Så har vi då lämnat julen 2009 bakom oss. Mycket god mat, inte minst höjdpunkten Verivorst, dvs estnisk blodkorv, och trevligt umgänge med släkten har varit en skön avkoppling, och det faktum att marken täcks av snö gör ju inte saken sämre.
I teveapparaten slåss Kalle och Anna Anka om uppmärksamheten, men även en annan lirare pockar på uppmärksamhet. Jag tänker då på Jesus, som ju är själva orsaken till att vi firar jul (även om det förvisso är sant som den alltid intressante bloggaren Carl Johan Rehbinder påpekar att julen har ett förkristet ursprung). Men så här i juletid brukar jag göra mitt årliga kyrkobesök (om jag inte blir bjuden på dop eller bröllop (och detta år blev jag faktiskt bjuden på ett dop där ett kusinbarn döptes av en halvgalen präst)). Jag är på intet sätt motståndare till religion (även om jag har väldigt svårt för religiös fundamentalism) men har för närvarande inte något stort behov av religion i mitt liv. Jag tror dock att ett visst mått av religiositet kan vara nyttigt i ett samhälle så att vilsna människor kan få hjälp att hitta rätt i livet.
Själv lämnade jag Svenska kyrkan för ett antal år sedan då den ökände KG Hammar härjade som värst. Vänsterteologi, Palestinakramande och allehanda tokerier fick mig att begära utträde. Ibland har jag funderat på att bli medlem igen, men hittills har det inte blivit så. Visserligen tycker jag att jag gärna vill bidra till det kulturarv som våra gamla kyrkor utgör, men samtidigt har jag inte riktigt känt mig hemma i kyrkan. Jag är dock medlem i den estniska församlingen i Stockholm, som numera är en del av den estniska evangelisk-lutherska kyrkan i Estland.
Ärligt talat handlar det ju lite om snålhet också. Att det kostar en inte helt oansenlig slant att bli medlem bidrar till att jag fortfarande inte har tagit steget. Men nu kanske saker håller på att förändras. Som bekant har ju Svenska kyrkan tagitdet kloka steget att även viga homosexuella par. Döm om min förvåning när jag hör att den estniska kyrkan protesterat mot detta! Nu är inte kyrkan i Estland speciellt inflytelserik, och sekulariseringen har gått långt där, men den skeptiska inställningen till homosexuella är ganska utbredd i Estland.
Nu kan man givetvis hitta allehanda tokerier om homosexuella i Bibeln, liksom man där kan finna allsköns dumheter om allt möjligt, utgående från den kunskap om världen som människan hade vid den tid som den nedtecknades. Men ponera att det nu finns en Gud, en Gud som lät människorna ta del av sitt budskap och som sände sin son till jorden. Vad var i så fall själva essensen av det han ville? Det handlade knappast om huruvida kvinnor skulle tiga, eller homosexuella vara syndare, eller om man skulle äta det ena eller det andra djuret. Nej, själva poängen var ju att man skulle vara god mot sina medmänniskor, tillerkänna alla samma värde och respektera allas olikheter.
Estland har levt isolerat från omvärlden i många år. Därför är inskränktheten ganska utbredd i stora folklager, och allsköns dumheter hoppar ur munnen på blott alltför många ester (liksom det förvisso gör ur väldigt många svenska lågutbildade landsortsbors munnar). Men det finns hopp! Väldigt många ester åker ut i världen för att studera och arbeta. Kyrkan har dessutom inget stort inflytande (och de är tack och lov inte i närheten av den totala imbecillitet som präglar inställningen i de katolska länderna Litauen och Polen) så om några årtionden har man nog även den estniska kyrkan anpassat sig till det tjugoförsta århundradet.
I väntan på detta tvingas jag konstatera att jag plötsligt känner mig mer hemma i den svenska kyrkan än i den estniska. Så det lutar åt att jag begär utträde ur den estniska och går med i den svenska i stället. Men jag kommer nog ändå att smyga in på den välbesökta estniska julgudstjänsten i den vackra Jakobs kyrka i Stockholm nästa julafton.
Äntligen var det så dags för konserten! I råkall decembervinter vandrar magistern och hans kvinna mot Hovet. Det är dags för den konsert med Sveriges största artist som blev inställd pga den influensa som inte längre får kallas gris-. Två konserter som skulle hållits på Globens annex har slagits ihop till en på den gamla Isstadion som nu kallas Hovet.
Förväntningarna är höga. Det börjar lite lamt med ett förband med en man vid namn Andreas Grega som väl är rätt okej, men som knappast lockar till hurrarop. Men sedan kommer han. Mannen som placerat Linköping på världskartan. Mannen som utmanar pressen genom att konsekvent hålla sig undan intervjuare, skvallerjournalister och de andra som är så viktiga för att andra artister skall få någon publik, men som ändå ofta baktalas av samma artister. Lars Winnerbäck tycks dock inte ha svårt att få publik i alla fall.
Jag hörde för ett tag sedan på Svensktoppen (brukar byta till P4 när jag kör buss vid den tiden på söndagar för att slippa höra någon töntig bypräst hålla högmässa) när Winnerbäck gratulerades för att ha legat i en evighet på listan med den fantastiska Om du lämnar mig nu. Han fick då någon fråga om sina texter och sa då de kloka orden: "Om jag hade haft något mer att säga hade jag skrivit en vers till."
Och det är svårt att stå emot hans sympatiska framtoning. I ett av de sällsynta mellansnacken på konserten berättar han om hur en kvällstidning i en artikel om tjuriga artister ägnade ett helt stycke åt honom. Han frågar publiken om vi tycker han är tjurig, vilket givetvis förnekas. Han berättar om hur han blir lite besvärad av folksamlingar större än sex sju personer, och jämför sig med en pilot som när han väl kommit upp i luften upptäcker att han är rädd för att flyga. "För mig är det ni som är luften" avslutar han.
Konserten är en lysande blandning av låtar från större delen av hans karriär. Min gamla favoritlåt Elden görs här i en spännande nytappning. Och en annan helt lysande låt, den fantastiska Söndermarken, som berikat vårt språk med underbara ord som tandläkarväder, tätortstimotej och medelbeige, får avsluta hela konserten. Visserligen sker detta exakt 22.45 precis så som angivits i förväg (spontanitet är kanske inte hans starka sida). Men vem kan klaga när man just hört denna underbara låt med den första versen: Så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer Klockan fyra i oktober strax innan det mörknar och det luktar från bespisningen Halvhjärtad husmanskost och löven ligger klistrade mot marken Gråvita skyar, tandläkarväder Och som bakgrund visas bilder, bilder av det medelbeiga, kommunalgrå, av ett trist industriområde i Linköping, av en kundvagn som rullar över en öde parkeringsplats och det blir en helt underbar upplevelse av skönhet. Jag tror att Winnerbäcks styrka i mångt och mycket just ligger i att han får fram det vackra i vardagen, utan att skönmåla gör han poesi av vanliga människors vardag, men ändå ur ett utanförperspektiv, en vilja att inte riktigt vilja bli en medelsvensson. För mig är det samma skönhet som finns i Lars Lerins konst. Och Winnerbäck har en vacker röst, och dessutom hör man väldigt väl vad han sjunger.
Kanske blev den här konserten ändå inte en lika fantastisk upplevelse som sommaren 2008 på Zinkensdamms IP. En konsert som höll på att regna bort, men där musiken tvingade undan regnet, där alla var lite lagom frusna och fuktiga men ändå bara njöt. Kanske borde man ha varit nära scenen i folkhavet för att riktigt få känslan, sittplats är inte riktigt samma sak. Det tog nog lite längre denna gång innan den riktiga känslan infann sig, men sammantaget var det ändå en stor konsert, ett lyft i decemberverkligheten med betygssättning (och nytt personligt ig-rekord!) och ännu en påminnelse om hur fantastisk världen är.
Precis som förra gången reagerar jag, som är van vid den multikulturella förortstillvaron över hur Winnerbäcks publik ser nästan lika etniskt svensk ut som Sverigedemokraternas riksstämma. Kanske måste man vara uppvuxen i det avlånga för att verkligen kunna ta till sig den här musiken. Kanske är det här ett så typiskt uttryck för svenskhet, en svenskhet som inte innebär misstänkliggörande av andra kulturer, utan bara lyfter fram skönheten i det typiska svenska, att det blir svårt att ta till sig för den som har en annan bakgrund. Till sist en gammal inspelning med Söndermarken, från den tiden då Hovet var Winnerbäcks kompband och inte den arena där han visade vem som är kung år 2009.
Helgen är snart över. Ännu väntar På spåret med min landsman Kristian Luuk som visst sänds i SVT 24 framåt söndagskvällen. Det skall bli spännande att se hur han och Fredrik Lindström, mannnen som gjort mer för språkintresset i Sverige än landets samlade kår av svensklärare, lyckas med detta uppdrag. Själv har jag alltid varit svag för programmet, och det går inte att förneka att Oldsberg och framför allt Björn Hellberg, varit lysande i sina uppgifter.
Helgen har annars inte tillbringats på latsidan. Redan klockan nio på lördagsförmiddagen infann jag mig tillsammans med tonårstvillingarna på en körskola för att genomlida en obligatorisk handledarkurs. Här hade en tämligen tråkig trafiklärare förmånen att disponera ett tjugotal personer i tre och en halv timme. Vi kunde inte gå därifrån oavsett hur tråkig han var eftersom han kunde ge oss det så hett efterlängtade tillståndet att övningsköra privat. Alltså fick vi genomlida hans dåliga skämt, trista historier ur hans förflutna och annat innan han efter cirka en och en halv timme äntligen lyckades förmedla en del av intresse. Men för mig som pedagog gav det en del funderingar över hur man skall hålla en publiks intresse vid liv.
Senare på lördagen gick det betydligt hetare till. Nyfiken som jag är på nya saker ville jag prova på något som heter Bikram-yoga. Detta är en träningsform där man ägnar sig åt yoga i fyrtio graders värme. Det finns onekligen en viss logik i att man skall ha det varmt när man utför yoga, eftersom yogan ju kommer från Indien, ett land där det oftast är mycket varmt. Bikramyogan innebär att man under nittio minuter utför en viss serie av yogapositioner i ett rum där det är fyrtio grader varmt. Detta påstås passa alla oavsett tidigare erfarenhet och kondition. Det sistnämnda tror jag dock att man skall ta med en nypa salt. Det är förvisso sant att man även om man, likt magistern, aldrig provat på yoga kan utföra det mesta, om än på ett betydligt mindre avancerat sätt än vad som avses, men har man inte en hyfsad grundkondition tror jag inte att man orkar med att hålla igång i nittio minuter i ett så varmt rum. Det är ingen överdrift att säga att svetten verkligen rinner, ja närmast forsar. Och visst hände det att man funderade över om man inte borde fly, men efteråt kändes det fantastiskt. Jag kommer nog inte att kunna motstå frestelsen att utsätt mig för denna prövning fler gånger. Att sedan en del av rörelserna kräver en betydligt mer flexibel kropp än min är ju sant, men jag tror att man ändå kommer att bli mer smidig när man gjort det några gånger. Fördelen är att man utgår från sin egen förmåga och sin egen smidighet eller brist på sådan, och gör sitt bästa. Värmen bidrar också till att man blir mindre stel, även om svetten gör det svårt att få grepp om armar och fötter.
Men helgen har inte bara ägnats åt fysisk aktivitet. Även själen har fått sitt (även om Bikram har ett starkt själsligt innehåll). Jag har också haft nöjet att läsa en riktigt god bok. Boken ifrån heter Kanonväder och är skriven av Carin Svensson (som numera heter Carin Ardelius och är gift med författaren Lars Ardelius) som faktiskt debuterade som författare på engelska då hon bodde på Nya Zeeland (där hon bodde i tjugo år). Kanske är det just för att hon så länge bott utomlands som hon har en så bra blick för vad som är Sverige, för alla de nyanser i den helhet som utgör vårt land. Boken handlar om en fyrtionioårig kvinna (dvs jämnårig med undertecknad) som på restaurang Bosporen i Leksand möter en country-cowboy med hästsvans och hörapparat och följer med honom i hans skruttiga Audi genom vårt land, till Malmö, Karlstad, Upplands Väsby och andra äktsvenska platser. Jag kan sakna det här vardagssvenska, något som mest kommer fram i deckare (varför skall jag behöva stå ut med en trist mordintrig för att få läsa om vanliga människor i Sverige?) i den nutida litteraturen. Boken är välskriven, människorna känns äkta och engagerande och det är ett rent nöje att läsa den!
