Om föräldraskap, vanmakt och nazism

Vem kan låta bli att bli illa berörd av dödsskjutningen i Blekinge? En femtonårig pojke fick aldrig bli äldre. Minst två familjer har fått hela sitt liv förstört. Fast den ena familjens liv var inte människovärdigt tidigare heller. Att ständigt oroa sig för trakasserier, hot, skadegörelse, nattliga telefonsamtal, att få se sitt handikappade barn utsättas för fruktansvärda kränkningar måste vara outhärdligt. Till sist når man en gräns där man inte står ut längre. Till sist, när mopedgänget ännu en natt cirklar runt på ens gårdsplan, samma dag som man fått en soptunna kastad mot bilen, som dörren ryckts upp när man körde så tar man geväret.

Men vi lever ju i en rättsstat, eller? Efter fyra polisanmälningar som inte tycks ha hjälpt det minsta, trakasserierna har bara blivit värre kan man inte längre förvänta sig hjälp från samhället. Självklart är det helt oacceptabelt att ta en annan människas liv, men dessa unga människor hade ju redan tagit ifrån familjen deras möjligheter till ett riktigt liv.

Var ligger då skulden? Jag menar att den tunga skulden ligger på föräldrarna till mopedgängets medlemmar. Vad är det för föräldrar som accepterar att deras femtonåring är ute på mopedterrorturer klockan halv två på natten? Hur tänker dessa föräldrar? Tyvärr möter jag också i mitt arbete föräldrar som fullständigt tycks sakna förmåga att ta ansvar för sina barn. Många tycks till varje pris vilja undvika att ta konflikter med sina barn. Mopeder som visserligen inte missbrukas på detta grova sätt, men som i alla fall tillåts terrorisera omgivningen köps och accepteras av föräldrarna. Även elever som helt missköter skolan, som aldrig tar hem en läxbok, inte visar minsta vilja till att sköta sin utbildning får mopeder och datorer av sina föräldrar.

Jag kan inte förstå hur dessa föräldrar tänker. Gör de ens skäl för att kallas föräldrar? Att en femtonåring tycker att det är häftigt att fara fram i full fart, utan att tänka på att det är farligt både för en själv och andra är ju inte speciellt märkligt. Att en femtonåring tycker att det är okej att strunta i tråkiga lärares tillsägelser och att hellre sitta vid datorn än att göra läxorna är inte heller speciellt förvånande. Det är därför barn har föräldrar. Föräldrar som skall tala om för sina barn att man inte åker omkring och bullrar och framkallar fara för andra i onödan. Föräldrar som talar om för sina barn att det är viktigt att skaffa sig en utbildning. Föräldrar som ser till att barnen inte är ute mitt i natten. Och att en moped eller en dator kanske kan vara en belöning för det barn som gör sitt bästa, inte något som man automatiskt har rätt till.

Och en tanke till infinner sig: Det här hände i Karlskrona kommun. En kommun där antalet nazister är betydligt högre än riksgenomsnittet. En kommun med en tradition av nazism. Det var här mopedgänget verkade. Ett visserligen helt opolitiskt mopedgäng, men i alla fall ett mopedgäng som ansåg att en förståndshandikappad pojke inte förtjänade annat än spott och spe. Kan det vara så att det finns en tendens till förakt inför svagare, samma tendens som kommer till uttryck i nazismen som sipprat in i bredare folklager än de rakade skallarnas anhang? Kan det vara så att det finns föräldrar här som uttalar sig på ett sådant sätt om förståndshandikappade att barnen tar till sig det och drar sina egna slutsatser om hur det är okej att behandla den som är svagare och avvikande?

Det här är lite skrämmande tankar, men jag tror att man inte skall blunda för att det kanske kan förhålla sig på det sättet. Sedan är det kanske extra tragiskt att den pojke som dog inte alls tillhörde gängets hårda kärna, utan bara var en osäker grabb som hängde på dumheterna.

Naturligtvis kan vi aldrig ursäkta att någon skjuter ihjäl någon utom möjligen i en nödvärnssituation. Men det här var bra nära en sådan situation. När förtvivlan och vanmakt blir tillräckligt stark så försvinner förnuftet och eftertanke ut genom bakdörren. Låt oss alla hjälpas åt för att detta inte skall upprepas, och låt oss hoppas att detta kan bli en tankeställare för många.