Jan Björklund efterlyser mer historieundervisning om kommunismens brott mot mänskligheten. Detta är utmärkt, och som jag tidigare skrivit är det verkligen på tiden. Visserligen finns det många lärare som tar upp de grymheter som utförts i kommunismens namn, men många låter också bli. Ett skäl är givetvis att man inte vill utmana de vänsterkrafter som tyvärr fortfarande är ganska talrika på skolorna. Att undervisa om nazismens brott mot mänskligheten är givetvis väldigt viktigt, inte minst som det finns individer som förnekar att dessa ägt rum (fast de ofta strax därefter beklagar att Hitler inte lyckades helt, en logisk kullerbytta som visar på vilken intellektuell nivå våra så kallade nynassar oftast befinner sig).
Men även kommunismens brott måste lyftas upp till ytan. Givetvis skriker tokvänstern i högan sky. Och vill man då inte stöta sig med dess representanter så är det bekvämare att glömma bort det hela. I en nästan lika bristfällig logik som smånassarna använder börjar vänstern gapa om alla kapitalismens offer. Men vilka länder är det som lyckats lyfta sig ur fattigdomsfällan? Är det i Nordkorea eller Sydkorea som människor svälter?
Tyvärr är jag inte speciellt övertygad om att Vänsterpartiet om det, vilket Gud förbjude, en dag skulle komma till makten i vårt land, skulle vara speciellt benäget att frivilligt släppa ifrån sig makten. Jag tror visst att det finns gott om demokratiskt sinnade människor i Vänsterpartiet, men jag är allvarligt orolig för att dessa skulle manövreras ut. Inför hotet om att man skulle förlora makten igen skulle det finnas en stor risk för att man skulle införa begränsningar i demokratin. Argument om att "det arbetande folkets intressen hotas", "kapitalet vädrar morgonluft" och "vi måste försvara de svaga grupperna i samhället" skulle användas för att likt Hugo Chavez, en av vänsterns idoler införa regler som gör det svårare att ta ifrån vänstern makten.
Nu tror jag tack och lov inte att Vänsterpartiet någonsin kommer att få någon egen majoritet i Sverige, men skulle det hända så tror jag att man gör klokt i att lämna landet.
Vänstern hävdar också ofta att det inte finns något hot från vänster i Sverige medan det finns gott om högerextrema våldsbenägna grupper. Men AFA-aktivister, Reclaim the City-bråkmakare som gärna krossar skyltfönster, eldar borgerliga valstugor och misshandlar människor som de misstänker vara högerorienterade talar sitt tydliga språk.
Men här krävs enighet. Alla demokratiska krafter måste stå tillsammans. Det är viktigt att det inte blir en strid mellan borgerliga och socialister. Vi borgerliga måste låta bli att bunta ihop sossar och kommunister till något socialistiskt block, och alla demokratiskt sinnade socialister måste säga ifrån mot extremvänsterns tokerier. Undervisningen om kommunismens brott får inte bli undervisning om socialismens misslyckande. Även de ickekommunistiska vänsterkrafter som finns i vårt land måste få vara med i detta arbete. Annars blir det en dagslända som försvinner efter ett eventuellt maktskifte.
För att hitta material om kommunismen rekommenderas den här utmärkta sidan.
13 kommentarer:
Skaffa dig ett jobb unge man, och tala om för omvärlden hur livet fungerar efteråt!
Du skriver som en mufgrabb i fjortonårsåldern!!!
Kul att kallas unge man när man börjar närma sig ett halvt sekel i ålder!
Och tanken att man skulle skaffa sig ett jobb för att förstå världen är också intressant efter 21 år som lärare, och många års busskörande.
Men har man inga riktiga argument att komma med är det alltid bekvämt att utmåla motståndaren som ung och oerfaren. Man får ju vara glad att bennybernadotte inte har makten i vårt land. Då skulle jag förmodligen få sparken, och kanske även skaka galler...
Att jämföra Sydkorea och nordkorea är inte en parrallell med Kommunism och Kapitalism. Diktatur och Demokrati tycker jag låter troligare.
Erik Liss
Men ändå är det ju skillnaden mellan kommunism och kapitalism som är skillnaden mellan dessa två, ursprungligen likadana länder. Sydkorea har länge varit kapitalistiskt, dock är det först på senare år som det blivit demokratiskt. Nordkorea har hela tiden släpat efter såväl ekonomiskt som vad gäller mänskliga rättigheter.
Om man vill kan man ju titta på Kina som påstår sig vara kommunistiskt, och som ju har behållit det mesta negativa från kommunismen, dvs bristen på demokrati, medan man gått över till en kapitalistisk ekonomi. Där kan man säga att skillnaden mot Sydkorea är skillnaden mellan diktatur och demokrati. Men med Nordkorea är det i mycket större utsträckning kommunismen som är problemet.
Förstår din poäng men förstår dock fortfarande inte varför skillnaden mellan sydkorea och nordkorea ligger i skillnaden mellan ideologierna. Jag menar att tack vare bidragen från USA efter koreakriget kunde sydkorea snabbt bygga upp ett starkt ekonomiskt system och där fick ett långt försprång och det är det som främst är andledningen till att sydkorea har fått det bättre. Självklart försvarar jag inte Kommunismen och då främst dess historia. Men menar att felet i grunden inte är kommunismen. Vill även tillägga att man behöver en ekonomi på fötter om man ska kunna skapa en trygg demokrati i ett demokrati-ovant land oavsett ideologi. Sen kan man ju diskutera om styrelseskicket idag i Nordkorea gör så man inte kan få upp sin ekonomi på fötter.
Naturligtvis har du rätt i att bidragen från USA har en stor betydelse för uppbyggandet av Sydkoreas ekonomi. Men faktum kvarstår: Kommunismen innebär att ingen har något privat vinstintresse (förutom gynnade kommunistpampar som till varje pris slår vakt om sina förmåner). Följaktligen finns det ingen anledning för någon människa att anstränga sig speciellt mycket. Då bygger man inte upp ekonomin, och får då mycket riktigt inte heller förutsättningar för att skapa en demokratisk utveckling.
Kommunismen bygger på tanken att alla människor skulle anstränga sig maximalt för att bidra till ett gemensamt bästa. Detta är givetvis en fin tanke i och för sig, men den har inte så mycket med den mänskliga naturen att göra. Möjligen kan människor förmås att göra sitt bästa om de känner sig delaktiga i samhället, men detta förutsätter ju demokrati. Och demokrati medför att folket också måste få välja bort kommunismen. Det troliga är ju också att folket kommer att välja att göra det, om inte makthavarna spärrar in dem som kämpar för förändringar. Följaktligen kommer det aldrig att gå att förena kommunismen och demokratin.
Tack för tipset om UOK =). Sånt gör mig bara ännu mer övertygad kommunist, om kommunismen inte vore förtalad av borgaliga krafter vore det ett teckwn på att kommunisterna inte gjort tillräckligt för arbetarklassens och mänkslighetens befrielse.
Hälsa de befriade kamraterna i Nordkorea!
Ja, det där är ju det mest utmärkande i borgarnas lögn och förtalskampanj mot kommunismen, att felaktigt peka ut t.ex. nordkorea som kommunisitskt.
Och vilket samhälle motsvarar då herr Kommunists idealvärld?
Inget samhälle som finns idag motsvarar det, men här följer en beskrivning hur ett kommunisitskt samhälle skulle kunna vara organiserat.
"Den proletära halvstaten
Bland reformister saknas en teori för hur de folkvalda representanterna, byråkraterna och den nuvarande statsformen (som de vill ta över) ska kunna materiellt knytas till arbetarklassen och företräda dess bästa, och inte sina egna eller ett priviligierat samhällskikts intressen. Det bygger på en underskattning av hur djupt denna typ av stat är rotad i kapitalismen. Men hur ska en politisk elit som är kulturellt och ekonomiskt avskild från massan hindras från att korrumperas? Enligt marxismen kan detta bara ske genom att denna elit ersätts med massan själv.
Ytterst handlar det om vem som ska ha makten - en byråkratisk elit eller massan? Ska vi kämpa för proletariatets eller för en elits diktatur?
Den proletära halvstaten är organiserad utefter helt andra principer för att garantera massornas herravälde. Den är också oförenlig med en byråkrati, och innebär en obyråkratisk administration. Dess grundläggande kännetecken kan summeras i några punkter:
Den ekonomiska makten kan inte separeras från den politiska. Staten ska organiseras efter där den samhälleliga makten finns, främst den ekonomiska. Men man kan också tänka sig en territoriell organisering som komplement. Vid sidan av arbetarråd kommer det behöva organiseras studentråd, elevråd, pensionärsråd osv, som på olika sätt bör knytas till arbetsplatserna och den ekonomiska makten. Huruvida man ska ha en direktvald nationell respektive internationell församling tycker jag inte är en principfråga, men om man ska ha en sådan måste principen vara att man genomför nya val till den var tredje månad eller så. I en arbetardemokrati kan det inte vara så att massorna är med och bestämmer vart fjärde år och däremellan är passiva åskådare.
Alla i beslutande position måste vara valda och kunna återkallas när som helst. Det ska inte finnas några byråkrater som kan sätta sig över massorna. Sålunda kan man inte heller separera den beslutande makten från den verkställande och den dömande. En sådan maktdelning innebär att en del av makten tas ifrån massan till förmån för en byråkratkår som ska tolka de folkvalda församlingarnas beslut, en tolkning som oundvikligen blir vinklad. Sålunda ska man inte heller ha några grundlagar som möjliggör att beslut tagna av majoriteten upphävs. De beslut som tas måste reflektera olika sociala intressen som berörs av dessa. Ju mer man berörs, desto mer bör man få att säga till om. Olika församlingar på olika nivåer bör innehålla vägd represenation från dessa olika intressen. Inom en företagsstyrelse kan t. ex. en del utses från ett nationellt organ, en del av arbetarna på företaget, den omkringliggande befolkningen kanske kan få välja några representanter osv.
Lägre, mer lokala, församlingars beslut behöver underställas de högre (som täcker ett större område) församlingarnas beslut. Centralisering och decentralisering bör dock komplettera varandra (de demokratiskt centralistiska principerna som gäller för en leninistisk organisation baserad på frivilligt medlemskap kan självklart inte gälla för ett helt samhälle). Så många beslut som möjligt bör kunna fattas på lokal nivå. Men de beslut som berör en vidare krets människor bör fattas av högre organ. Exempelvis behöver banker, större industrier och utrikeshandel centraliseras i arbetarstatens händer.
De beslutande posterna måste rotera. När alla är byråkrater är ingen byråkrat, som Lenin sa. Statsapparaten måste utgöras av vanliga människor. Så fort någon sitter på sin post alltför länge kommer de materiella förhållandena gynna ett motsatsförhållande till övriga samhället, att intressen som skiljer sig från befolkningsmajoriteten gör sig gällande. Olika experter kommer förstås att behövas inom statsapparaten, som man inte kan byta ut hur som helst, men då måste man se till att dessa inte får särskilt mycket beslutande makt. En satsning på utbildning kommer också behövas för att dra in massorna i styret av samhället.
Statsfunktionärer i beslutande funktioner måste leva på en vanlig arbetarlön, för att på så sätt knyta deras materiella intressen till arbetarklassens. Detta måste dock kombineras med rotation på posterna för att undvika korruption. Återigen måste man göra vissa undantag när det gäller experter.
Ett beväpnat folk istället för en våldsapparat i händerna på en elitistisk officers- och poliskår. På lokal nivå måste polisen ersättas av en milis, som hela den lokala arbetarklassen tillhör, och som vid verkställande av beslut (t. ex. när ett företag eller en egendom ska exproprieras) försöker ha med representanter för olika sociala intressen (arbetare, kvinnor, etniska minoriteter, studenter, den centrala statsmakten, etc). Inom armén och milisen ska alla befäl på lägre positioner väljas av soldaterna/milismedlemmarna. Befäl på högre nivå kan väljas genom ett röstningsförfarande där både den nationella staten och soldaterna/milismedlemmarna får komma till tals.
Fria val med allmän och lika rösträtt. Rösträtten ska inte grundas på nationellt medborgarskap som i den borgerliga statsformen, utan alla boende och/eller berörda ska vara de som tar besluten. Att röstningen skulle vara öppen tycker jag inte är en principfråga, men visst är det en fördel om man skulle kunna undvika hemliga omröstningar, det skulle hjälpa till att avindividualisera beslut som till sin karaktär är kollektiva. Full yttrande- och organisationsfrihet ska råda, och alla partier ska ha frihet att ställa upp i val. Undantaget ska vara de organisationer som med våld strävar efter att krossa arbetarstaten. Fascisterna är så som marxister definierar dem en våldsorganisation som riktas mot arbetarklassen och mot olika förtryckta grupper, och ska därför inte ha någon yttrande- och organisationsfrihet. Om de bara uttrycker sina åsikter behöver man förstås inte ta till några åtgärder mot dem, men i så fall är de fascister endast i subjektiv mening, ej i en objektiv sådan.
Att försöka kombinera arbetarstyre med byråkrati är i grunden en omöjlighet. Om man inför en bestående byråkrati kommer det i längden vara omöjligt att upprätthålla principen om arbetarlön för alla i beslutande positioner. Byråkraterna kommer i annat fall försöka dryga ut sin lön på andra sätt, genom korruption och dylikt. De förlorar ju då ingenting om man sparkar dem. Det enda sättet att knyta dem till staten blir att införa högre lön, en karriärsstege osv, i Webers anda.
Arbetarklassen har inte heller samma ekonomiska medel som borgarklassen att kontrollera en byråkratiserad statsapparat. Den kan bara kontrollera statsapparaten genom att utgöra den. En priviligierad byråkratisk kast kommer stå under ett enormt socialt tryck från den gamla borgarklassen och från utlandet. Den kommer att utgöra fröet till en politisk och/eller social kontrarevolution, på samma sätt som den stalinistiska byråkratin i Sovjet. Sovjet är just ett bra exempel på vad som händer när kapitalismen avskaffas men där vitala aspekter av den borgerliga statsformen behålls.
Den borgerliga statsformen är inte oundviklig. Den är en produkt av specifika materiella omständigheter, en konsekvens av ett samhälle vars produktivkrafter ännu inte kommit i motsättning till kapitalismen. Sovjets degenerering är ett exempel på att den proletära halvstaten inte kunde "motstå kontrarevolutionens inre och yttre tryck". Men detta berodde på det revolutionära Rysslands underutveckling tillsammans med dess isolering från omvärlden. Idag är förutsättningarna för ett indragande av massorna i styret av samhället mycket annorlunda. I de imperialistiska länderna är analfabetismen utrotad, de flesta går ut gymnasiet, internet och datorer ger en helt annat möjlighet för människor att hänga med i vad som händer och att ge uttryck för sina åsikter osv."
http://www.arbetarmakt.com/mp/nummer8/artikel2.php
Får beklaga mitt tidigare inlägg ser nu att det kanske blev en aning ostrukturerat och svårläst.
Jag är alltså samme person som "anonym".
Ja, jag säger då det. I yttrandefrihetens namn får denna något överdimensionerade kommentar kvarstå.
Och visst låter det vackert. Men inte har det så mycket med verkligheten att göra. Men jag medger att det är fullt möjligt att tro på kommunismen och ändå vara en god människa (om än naiv), medan en nazist ju inte kan vara god. Se där en fördel för kommunismen. Men problemet kvarstår: Kommunismen ligger bakom fler mord än vad nazisterna lyckades med. Detta innebär ju inte att de skulle vara ondare, men däremot är kommunismen en farlig ideologi, eftersom alla som motsätter sig denna kan utmålas som arbetarklassens fiender och drabbas av allehanda straff.
Skicka en kommentar