God tysk kultur!

I sin strävan att lära känna vår värld hamnar magistern understundom på de mest underliga platser. Ibland är orsaken att flygbiljetterna är så billiga att de inte går att motstå. Därför kan man plötsligt hamna i en stad som Stuttgart. Men även Stuttgart har en hel del att se. Den största upplevelsen befann sig dock en bit utanför staden. Mest för att göra en liten utflykt och se på stadens omgivningar befann sig magistern och hans kvinna på en buss som slingrade sig fram på tyska småvägar mellan prydliga hus och leende dalar. Målet var en chokladfabrik.

Det var inte så länge sedan vi såg Johnny Depps lysande porträtt av Willy Wonka bland sina oompa-loompier, och denna bild av chokladproduktion levde kvar i våra sinnen. Huruvida även denna tyska chokladfabrik befolkades av sådana varelser fick vi aldrig veta. EU:s hygienregler gör att man inte utan vidare kan komma in i själva fabriken, och egentligen var det inte den som drog, utan annan kultur.

Den chokladfabrik som bussen närmade sig för varje krök i vägen leds dock inte av Willy Wonka, utan av Alfred Theodor Ritter, sonson till grundaren Alfred Ritter. Och den choklad som framställs i denna fabrik går under namnet Ritter Sport. Om inte den ärade läsaren har avnjutit denna produkt, så har ni säkerligen ändå lagt märke till den då den till skillnad från de flesta konkurrenter inte är rektangulär utan kvadratisk. Vilken betydelse har då denna formfråga? Jo, ursprungligen låg chokladfabriken i Bad Cannstadt närmare Stuttgart, och denna plats passerades av många män på väg att titta på fotboll. Då även idrottspublik vid denna tid normalt klädde sig i kavajer, och då kavajernas fickor hade en kvadratisk form knäckte Alfreds hustru Clara den geniala idén att också ge chokladkakorna en kvadratisk form, och namnet Ritter Sport.

Nåväl, detta lever kvar än idag, och just den kvadratiska formen är något av ett signum för Ritter Sport. Och som vi strax skall komma fram till har det en viss betydelse för vår lilla utflykt.

Vi kliver i alla fall av bussen vid hållplatsen Waldenbuch Postamt, och går mot vårt mål, Museum Ritter. Detta museum hyser en konstsamling som ett annat av grundaren Alfred Ritters barnbarn, Marli Hoppe-Ritter har samlat ihop. Och nu kommer vi till poängen; temat för samlingen är kvadraten. Detta kan låta torrt och tråkigt, men är det ingalunda. Museet är dessutom en mycket vacker byggnad, läget i utkanten av den lilla chokladstaden är perfekt med utsikt mot landsbygden. Man kan låna små apparater där man kan höra presentationer och förklaringar av många av de konstverk som kanske vid första anblicken kan förefalla ointressanta så att de väcks till liv och får nya dimensioner (vid vårt besök var det dock bara på tyska, men kanske har det förändrats).

Efter all denna själsliga näring är det så dags för kroppen. Först ett besök på den utmärkta kafeterian, där det förutom choklad serveras allehanda rätter och drycker. Sedan kan man besöka en liten utställning om företagets historia, mest inriktad på barn, men ändå trevlig. Och till sist är det givetvis shoppen som drar. Där finns andrasortering till bra priser, och även en del sorter som man inte hittar så lätt. Det är svårt att inte vandra ut med tunga kassar.

Sedan kommer man så hem till Sverige. Ganska ofta passerar jag landets ledande chokladtillverkare. Deras fabrik må vara hyfsat arkitektoniskt tilltalande, och det finns ansatser till en park utanför, men där är det slut på det roliga. Något engagemang för omgivningen finns inte, utställningar och muséer saknas, och inte ens en liten butik där andra än de lyckligt (???) lottade som är anställda skulle kunna köpa en liten godsak finns att tillgå. Men vem förlorar på detta? Ja, när chokladbehovet sätter in så minns man den trevliga dagen med kulturella upplevelser på den Baden-Würtembergska landsbygden och den choklad som hittar vägen ner i min varukorg har inte fått sitt namn efter en afrikansk asätande fågel.