Varför blir man lärare?

Ibland undrar jag varför jag valde att bli lärare. Fast sen går man till skolan, och då brukar det gå över. Även om eleverna kan vara jobbiga ibland, och även om det inte är varje dag som man lyckas genomföra de där bra lektionerna som man tänkt sig, så är det ändå något som gör att jag håller mig kvar. Kanske är det de gånger när man lyckas förklara något för en elev så att han eller hon verkligen förstår hur någonting hänger ihop. Kanske är det de gånger någon elev säger någonting som är så klokt att man hoppas att det kanske är så att det är jag som bidragit till att han eller hon tänkte den kloka tanken.

En del av mina kolleger beklagar sig hela tiden. Eleverna är hemska. Föräldrarna är hemska. Rektorerna är hemska. Skolan är hemsk. Sverige är hemskt. Världen är hemsk. Jag säger inte emot, men jag tänker. Visst finns det sådant som inte är bra. Det finns till och med sådant som är hemskt. Och visst uppför sig vissa elever hemskt ibland. Men de allra flesta elever är faktiskt underbara. Och de allra flesta föräldrarna gör sitt bästa. Och det finns väldigt mycket som är underbart och vackert och fantastiskt i världen. Och det är min uppgift att få eleverna att se allt det underbara, att hitta litteraturen, se det sköna i språket, se hur saker hänger ihop och hur man kan påverka för att få en ännu bättre värld.

Därmed inte sagt att det inte finns väldigt mycket att förbättra i den svenska skolan. Mer om det en annan dag.