skulpturens.

Förutom att bygga märkliga hus och leopardhuvudklippor (undrar om någon använt detta ord förut) så sysselsätter Hanrapetyan också rätt många bybor i sin träindustri så han är rejält populär och sannolikheten att den lokala byggnadsnämnden skulle stoppa något av hans projekt är minimal.

Vi far tillbaka mot Stepanakert med ett fotostopp vid Tatik och Papik. Det är ett monument beläget utanför staden, och det heter egentligen Vi är våra berg. Tatik och Papik är östarmenska för farmor och farfar och monumentet retade gallfeber på azererna när det byggdes 1967 eftersom det ansågs mena att landet tillhörde armenerna. Nu är monumentet ett slags nationalsymbol för Nagorno-Karabach, och hade det funnits fler turister här skulle det ha varit avbildat på souvenirerna. Vi hittar dock till Stepanakerts souveniraffär som ägs av en exiliranier. Souvenirerna är rätt tråkiga, och trots att vi förmodligen är ungefär de enda turisterna i landet verkar man inte så värst angelägna att sälja oss något.

Den egensinniga tyska gruppen Einsturzende Neubauten (jag vet att det skall vara prickar på u:et, men den här datorn vägrar!) har gjort en låt som heter Nagorno-Karabach. Avnjut den här, och kom tillbaka till bloggen om någon dag för att läsa om en halvt övergiven stad, en paradtrappa med lampskärmshattprydda skulpturer, och en osannolik egyptisk restaurang.

Svalorna i Stepanakert

Hungriga och lite trötta efter resan kommer vi så till Stepanakert, huvudstaden i den oberoende republiken Nagorno-Karabach, det bergiga Karabach, eller Artsakh som det lokala namnet lyder. Huvudstaden ligger omgiven av berg, ett läge som var långt ifrån idealiskt under kriget då azererna kunde beskjuta den från bergen. Vi låter oss föras till hotel Heghnar, som chauffören tydligen har ett avtal med, så vi misstänker att det kanske inte är stans bästa hotell. Men vi blir mycket positivt överraskade av det fräscha och trevliga rummet.Utsikten över en fridfull dal med galande tuppar, och typiska sovjetiska höghus, här försedda med klädlinor som det måste ha varit en verklig utmaning att sätta upp, är behaglig och allt känns så fredligt och rofyllt.


Det mest påfallande i Stepanakert är svalorna som finns överallt, som flyger högt och snabbt som en slags symboler för frihetslängtan, och så tvätten som hänger överallt i detta land befriat från såväl azerer som torktumlare.Vi lever fortfarande i tron att allt verkligen är fredligt i detta till synes fridfulla hörn av världen. Föga anar vi att bara en knapp vecka tidigare dödades fem soldater vid skottlossning vid gränsen. Det får vi inte reda på förrän vi redan är tillbaka i Jerevan. Det märkliga för mig som alltid betraktat Ryssland som fienden är ju att freden i Karabach i princip garanteras av den ryska militära närvaron i Armenien, något som gör att Azerbaidzjan drar sig för att ta alltför stora risker. Så finns det också en viss sovjetnostalgi här, och ett av stadens taxibolag bär det stolta namnet Taxi CCCP!



Också den nostalgiska glasspinnen CCCP har många vänner här. Ett annat land som jag inte brukar betrakta som mina favoritpolare är ju Iran, och en bekant som besökte Stepanakert några veckor tidigare rapporterade om en stor iransk delegation som var på visit här.
Men i Stepanakert svirrar svalorna mellan husen, och vår chaufför gör dagens sista insats genom att köra oss till en mycket trevlig restaurang där vi avnjuter en härlig måltid med grillat kött och mycket fräscha grönsaker. Till detta ett gott lokalt vin och som avslutning varsin hundragramskonjak som gör att humöret är betydligt gladare när vi glider ut för att se på stadens sevärdheter.


Stepanakert är ju en huvudstad och en sådan måste givetvis ha diverse myndigheter och andra viktiga inrättningar. Nu är ju inte staden mycket större än Säffle, och det blir ibland lite lustigt när diverse små byggnader utger sig för att vara Republikens Universitet, eller myndigheten för det ena med det andra.


Här i Stepanakert stöter vi faktiskt också på ett farthinder. I Armenien finns inga farthinder av den enkla anledningen att vägarna i sig utgör farthinder med alla gropar och hål. Men i Karabach är vägarna bättre, och därför har man faktiskt i alla fall ett fartgupp. En annan intressant iakttagelse är den skylt som förkunnar 30-gräns utanför en skola. Det är ju inte så märkligt, men det märkliga är att fartgränsen gäller mellan 20 och 01!
Nu verkar förvisso inte barnen gå och lägga sig så tidigt i Stepanakert. På kvällen, och då pratar vi om en vanlig vardagskväll i juni är torget, det stora torget mellan parlamentet och presidentpalatset, fullt med människor i alla åldrar som bara är ute och promenerar, träffar vänner och bara verkar njuta av den behagliga sommarkvällen.
Det är en skön och behaglig stämning, och det beror nog inte bara på konjaken. Staden känns trygg och fridfull, som en plats där man skulle kunna bosätta sig i alla fall ett tag (om det inte vore för att varje resa härifrån innebär sju timmars bilfärd på bergsvägar till Jerevan (det går inte att flyga från Karabach eftersom azererna skulle kunna skjuta ner planen då de anser det vara en kränkning av deras luftrum om man skulle flyga hit).
Huruvida det finns någon brottslighet är tveksamt. Enligt guideböckerna inträffar nästan aldrig några brott mot turister. Detta skulle i och för sig kunna bero på att här nästan inte finns några turister, men vi väljer att inte se saken på detta sätt. Själva gör vi vårt bästa för att provocera fram lite brottslighet genom att småberusade vandra omkring på oupplysta bakgator, klädda som västturister, flitigt fotograferande med våra digitalkameror, men inte en enda liten gangster visar sig. Visserligen passerar vi Cosa Nostra Mafia Bar, som ligger strategiskt placerad mitt emot polisstationen, men den känns mer humoristisk än verklig.


Fortsättning följer. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)

Kloster, gas och vildsvin.

Vi är på väg. I en bekväm Mitsubishi med luftkonditionering åker vi på de i alla fall i närheten av Jerevan förvånansvärt raka och ganska hela vägarna mot det hägrande Nagorno-Karabach. Vår chaufför talar ungefär lika mycket engelska som vi talar ryska, dvs nästan inte alls.
Första uppehåll är klostret Khor Virap som ligger ett stenkast från den turkiska (stängda) gränsen. Utsikten mot armeniernas heliga berg Ararat, som ligger på den turkiska sidan, om än väl synligt från Jerevan med omnejd, är magnifik och vi har tur med molnen som annars gärna lägger sig vid toppen.
När vi stiger ur bilen närmar sig en man som säljer fåglar som man förväntas offra i klosterkyrkan, oklart dock på vilket sätt detta skulle gå till. Vår chaufför jagar dock bryskt iväg den hoppfulle försäljaren.
I klostret finns ett underjordiskt rum till vilket man kan klättra ner på en stege. I detta rum vistades en stackare i tretton år innan han släpptes upp för att bota kungen som råkat bli förvandlad till ett vildsvin (hur tusan han lyckats med att bli förvandlad till vildsvin förtäljer inte historien. Förmodligen var han bara full). Eftersom kungen tyckte det var bra gjort, och eftersom den som botade honom råkade vara kristen lät han armenierna bli kristna som första folk i världen.

Resan går vidare och vägen blir allt krokigare vartefter vi kommer in i bergen. Den närmaste vägen mellan Jerevan och Nagorno-Karabach går genom Nachitjevan, som är en enklav som hör till Azerbaidzjan, och den vägen är givetvis inte öppen för trafik. Därför måste vi åka över bergen, men det är ingen nackdel eftersom vägen är väldigt vacker. Vår bil är snabb och chauffören skicklig, med van hand undviker han alla groparna som bitvis är väldigt frekventa.
Efter en timme är det dags för nästa stopp. Nu är det ytterligare ett kloster, vackert beläget i en dalgång. Platsen heter Noravank och här är det ganska många besökare, dock inga icke-armenier förutom vi. Själva byggnaderna är ganska likartade i de olika klostren i Armenien, men de ligger ofta väldigt vackert, och visst är det fascinerande att landet har en så lång historia av kristendom.

Vår bil är försedd med en gastank, vilket tycks vara ganska vanligt. Den måste fyllas på rätt ofta, och det är en process som tar tid. Först får man oftast stå i kö vid en gasmack, och sedan tar det minst en kvart att fylla tanken.
Framåt tvåtiden når vi så till sist Nagorno-Karabach. Vid gränsen finns en passkontroll, men det är bara utlänningar som måste stanna och visa pass. Dit räknas inte medborgare i det forna Sovjet med undantag för opålitliga georgier och balter. Mannen i gränskontrollen är missnöjd med mitt visum.

Den vänliga, men inte så formella tjejen på ambassaden har nämligen för hand ändrat datumet, då hon råkat skriva fel. Det tycker inte gränsvakten om, men då han märker att vi inte förstår hans ryska muttranden ger han upp och släpper in oss i sitt lilla land.

Så har vi nått det land som kanske inte finns. Är det måhända bara en del av Armenien som man kallar ett eget land för att man måste, eller är vi i Azerbaidzjan? Eller är det verkligen ett land? Den mest påfallande skillnaden när vi kommit över gränsen är i alla fall att vägen blir bättre. Den är nämligen bekostad av armenier världen över. Det finns skyltar som talar om vilket lands armenier som bekostat den bit man kommer till. Men vi börjar bli lite för trötta och hungriga för att till fullo njuta av den vackra naturen och längtar nu efter att komma fram till Stepanakert.