"Glöm aldrig att fråga vad taxiresan kostar!"

Efter att ha gjort bort oss på tåget med vår förlegade måltid (fast jämfört med hur det gick för Karl XII när han var i Ukraina så var det ju rena framgångsresan) stiger vi strax före midnatt ut på en perrong i Kamjanets-Podilsky, eller hur nu staden borde skrivas. För att slippa lägga halva min energi på att fundera över vilken transkribering och stavning (polsk, rysk, ukrainsk, judisk, ungersk, rumänsk...) jag borde använda kommer den fortsättningsvis att kallas KP i den här texten. Och jo, i fall ni undrar, så är bilden längst upp på sidan också från KP.



Rockande skulpturer i KP


Vi frågar en taxichaufför om vad det kostar att åka till vårt hotell, och får svaret 40 hryvnia, dvs drygt 35 kronor. Ett rimligt pris för att åka genom hela stan, tyckte vi, och fortsätter att tycka det ett tag till.  Nästa dag när vi skulle ta en taxi tillbaka glömde vi att följa den gyllene regeln för taxiresor i Ukraina (strängt framhållen i alla guideböcker), nämligen att alltid fråga vad det kostar före resan. När vi kom fram till stationen sa chauffören något på ryska (eller om det var ukrainska, det är inte alltid så lätt att veta skillnaden). I alla fall så tolkade vi det som 70, och blev givetvis upprörda över att bli så gravt lurade. Vi började protestera vilt med vår minimala ryska, och förklarar för den stackars mannen att vi minsann betalade 40 igår. Det visade sig dock att det inte alls var 70 han ville ha, utan 17. Något pinsamt att framstå som en så snål turist att man protesterar över att få betala knappt 15 spänn för att åka genom hela stan, eller om han nu förstod att vi ville betala 40, och i så fall måste han ha blivit ännu mer förvirrad.

Julstämning i KP

Men även 17 var tydligen ett högt pris. På vår sista taxiresa i KP stiger vi in i en skruttig Lada med en förare som i och för sig verkar befinna sig i någon slags dimma. Huruvida den är kemisk eller mental undandrar sig vår bedömning. Resan går dock bra, och när vi är framme vill han bara ha 11 hryvnia för denna resa, och dessutom mitt i natten. Han verkar närmast chockad när jag ger honom 20 och inte vill ha någon växel.

Guideböckerna (jo, det är samma böcker som fick oss att förvänta oss förbrödning över vodka och saltgurka på tåget) har fått oss att tro att de flesta ukrainska taxichaufförer är halvmaffiosos som står och väntar på att lura av godtrogna västerlänningar både skjortan och en rad andra plagg (keep in mind that in Ukraine taxi drivers have the reputation of being minor-league con men, säger den alltid lika välinformerade Bradt Ukraine) (och detta får de oss att tro, vi som kommer från ett land där stackars balter och finnpajsare luras att betala närmare en tusenlapp för att åka från Tallinnfärjan till centralen, och detta helt legalt bara för att bilen har en obegriplig dekal med en uträkning på fönstret!!).

Mellan himmel och jord befinner sig kyrkan.

Det är nästan så man vill berätta för de säkerligen inte så förmögna taxichaufförerna i KP att de gott kan fördubbla priset när de ser en västerlänning. Även jag, en gravt underbetald (när skall jag få 10000 mer i månaden, Björklund?) förortspedagog, tjänar förmodligen mer än de flesta hederliga människor i KP, och kan gott betala 40 spänn för att åka från ena änden av stan till den andra. Men det är inte många taxichaufförer i Ukraina som kan engelska, och tur är väl det, för annars skulle de ha läst guideböckerna och först blivit kränkta, men sedan tänkt att då är det väl lika bra att leva upp till ryktet...


I ett helt annat land är det mycket värre. Läs här, här och här.

Utebliven ukrainsk uppmärksamhet upprör udda utlänningar.



Centralstationen i Kiev




Ukraina är ju inte bara Kiev, så när några lediga dagar infinner sig beslutar vi oss för att åka iväg. Och det sätt som man skall se Ukraina på enligt många är genom att åka tåg. Vi väljer ut en destination som verkar spännande, staden som heter Kamianets-Podilsky, eller Kamjanets-Podolskij, eller någon annan av de otaliga stavningsvarianter som finns på denna stad. Mer om resmålet senare, för dagens inlägg är det resan som är målet.

Vi hade förberett oss för resan genom att läsa på. I den vanligtvis mycket pålitliga reseguiden Bradt Ukraine hade vi tagit del av en hel del intressanta fakta om hur det är att resa med ukrainska tåg. Där stod bland annat följande:

Life in the train carriage is as real as it gets, and you'll find that trains are a great way to become intimately acquainted with people--- It is polite to introduce yourself early on and participate in the conversation. Food is shared, stories are swapped and the party will drag on late into the night. --- In almost every case the other passengers will be excited to have a foreigner in their car and they will look out for you.

Även i andra guideböcker hade vi läst om hur man dukar upp rikliga måltider med väl tilltagna ransoner vodka. Så för att inte vara sämre än de andra när de ukrainska familjerna dukar upp sina festmåltider och börjar bjuda laget runt har vi laddat upp med mat: bröd, korv, leverpastej, ostar, ostkex, paprika, färsk gurka, en burk inlagd gurka, juice, två sorters karameller, drickyoghurt, öl och vodka.

Det börjar dock inte så lovande. När vi vandrar in i vagnen är det knappt ledljus. Det är en öppen vagn, på ena sidan långa britsar, på den andra två säten som också går att göra om till britsar. Trots att klockan är 16.30 har många fällt ner britsarna och från några håll hörs ihållande ukrainska snarkningar. Att tillbringa de närmaste sju timmarna liggande på en alltför kort brits utan möjlighet att läsa känns inte som en lockande vision av den närmaste framtiden.

Inte heller visar medpassagerarna något större intresse för att bli vänner med oss, ingen rusar fram för att presentera sig, och konversationerna flödar inte nämnvärt. De som inte halvslumrar, helslumrar eller dagdrömmer sitter med mobiltelefoner och ipads som lyser som fyrar i halvdagern.



Men när tåget rullar ut ur staden ökar ljusstyrkan på taklamporna tills den når anständig läsnivå. Vi ser oss om efter måltiderna och dryckerna, och var är alla ukrainare som skall ställa frågor till oss om vårt hemland på bruten engelska, eller försöka få ur oss våra fåtaliga ryska glosor? I stället för att vara imponerade av att få dela vagn med västerländska turister sitter barnen och spelar på sina mobiltelefoner, en ung tjej utbyter SMS som får henne att rodna med någon, några lyssnar på musik med hörlurar från sina mobiler och närmast över gången sitter en välklädd ung man och läser en bok på sin iPad 2.


Maten då? SMS-tjejen har en McDonaldspåse och iPad-mannen en flaska mineralvatten, det är allt vi ser. Dessutom har varje vagn en egen konduktris, en barsk dam som går runt och säljer kaffe eller te för fyra hryvnia och femtio kopek per kopp (knappt fyra kronor). När vi vartefter, därtill tvingade av hungern och törsten, börjar plocka fram våra läckerheter sneglar en och annan på oss, och vi känner på oss att några kommer att berätta för sina släktingar och vänner om de märkliga turisterna från en främmande kultur som ägnar sig åt någon slags primitivt otidsenlig mat- och dryckesorgie.


Till skillnad från svenska tåg avgår det när det står i tidtabellen, och det gör inte heller omotiverade uppehåll vid mystiska stoppsignaler i avfolkningsbygderna. De första två timmarna saktar inte tåget in en endaste gång, men mot slutet av resan när det förmodligen är enkelspår stannar vi ibland till för tågmöte, men det tycks vara med i tidtabellen för vi behöver aldrig vänta mer än någon minut och tåget når sin svårstavade destination på utsatt tid.

För den som vill gå miste om denna möjlighet att visa ukrainarna hur vi i Sverige anser att tågresor skall gå till men som ändå vill ta sig fram i Ukraina, i det här fallet med husbil rekommenderas följande länk: http://www.freedomtravel.se/2012/01/att-resa-i-ukraina/