Bloggarnas julafton och sossarnas mysstund.

Bloggarna firar julafton! Äntligen har bloggandet blivit en kraft att räkna med. Tidigare har de borgerliga bloggarna mest skrivit det som de förväntas skriva, medan de på vänsterkanten haft sina sällan överraskande åsikter. Men plötsligt händer det! En fråga har dykt upp där regeringen målat in sig i ett hörn och där alla vill tävla om att visa att man tycker att frihet från övervakning är viktigare än kampen mot terrorismen. Men några stackare har det inte lätt. För den som profilerat sig i denna fråga blir det givetvis hårt att nu tvingas följa partipiskan.

Men är det då verkligen så enkelt att regeringen har fel, och bloggarna rätt? Och hur kommer det sig att socialdemokraterna hamnat i frihetslägret? Skulle inte den misslyckade deckarförfattaren Bodström gladeligen ha genomfört detta förslag om han suttit vid makten, samtidigt som en enad borgerlighet kunnat gapa om inskränkningar i friheten? Och är inte vissa inskränkningar i friheten ett pris värt att betala för att slippa terrordåd?

Svaret på den sista frågan kanske skulle kunna vara ja, men dessvärre är nog effekten av dessa frihetsinskränkningar tvivelaktig. Precis som Peter Englund skriver i DN idag är det nog bara terrorister som hade IG på terrorskolan i Tora Bora (han vågar inte dra till med något mer muslimskklingande namn) som skickar mejl om sina planer. Och det går inte att komma ifrån att det känns märkligt att en borgerlig regering, med frihetliga och liberala ideal nu genomdriver denna inskränkning i friheten.

Vad gäller sossarnas roll i det här misstänker jag starkt att man helt enkelt lutar sig tillbaka och hoppas att alla borgerliga ledamöter skall följa partipiskan och att man skall få den lag man egentligen vill ha utan att behöva ta kritiken. När man väl kommit till makten kan man utnyttja lagen, möjligen modifiera den något för att tillmötesgå eventuella stödpartier. Bara detta faktum borde vara ett skäl att rösta nej.

Det har också skrivits om de unga riksdagsmännens rädsla för att förstöra sina framtida karriärer. Tyvärr ligger det nog mycket i det, men jag tror ändå att en Federley har mer att vinna i längden på att ta den här striden och gå ur den som folkets (och bloggosfärens) hjälte. Kanske blir det lösningen; att låta tre ledamöter rösta nej för att rädda sin heder samtidigt som regeringen räddar sin?