Frihet, faror, fylleri och friluftsbad.

Magister Nymans röst i bloggosfären har på sistone varit ovanligt tyst. Detta beror givetvis på att sommaren har så mycket annat som lockar än datorns tangentbord. Det finns en hel värld därute som måste ses. I år har jag haft nöjet att besöka Kanada, företrädesvis Quebec, och också sett en del av det nordösta hörnet av USA. Jag kommer att återkomma med mer tankar och reflektioner samt intryck från denna resa. I dag tänkte jag dock beröra ett högaktuellt ämne, nämligen bad och badvakter.

Nyss hemkommen till ett högsommarvarmt Sverige finner jag till min förvåning att folk tycks drunkna i stora mängder runt om i landet. Plötsligt börjar folk intressera sig för badvakter, ett ämne som annars bara lyfts fram i samband med tv-serien Baywatch.

För en vecka sedan befann jag mig på en kanadensisk badstrand, i Cowansville i Quebec, där badvakterna strejkade för högre lön. Visserligen badade folk i alla fall, men skylten med badning förbjuden var uppsatt, och i lokaltidningen betonade man att bad måste ske med yttersta försiktighet och helt på egen risk. Jag konstaterade då (felaktigt?) att svenskar klarar av att bada helt utan badvakter utan att drunkna.

Och inte nog med att badandet på stranden i Cowansville i normala fall övervakades av två badvakter. Dessutom fanns det cirka tio meter ut i vattnet ett rep som absolut inte fick överskridas. Utanför detta rep bottnade man nämligen inte, och detta var givetvis alldeles för farligt. På en annan strand i närheten, i Lac Brome, fanns repet längre ut då det var mer långgrunt, men inte heller här var det tillåtet att ge sig ut på djupt vatten. Badning var här enligt anslag förbjudet utanför badvakternas tjänstgöringstid.

Jag hade inte tillfälle att denna gång besöka någon badstrand i USA, men jag tror att det råder samma förhållanden där. Hörde i morse i P1 ett reportage om hur folk trotsar badförbudet i Potomacfloden i Washington DC, men ständigt måste se upp för ordningsmakten.

Det är lätt att tro att trygghetsnarkomanin är ett typiskt svenskt fenomen, och just Amerika är ju en världsdel som mera förknippas med frihet än med förmynderi, men i vissa fall är friheten större i vårt land. Samma reportage i P1 berättade också om en picknick i en park där man ständigt utsattes för noggranna kontroller av parkvakter som skulle granska om det verkligen var alkoholfritt öl man drack.

I Sverige har det ju skrivits en hel del om tokiga butiksbiträden som kräver leg av 70-åringar som vill köpa öl. Själv har jag inte råkat ut för något sådant här, men när jag skulle köpa ett sexpack öl i en butik i Malone, NY var jag tvungen att visa leg. Detta trots att jag för snart 27 år sedan uppnådde 21 års ålder som man måste ha gjort för att dricka alkohol i USA. Jag läste också i en lokaltidning om ett gäng 20-åringar som arresterats för att ha färdats i en bil med några flaskor öl. Hade det däremot rört sig om en pistol hade det nog inte varit lika illa...

Bussfack på villovägar!

Oron är stor i orter som Norrtälje, Tyresö och Värmdö. Anledningen är att det finns risk för att bussförarstrejken bryter ut igen. För den som inte har bil kan det bli väldigt besvärligt att ta sig hemifrån från platser utan järnväg. Är det då en rättmätig strejk? Är det verkligen så synd om bussförarna?

För mig är det hela lite speciellt, eftersom man kan säga att busskörande är en hobby. Att man sedan får betalt för detta nöje gör ju inte saken sämre. Och visst finns det tillfällen när det känns lite motigt. Att cykla över åkrarna till bussgaraget klockan fem en råkall morgon i november när en plötslig regnskur dränker en är kanske inte det roligaste man kan göra. Men annars är det faktiskt ganska trevligt. Det är en avkopplande omväxling till det i och för sig också trevliga lärarjobbet. Att sitta och lyssna på de fantastiskt bra programmen i P1, njuta av naturen en tidig morgon, och känna att man gör ett bra jobb är inte det sämsta. Tyvärr är kvaliteten på bussarna ofta långt ifrån lysande, så det är inte alltid produkten blir den ultimata resan, som man gärna vill prestera.

Och så kan man ju sätta in sig själv i ett större sammanhang också. Eftersom jag är en varm anhängare av bra kollektivtrafik känns det bra att kunna bidra till denna. Tyvärr är det många bussförare som inte har den inställningen. En del verkar betrakta passagerare som någonting som man helst skulle vilja slippa. En man jag pratade med hade tidigare kört sopbil, och menade att den största skillnaden var att på bussen steg skiten på själv. Det är alltför många som väntar med att köra fram till hållplatsen till avgångtid, fast det är minusgrader, eller som avgår på sekunden utan att invänta springande passagerare från tåget. Åter andra struntar helt i att kontrollera biljetter, och vissa kör konstant som idioter.

Just precis ordet idioter hade en bussbolagsdirektör använt om bussförare, och det är ju förvisso inte så många som gör skäl för denna benämning, men de finns tyvärr. Problemet är att en del inte kör buss för att de tycker om det, utan för att de måste. Naturligtvis inser jag att den som varje dag gör en sak förmodligen inte tycker att det är lika kul som för den som gör det då och då, men det finns också många bussförare som älskar sitt jobb, och som tycker om att ge service. Det är de som borde få högre lön. Precis som det är vettigt att bra lärare får högre lön än dåliga lärare (nu är ju problemet att det förutsätter att man också har bra rektorer, vilket ju är en sällsynthet) så borde bra bussförare ha bättre lön än dåliga. Den bussförare som visar vilja att ge god service, som inte fuskar med biljettkontrollen, som kör mjukt och miljövänligt bör ha en betydligt bättre löneutveckling än den som tycker att passagerare är sopor med ben. Tyvärr är det inte troligt att Kommunal kommer att slåss för en sådan utveckling.