Från Murphy till Brodsky

I datorn och i viss mån även i Tv:n finns mycket att uppleva. Men det är något helt annat att ta del av förstahandsupplevelser. I den uppländska metropol i vars närhet jag residerar finns det en hel del att se och höra. De två senast tisdagarna har jag och min kvinna besökt två, sinsemellan helt olika, men kvalitativt jämbördiga konserter.

Det började förra tisdagen då vi infann oss i den trevliga konsertlokalen vid restaurang Katalin, ett ynkligt stenkast från det kaos som järnvägsstationsområdet förvandlats till under rådande ombyggnader. Publiken var ganska blandad, men männen var i majoritet och genomsnittsåldern låg nog närmare fyrtio. Efter några utsökta öl av märket Belhaven Twisted Thistle, en läcker skotsk brygd, betydligt lenare än tistlarna på etiketten, och en hyfsad pastarätt var det dags. In på scenen kom Elliott Murphy. Vem är då detta, undrar många, liksom jag själv några veckor tidigare. Mannen är amerikan, född det magiska året 1949, vilket gör honom till jämnårig med storheter som Göran Persson, Lars Leijonborg, Carl Bildt, Birger Schlaug, Mark Knopfler, Bruce Springsteen, Ulf Lundell, Twiggy och Malena Ivarsson. Murphy har hållit igång som musiker sedan tidigt sjuttiotal, och har trots att han aldrig riktigt slagit igenom ändå skapat sig ett namn som är välkänt bland musikintresserade världen över.

Hans musik liknas ibland vid Dylans, och den har utvecklats till att bli mer akustisk, speciellt sedan han börjat turnera med den franske gitarristen Olivier Durand. Vi njöt i alla fall av konserten och det var en upplevelse att ha sett Murphy och Durand på nära håll i den mysiga konsertlokalen. Läs även UNT:s recension av konserten.

En vecka senare. Samma stad. Samma kvarter. Samma järnvägskaos, denna gång ett lite längre stenkast bort. Platsen denna gång: Sal B i det nyinvigda Konserthuset. En sal helt inriktad på funktion. På scenen Brodskykvartetten, en mycket högklassig brittisk stråkkvartett. Två violiner, en viola och en cello. Musik av världsklass även här. Se denna recension. I pausen utsikten över staden från husets högsta våning. Det är kanske inte ett hus som är helt lätt att ta till sig, man faller inte i beundran inför dess skönhet. Men arkitektur måste inte alltid vara lättsmält. Jag tycker ändå att det är en spännande byggnad, och det tillför definitivt något till Uppsalas stadsbild. Att det sedan är glädjande att man uppför en byggnad av den här kalibern för kulturella ändamål, att det inte bara är köpcentra, nyfunkisbostadsrätter och snabbmatsrestauranger som uppförs i det tidiga tvåtusentalet är ju något att bli glad över.