Helgen som gått har varit mycket intensiv. Fredagskvällen ägnade magistern åt finsk hårdrock på cello. Det handlar om den intressanta gruppen Apocalyptica som hade en konsert i Stockholm. Detta band är känt för att ha tagit cellon till hårdrocken. Ursprungligen spelade man bara på cello, men nu har man tillfört trummor. Jag har tidigare, för kanske åtta år sedan, varit på deras konsert i Oslo. Det var med spänning vi såg fram emot att återse dem. Och visst var det en spännande konsert. Stämningen var hög, och även om medelåldern bland publiken var betydligt lägre än vår aktningsvärda, var det ändå en ganska varierad publik. Den lilla lokalen visade sig vara rätt häftig som rockklubb, och stämningen var hög.
Men tyvärr tycker jag nog att det var bättre förr. Även om trummisen var nog så skicklig, och gjorde en hel del häftiga insatser så blev trummorna för dominanta. Det var i de lugna låtarna som cellona kom till sin rätt, annars blev de överröstade. I början av bandets karaktär var cellona inte tvungna att kämpa för att höras, och då var det verkligen en spännande och nyskapande grupp. Fast på den tiden var det mest Metallicacovers, nu har de även en hel del egna låtar. Har också sett att de spelat in vissa låtar med olika sångerskor, och jag tror att även detta kan vara spännande. Måhända är det lättare att nå den stora rockpubliken med mera trummor, och på vissa låtar är det onekligen häftigt, men jag tycker ändå att man tappat en hel del i originalitet.
Från dessa finska grabbar i Fryshuset var det så dags att ge sig ut och frysa i skärgården. Inte för att det nu var så väldigt kallt, men visst blir det lite kyligt så här i det sena oktober. Målet var nämligen Finnhamn, och evenemanget Eld över land och hav. För en inte helt obetydlig summa kunde man boka boende i en stuga, middag på öns krog och avnjutande av en konsert med inslag av eld och vatten i natten. Det hela började mycket bra. Lördagens väder var helt underbart, solen lyste upp de gula och röda löven, allting var bara så vackert att man började fundera på varför man någonsin lämnar detta land. Finnhamn är en sympatisk plats, om än med vissa drag av någon slags gammal folkhems-DDR eftersom nästan all bebyggelse på ön är små stugor för vanliga enkla människor. Här finns inga vräkiga skärgårdspalats med lyxiga kryssare vid bryggorna, utan bara enkla stugor där man måste hämta vatten i en avlägsen pump, uträtta sina behov i ett ännu avlägsnare utedass utan belysning osv. Och det hela är faktiskt riktigt charmigt. Det är kul att det fortfarande finns sådant i dessa tider av lyxturism. Det är helt opretentiöst och mysigt.
Middagen som vi avnjöt på den mysiga krogen var också klart godkänd, även om portionerna var i minsta laget. Betjäningen var flink och trevlig, och när orkestern, som senare skulle spela utomhus, vandrade runt bland borden och uppfyllde önskningar blev det riktigt trivsamt. Efter middagen var det så dags att bege sig ut för att se själva showen. Ett gammalt båthus hade förvandlats till scen, och orkestern befann sig halvvägs ner i sjön. Det hela var snyggt utfört, även om vi kanske väntat oss lite mer av eldtemat, och ja, lite mer av allt egentligen. Visst var det bra, om än lite ojämnt, och visst fanns det riktigt fina inslag som den riktigt begåvade sångerskan (var det Kersti Ståbi hon hette?) på taket, och stackaren som fick simma naken efter att ha levererat elden, men det var lite tunt ändå. Det tog liksom slut innan det riktigt hann komma igång.
Och publiken var delvis inte den bästa. En hel del personer var inte särskilt intresserade av underhållningen, utan ansåg i stället efter ett inte oansenligt alkoholintag att de själva var mer underhållande. Följaktligen ville inte riktigt den magiska stämningen infinna sig.
Ett visst hopp för framtiden kanske det faktum att den betydligt ungdomligare publiken hos Apocalyptica var betydligt mer skötsam än medelåldringarna på Finnhamn.
Sammanfattningsvis: Helgen var fylld av spännande intryck. Det är alltid kul med förstahandsintryck. Vi lever i en tid där så mycket kommer ur burkar, att få uppleva en riktig konsert är något helt annat. Och även om inte allt var perfekt så är jag glad över att ha fått förmånen att ta del av dessa kulturyttringar. Och Stockholms skärgård är otvivelaktigt en av världens mest underbara platser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar