Birgitta Ohlsson är en spännande politiker. Till skillnad från många andra har hon en stark egen profil, och törs alltid säga vad hon tycker. Vi har sett alldeles för många exempel på personer som blir ministrar eller får andra positioner bara för att de är unga kvinnor, inte för att de har så värst många andra meriter. Speciellt Göran Persson var ju bra på att hitta kvinnor som fick positioner utan att sedan märkas speciellt mycket. En sådan kvinna är inte Birgitta Ohlsson. I dagens Svenska Dagbladet finns en intressant intervju med henne.
Jag håller absolut inte med om allt som Birgitta Ohlsson tycker. Men hon tycker mycket och ligger inte på latsidan. Hennes åsikter om minkfarmer och kungahuset (även om jag är för bådadera) kanske inte berör mig speciellt mycket, men värre är det med föräldraförsäkringen. Birgitta Ohlsson är annars en klok och konsekvent liberal. Hon tar avstånd från konservativa uttalanden om att homosexuella inte skall få gifta sig från Fälldin och hans likasinnade, och det är givetvis klok liberal politik. För en liberal så är det självklart att människor själva skall få bestämma över sitt liv. Den som vill gifta sig med en man bör få det oavsett om han är man själv eller inte. För övrigt har magistern noterat att Jämo Claes Borgström, en man som jag annars sällan håller med har skrivit en klok och tänkvärd kommentar kring Fälldinklanens tokigheter.
Men varför tar liberalismen slut när det gäller att tillåta människor att avgöra vem som skall ta ut föräldraledigheten? Jag tror säkert att det är bra för många människor att dela dagarna lika, men det finns andra som av olika skäl inte vill göra det. För en liberal borde det vara självklart att var och en själv skall få avgöra denna fråga. Det skulle kunna vara ett problem i ett samhälle där inte jämställdheten har nått så långt som i Sverige, men här är det ju ingen som höjer på ögonbrynen åt att pappor tar ledigt för att vara hemma med sina barn. Här hamnar den annars så kloka Birgitta Ohlsson i det tokfeministiska lägret. För mig som gärna skulle vilja kalla mig feminist, eftersom det för mig är självklart att kvinnor och män har samma värde, bör ha samma möjligheter och även ges utrymme att betona såväl "manliga" som "kvinnliga" sidor av sin personlighet är det helt oacceptabelt att försöka tvinga på andra människor ett visst sätt att leva. Den kvinna som vill lägga sin kraft och energi på att vara en god mor, ta hand om sin familj och avstå från karriär måste ha lika stor rätt att göra detta som den som vill bli VD för ett börsbolag. Det är detta som är feminism för mig, och jag blir lika orolig varje gång fundamentalistfeministerna gör sina utspel, speciellt när det rör sig om folkpartister.
Men det är i utrikespolitiken som Birgitta Ohlsson visar sina framfötter. Tyvärr är utrikespolitik ett område som inte riktigt betonats av fp. Här finns annars en lucka att fylla. Moderaterna gör visserligen ofta kloka uttalanden, men på något sätt känns det som att de är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för att få handelsavtal. Att Carl Bildt förutom sina smått tvivelaktiga affärer i Ryssland och Afrika också är lite väl Palestinavänlig gör inte saken bättre. Och på vänsterkanten är det givetvis ännu värre. Här offras gladeligen allt vad feminism heter för att inte framstå som islamkritiska, och krav på mänskliga rättigheter uppfattas som inblandning i andra länders inre angelägenheter.
Birgitta Ohlsson är inte sådan. Det gladde mig mycket att hon nämnde Israel som ett av sina favoritländer i intervjun, och att hon framhöll att det är mellanösterns enda demokrati. Den som går in på Birgitta Ohlssons hemsida kan där läsa hennes kloka uttalanden om Vietnam, Taiwan, Israel m. fl. länder. Jag tror att om Birgitta Ohlsson skulle bli utrikesminister så skulle vi ha en politiker med integritet, en politiker som aldrig skulle kompromissa om mänskliga rättigheter och frihetsfrågor. Dessutom skulle hon våga sticka ut hakan, ge Sverige en aktiv roll i världen och givetvis även försvara kvinnornas situation där den verkligen är dålig, nämligen i muslimska och andra strängt religiösa länder. För när allt kommer omkring, vad är det svenska kvinnoförtrycket jämfört med kvinnornas situation i Iran, Saudi-Arabien, eller i det totala abortförbudets Chile och Nicaragua?
2 kommentarer:
Bara för att kvinnoförtrycket är värre i andra länder är det väl inte acceptabelt i Sverige? Och visst, Birgitta Ohlsson skulle bli en grym utrikesminister, men hävda inte att det bara är unga kvinnor som får positioner på grund av ålder och kön. Hur många medelålders män finns det inte som fått jobb på exakt samma premisser? Och angående föräldraförsäkringen: hur ska vi få fler män att stanna hemma? Är det inte bra att föräldraförsäkringen blir personlig, som alla andra försäkringar? Ska man verkligen stå fast vid den liberala hållningen när den inte fungerar?
Jag förstår tyvärr inte riktigt på vilket sätt kvinnor skulle vara förtryckta i Sverige. Förklara gärna det för mig den som kan.
Men du har givetvis rätt i att det finns väldigt många inkompetenta medelålders män på olika positioner, som inte borde vara där. Och visst vore det önskvärt med en spridning av uppdrag på olika åldrar, kön etc. Men det är viktigt att de personer som får uppdrag och anställningar verkligen är de mest kompetenta.
Vad gäller föräldraförsäkringen kan jag bara ge ett svar: Vi måste sluta vara förmyndare och tala om hur andra människor skall leva sina liv. Det är säkert bra att pappor är hemma mer, men det är inte säkert att det är bättre att en kvinna som har ett slitsamt och trist jobb där hon inte alls trivs tvingas dit när hon hellre skulle vara hemma och ta hand om sina barn. Samtidigt kanske hennes man har ett jobb som han brinner för, och varför skall han då tvingas vara hemma bara för att andra människor tycker det. I andra familjer är det kanske mannen som väljer att vara hemma och då skall det vara lika acceptabelt. Jag menar att det handlar om samma sak som med dem som inte accepterar att andra är homosexuella. Eftersom de anser att det är förkastligt med homosexualitet vill de tvinga på andra sin livsstil. På samma sätt vill radikalfeministerna, eller feministfundamentalisterna som jag föredrar att kalla dem tvinga på alla sin livsstil. Det är dock inget fel på deras livsstil, men alla måste få vara olika.
Att diktaturförespråkare i Vänsterpartiet eller sossar tycker så är dock naturligt, de vill ju inte slåss för individens frihet. Det som oroar mig är när personer som utger sig för att vara liberaler inte kan acceptera människors rätt att själva styra sina liv.
Skicka en kommentar