Brott och straff

Ännu en gång blir jag bedrövad över den svenska rättvisan. En oskyldig förortsbo på kvällspromenad blir mördad av ett ungdomsgäng. Ihjälstucken med en lång kniv. Efteråt gör ungdomarna sitt bästa för att undanröja spåren, men blir i alla fall avslöjade. En av dem utpekas som huvudgärningsmannen, den som hämtat sin långa kniv för att släcka ett liv. Han får som straff ett halvt års sluten ungdomsvård.

Ett halvt år. Sex månader. Tid som går fort. Sannolikheten för att han skall hinna ompröva sina levnadsvanor under denna tid är inte speciellt stor. Och vilka signaler sänder detta till andra ungdomar som rör sig i destruktiva gäng?

Jag menar inte att vi skall låsa in ungdomar på livstid som i en del andra länder, eller att vi skall införa dödsstraffet, eller ens införa omänskliga fängelser som i en del länder, fängelser där det enda som utvecklas är hatet mot samhället. Men någonstans måste i alla fall gränsen gå. Den som dödar en annan människa måste få ett kännbart straff. Det skall vara en markering från samhället sida att det värsta man kan göra är att ta någons liv.

Det här rör sig om en slags missriktad välvilja från samhällets sida. Det är alltid brottslingarnas väl och ve som är viktigare för de som dominerat politiken i Sverige. För det stora partiet som säger sig företräda folkets flertal. Och vilka blir lidande? Ok, de som bor i Djursholm och Lidingö kanske måste lägga ner lite mer på larm och stöldskydd, men problemet är mycket större för dem som måste bo i Botkyrka och Tensta. Det är där brotten begås, det är där människorna känner oro och ängslan.

Det är alla de hederliga och skötsamma människorna i miljonprogrammets förorter som blir svikna av den här synen på brott. Nu har vi en ny regering, och jag hoppas att den kan ändra den här politiken.