Att spårvagnen är framtidens färdmedel är ett faktum som länge stått klart för magistern. Redan i min ungdom drogs jag till detta magiska fordon. När andra tonåringar drack mellanöl bakom korvkiosken och snattade tvåöreskarameller hos den ilskna kiosktanten for jag till huvudstaden där jag tillsammans med diverse märkliga herrar såg på diabilder från olika spårvägsmetropoler världen över. Ögonen lyste hos denna skara när bilderna från Pittsburgh, Hong Kong eller Stuttgart lyste upp den dunkla källare där man samlats.
Redan då var jag totalt ointresserad av teknik, och medan herrarna intresserade sig för strömstyrkor eller kamaxlar, eller vad sjutton det nu kan heta, var det själva känslan och estetiken jag var ute efter. Känslan av att sitta på en tyst spårvagn och se staden glida förbi. Gnisslet som hördes på håll när vagnen rullade genom nattliga städer.
Högtidsstunder var besöken i Norrköping, dit vi understundom for för att beundra stadens kaktusplantering, en tradition från faderns första år i landet då han hamnat i denna dåtida textilmetropol. Kaktusarna var lagom kul. Det roliga var att jag då fick avnjuta några hållplatsers resa i de gula gamla vagnarna.
"Du säger kanske: Norrköping, det är en jävla stad", skaldar Ulf Lundell. Nej, för mig är staden för alltid förbunden med dessa spännande resor. I min dåtida favoritbok, Hej spårvagn av Jan Jangö läste jag om alla de städer som haft spårvagnar i Sverige. Listan är lång: Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Helsingborg, Uppsala, Gävle, Jönköping, Lidingö, Sundsvall, Kiruna, Karlskrona och Ulricehamn (!). Att Örebro aldrig haft några spårvagnar förvånar mig inte ett ögonblick.
Nu läser jag till min glädje i DN att fler och fler börjar tro på detta färdmedels framtid. Och utan att läsa tidningen kan man ju lätt konstatera att Tvärbanan i Stockholm är ett lyft för de områden som den genomkorsar. Förutom att spårvagnen är tyst, vacker, effektiv, snabb, trevlig och betydligt mer sympatisk än en buss vågar den ta för sig av gatan på ett helt annat sätt. Besök gärna Gröndal i södra Stockholm där man tillåtit spårvagnen att bli en tydlig del av gatuutrymmet, vilket gett stadsdelen ett lyft. Och förvisso är etanolbussen också miljövänligare än en dieselbuss (vilken givetvis i sin tur är miljövänligare än 50 personbilar), men de moln av ättiksstinkande etanolavgaser som vi stackars cyklister duschas med när vi passeras av bussen är allt annat än trevliga. Frågan är om de ens är så vidare hälsosamma.
Nej, låt oss aldrig förlåta de människor som en gång i tiden lät riva upp spårvägsspåren i nästan alla svenska spårvägsstäder. Det rör sig om samma sorts människor som lät riva vackra träbyggnader i landets alla småstäder för att uppföra Domuslador och andra betongkolosser, som lät bebygga städernas utkanter med oändliga rader av betongkaserner där de sociala problemen samlas som flugor på en sockerbit.
Men glöm inte att politikernas fel och brister ändå bara återspeglar väljarkårens. Vill vi ha en framsynt trafikpolitik krävs att vi ställer krav på partierna.
Högern vill ha mer motorvägar, vänstern vill ha billigare kollektivtrafik. Båda lösningarna är lika verkningslösa. Man kan inte bygga bort bilismens avigsidor med mer bilvägar. Även om problemen minskar på ett ställe leder den ökande framkomligheten till att fler åker bil och problemen växer på andra ställen.
Och vänstern tror felaktigt att sänkta biljettpriser är lösningen. Men de som har ont om pengar har knappast råd att ta bilen i alla fall. De som har gott om pengar lockas knappast av låga biljettpriser, däremot av höjd kvalitet i kollektivtrafiken. Och steg ett för att höja kvaliteten är att införa fler spårvägslinjer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar