Helgen är snart över. Ännu väntar På spåret med min landsman Kristian Luuk som visst sänds i SVT 24 framåt söndagskvällen. Det skall bli spännande att se hur han och Fredrik Lindström, mannnen som gjort mer för språkintresset i Sverige än landets samlade kår av svensklärare, lyckas med detta uppdrag. Själv har jag alltid varit svag för programmet, och det går inte att förneka att Oldsberg och framför allt Björn Hellberg, varit lysande i sina uppgifter.
Helgen har annars inte tillbringats på latsidan. Redan klockan nio på lördagsförmiddagen infann jag mig tillsammans med tonårstvillingarna på en körskola för att genomlida en obligatorisk handledarkurs. Här hade en tämligen tråkig trafiklärare förmånen att disponera ett tjugotal personer i tre och en halv timme. Vi kunde inte gå därifrån oavsett hur tråkig han var eftersom han kunde ge oss det så hett efterlängtade tillståndet att övningsköra privat. Alltså fick vi genomlida hans dåliga skämt, trista historier ur hans förflutna och annat innan han efter cirka en och en halv timme äntligen lyckades förmedla en del av intresse. Men för mig som pedagog gav det en del funderingar över hur man skall hålla en publiks intresse vid liv.
Senare på lördagen gick det betydligt hetare till. Nyfiken som jag är på nya saker ville jag prova på något som heter Bikram-yoga. Detta är en träningsform där man ägnar sig åt yoga i fyrtio graders värme. Det finns onekligen en viss logik i att man skall ha det varmt när man utför yoga, eftersom yogan ju kommer från Indien, ett land där det oftast är mycket varmt. Bikramyogan innebär att man under nittio minuter utför en viss serie av yogapositioner i ett rum där det är fyrtio grader varmt. Detta påstås passa alla oavsett tidigare erfarenhet och kondition. Det sistnämnda tror jag dock att man skall ta med en nypa salt. Det är förvisso sant att man även om man, likt magistern, aldrig provat på yoga kan utföra det mesta, om än på ett betydligt mindre avancerat sätt än vad som avses, men har man inte en hyfsad grundkondition tror jag inte att man orkar med att hålla igång i nittio minuter i ett så varmt rum. Det är ingen överdrift att säga att svetten verkligen rinner, ja närmast forsar. Och visst hände det att man funderade över om man inte borde fly, men efteråt kändes det fantastiskt. Jag kommer nog inte att kunna motstå frestelsen att utsätt mig för denna prövning fler gånger. Att sedan en del av rörelserna kräver en betydligt mer flexibel kropp än min är ju sant, men jag tror att man ändå kommer att bli mer smidig när man gjort det några gånger. Fördelen är att man utgår från sin egen förmåga och sin egen smidighet eller brist på sådan, och gör sitt bästa. Värmen bidrar också till att man blir mindre stel, även om svetten gör det svårt att få grepp om armar och fötter.
Men helgen har inte bara ägnats åt fysisk aktivitet. Även själen har fått sitt (även om Bikram har ett starkt själsligt innehåll). Jag har också haft nöjet att läsa en riktigt god bok. Boken ifrån heter Kanonväder och är skriven av Carin Svensson (som numera heter Carin Ardelius och är gift med författaren Lars Ardelius) som faktiskt debuterade som författare på engelska då hon bodde på Nya Zeeland (där hon bodde i tjugo år). Kanske är det just för att hon så länge bott utomlands som hon har en så bra blick för vad som är Sverige, för alla de nyanser i den helhet som utgör vårt land. Boken handlar om en fyrtionioårig kvinna (dvs jämnårig med undertecknad) som på restaurang Bosporen i Leksand möter en country-cowboy med hästsvans och hörapparat och följer med honom i hans skruttiga Audi genom vårt land, till Malmö, Karlstad, Upplands Väsby och andra äktsvenska platser. Jag kan sakna det här vardagssvenska, något som mest kommer fram i deckare (varför skall jag behöva stå ut med en trist mordintrig för att få läsa om vanliga människor i Sverige?) i den nutida litteraturen. Boken är välskriven, människorna känns äkta och engagerande och det är ett rent nöje att läsa den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar