På spaning efter den belgiska skolverkligheten

Som jag nämnt tidigare hade magistern nyligen förmånen att få besöka en belgisk skola. Här följer några intryck från detta besök. Måhända har jag missuppfattat något, måhända är inte alla faktauppgifter korrekta, så läsare som vet bättre är välkomna att höra av sig.



Nåväl, en blåsig morgon i oktober stod jag så på en blåsig järnvägsperrrong någonstans i Belgien och väntade på en rektor om vilken jag inte visste så mycket. Hade jag nu befunnit mig i Sverige hade jag förmodligen spanat efter någon som såg ut som en dagisfröken, men här är nog saker annorlunda, tänkte jag. Efter en stund kom en skinande svart merca glidande och ut hoppade en man i fyrtioårsåldern i grå kavaj och svarta byxor, dvs ungefär vad jag hade väntat mig.




Efter att ha installerat mig på mitt hotell vandrade jag till skolan och tog tag i porten. Den visade sig vara låst, något som förvånade. Jag hittade dock en ringklocka och blev insläppt och hänvisad till ett stort kontor med diverse krucifix och tavlor med religiösa motiv. Detta kontor hade rektorn övertagit, med krucifix och allt efter en nunna som tidigare förestått skolan. De allra flesta skolor i Belgien är nämligen katolska, och ofta är det nunnor som styr dem.



Det religiösa inslaget är dock inte så starkt, även om man ibland besöker mässan, och också har en rent katolsk religionsundervisning. Dock finns här inga tendenser till att föra fram "intelligent design" och liknande idéer som den kristna högern i USA vill jämställa med evolutionsläran. Rektorn förklarade också att man trots påvens påbud i motsatt riktning uppmärksammar världs-Aidsdagen genom att bjuda in någon Hiv-smittad.



Byggnaden i sig var inte vacker. En typisk skolbyggnad, byggd för att vara ändamålsenlig, inte för att njutas av. Men den var väldigt ren och fin. Inte en tillstymmelse till klotter eller skadegörelse. Respekten för lärarna verkade betydligt större än man är van vid hemifrån, men ändå verkade förhållandet mellan elever och lärare vänligt. Eleverna var dock lite oroliga för att få anmärkningar i de kort som de skulle ta med sig hem varje fredag.

I Belgien har man inte infört någon enhetlig grundskola, utan från 12 års ålder delas eleverna upp utifrån sina val och framtidsplaner. Enligt rektorn var det tidigare så att lärare besökte hemmen, och utifrån sina iakttagelser där mer eller mindre talade om för familjerna vad barnen skulle göra utifrån principen att den som hade en proletär bakgrund skulle hålla sig där. Så är det lyckligtvis inte längre, men det tidiga valet gör att man kanske väldigt mycket väljer utifrån föräldrarnas önskemål.

Grupperna i de olika ämnena var ofta små. Bland sådant som förvånar en svensk var att så många läste latin redan från tolvårsåldern, samt att man inte började med engelska förrän i fjortonårsåldern. Nu är det förvisso så att det första främmande språket här i den flamländsktalande delen av landet är franska, men det som är mest märkligt är att kunskaperna i engelska i just denna flamländsktalande del mestadels är mycket goda. Också de elever som nyligen börjat med engelska kunde förvånansvärt mycket, vilket rektorn förklarade med filmer, dataspel och musik. Filmerna är ju inte dubbade här så engelskan hörs ofta. Många tycks mena att man borde börja med engelskan tidigare.

Vad gäller franskan så är ju den alltså obligatorisk i detta tvåspråkiga land (eller egentligen trespråkiga, det finns en liten tysktalande del av Belgien) och följaktligen är flamländskan obligatorisk i Vallonien. Dock tycks det var lite si och så med den saken. Rektorn berättade om ett samarbetsprojekt man haft med en vallonsk skola. I projektet ingick att göra en film där man presenterade sig själv och sin stad. För eleverna i rektorns skola var det inga problem att göra detta på franska, men för de fransktalande eleverna var det otänkbart att göra det på nederländska. Endast ett mycket litet antal lyckades säga någon hel mening på detta förvisso svåruttalade, men alls icke omöjliga tungomål. Fast det handlade nog mest om bristen på vilja.

Tokiga idéer som att inte ha betyg, avskaffa läxor och liknande snömos som understundom förs fram i den svenska skoldebatten tycktes belgarna lyckligt ovetande om.

Hur var det då med den låsta ingångsdörren? Var det rädsla för ligister från grannskolor som låg bakom? Nej, saken var den att man tog sitt ansvar för vad som skulle kunna hända eleverna om de försvann. På lunchen var det en hel del elever som gick hem eller till något kafé för att äta, fri skollunch har inte heller nått Belgien. Dessa elever var tvungna att visa upp ett tillståndskort för att komma ut. De övriga fick inte lämna skolans område under skoldagen. Måhända spökar Belgiens hemska pedofilhistorier här, men visst är det lite märkligt att vi i Sverige samtidigt som vi har ett ansvar för elevernas väl och ve under hela skoldagen ändå låter dem lämna skolområdet hur som helst.


Nu tror inte magistern att allt är bättre i den belgiska skolan. Jag tror till exempel att det är olyckligt att i så tidig ålder dela in eleverna utifrån val som de är för unga för att göra. Men visst är den svenska modellen där alla skall tvingas läsa ungefär samma kurser för att alla absolut skall ges möjlighet att fortsätta till universitetet ungefär lika tokig. Och jag tror att vi har en hel del att lära av Belgien vad gäller lärarnas auktoritet och skolans möjligheter att ställa krav på eleverna vad gäller studier och uppförande. I Sverige finns tyvärr en tendens att tycka att all utjämning är bra. Och eftersom inte alla kan bli duktiga så är det bättre att alla blir halvdåliga, för då har vi i alla fall jämlikhet!