Ge en get!

Staden är full av människor som trängs i butikerna för att köpa julklappar. Det är väl inget ont i det i och för sig, det tråkiga är bara att det egentligen inte är alla klappar som blir så uppskattade. Ofta blir det så att man köper något bara för att ha en present, och presenten blir stående oanvänd, eller kanske undanställd i ett skåp.

Men det finns alternativ. En mycket trevlig sajt är webaidshop där man till exempel kan köpa en get. Eftersom man förmodligen inte behöver en get så hamnar geten ifråga inte i Lomma eller Skinnskatteberg, utan i Kongo, hos någon som verkligen kommer att uppskatta den. Eller varför inte en gris till Burkina Faso? Här finns dock inte bara djur, utan även den mest inbitne vegan kan hitta bra julklappar här. För 150 kronor kan man låta en kvinna i Afrika föda sitt barn på ett sjukhus i stället för hemma i hyddan. För samma summa kan ett gatubarn i Argentina få skolböcker.

Allt det här är bara så bra, och så i linje med vad julen egentligen går ut på. Och det hela finns kvar efter jul också för den som redan slagit in alla klappar. Och för den som verkligen älskar riktiga julklappar så kanske det i alla fall blir en slant över som kan komma till nytta för någon som behöver den bättre än du.

God Jul!

Är det sant att man gasar ihjäl de som inte ser bra ut i Sverige?

Ungefär så frågar en av huvudpersonerna i filmen som på svenska borde heta Att begå inbrott. Det borde vara den korrekta översättningen av filmtiteln Breaking and entering, men i vanlig ordning har man valt att inte översätta titeln. Frågan är föranledd av huvudpersonens svenska sambo Liv (spelad av den mycket vackra, men alls icke svenska Robin Wright Penn) och av det faktum att han säger sig aldrig ha sett svenska kvinnor som inte ser bra ut. Den som varit i England vet ju att svenska kvinnor är fruktansvärt snygga jämfört med de flesta engelska, så frågan kan ju tyckas vara berättigad. Förutom svenskars skönhet talar man också en hel del om svenskars självmordsbenägenhet, vilket kanske säger en del om Sverigebilden i England. Detta är dock inte alldeles populärt bland alla svenskar.

Men filmen handlar ännu mer om människor från det forna Jugoslavien, och här lyckas Juliette Binoche med att ge ett mycket trovärdigt porträtt av en sömmerska som med sin tonårsson hamnat i London från Sarajevo, märkta av sina erfarenheter.

Faktum är att det här är en alldeles lysande film. En film som handlar om människor som inte är förutsägbara, om människor som gör saker som de inte borde, om människor som försöker hitta sätt att kunna leva med varandra. Det är en film som griper tag och förvånar, som handlar om möten mellan olika nationaliteter, om möten mellan dem som "lyckats" i livet och dem som lever på samhällets botten.

Förutom de ovan nämnda Wright Penn och Binoche så är även Jude Law fantastisk i huvudrollen. Regissören till detta mästerverk heter Anthony Minghella, mannen som fick sitt genombrott med Den engelske patienten.

Filmen handlar om en arkitekt som blir utsatt för inbrott på sitt kontor. Det visar sig att det är en tonåring, sonen till den bosniska flyktingkvinnan som ligger bakom. Parallellt med historien om inbrottet skildras arkitektens familjesituation med den vackra svenska sambon och hennes autistiska dotter. Den ställer frågor om kärlek och närhet, om brott och förlåtelse, om olika livsvillkor. Det är en intelligent film som väcker tankar och värmer i vintermörkret. Se den!

Ännu en gång har vi haft förmånen att låta våra elever träffa en överlevande från Auschwitz. Det har blivit en årlig tradition att Sioma Zubicky kommer och träffar våra nior. Och inför hans berättelse blir de mest oroliga och bångstyriga tonåringar tysta och tankfulla. Nu är Zubicky 81 år, men han orkar fortfarande göra sina viktiga resor. Visserligen reser han inte så långt som han gjorde förr om åren, men ändå är det beundransvärt att orka återuppleva alla hemskheter dag ut och dag in.

För mig som hört Zubicky tala i minst femton år är det givetvis mycket upprepning, men jag kan inte låta bli att gripas tag och ruskas om av hans berättelse varje gång. Jag beundrar också hans förmåga att skratta mitt i eländet. Och även om jag känner igen en hel del av skämten i hans manuskript så är de nya för eleverna. Ofta kommer också det mest intressanta fram när eleverna själva får ställa frågor till Sioma.

Visst kan man, och till och med bör man, läsa böcker som Zubickys egen Med förintelsen i bagaget , men ingenting kan ersätta det personliga mötet. Att få se Zubicky visa det intatuerade numret från Auschwitz, och veta att det inte så länge till kommer att vara möjligt att träffa levande vittnesbörd från den tiden är viktigt.

Tyvärr har vi genom åren haft elever som, i likhet med de kommunister som förnekar Stalins brott, påstått att allt bara är påhittat, och att numret tatuerats in av honom själv. Dessa elever har dock oftast hållit sig borta från skolan den dag då föredraget hållits.

Det är också intressant att notera att elever faktiskt kan sitta alldeles tysta och bara lyssna i sjuttio minuter i sträck. Helt utan overheadbilder, powerpointpresentationer och annat liknande får det talade ordet ta plats. Om bara innehållet är tillräckligt angeläget så räcker det.

Låt oss hoppas att Sioma och andra överlevande kommer att orka träffa ännu fler ungdomar så att dessa kan berätta för sina barn en gång att de faktiskt träffat en människa som utsatts för detta vidriga brott mot mänskligheten. Men det är också en människa som lyckats resa sig, gå vidare, leva ett rikt liv och bidra till en bättre värld.

Tack Sioma Zubicky!

Frihetens fiender missbrukar friheten

Så har då tokvänstern och nassarna haft sin årliga julafton i Salem. Jag undviker nogsamt att skriva höger om nazister då jag inte anser att de har speciellt högervridna åsikter. För mig är höger antingen konservatism, en ideologi som till stor del bygger på kristna värden. Eller också liberalism, som i sin mer "högervridna" nyliberala form handlar mycket om att slå vakt om allas frihet oavsett kön, ras (fast egentligen finns det ju bara en mänsklig ras), nationalitet, religion, sexuell läggning etc. Och ingen av dessa ideologier har speciellt mycket gemensamt med nynazisternas förvirrade tankar, som tycks bygga på ett gammalt folkhemsideal, vilket dock skall vara förbehållet blonda och blåögda. De kristna tankarna om människors lika värde och kärleken till sin nästa finns inte att spåra här, och någon frihet är det inte tal om.

Men ändå gladde det mig, mitt i allt elände, att igår när jag hörde ekonyheterna om bråken i Salem så benämndes det hela "demonstrerande höger- och vänsterextrema grupper". Även om jag som sagt inte delar åsikten att nationalsocialister är höger, så gläds jag i alla fall åt att tokvänstern kallas vänsterextrema. Annars brukar den gängse terminologin vara "anti-rasister" eller "anti-fascister". Och vem är inte anti-rasist eller anti-fascist, men för den skull går jag inte ut och bränner soptunnor och kastar sten på poliser och brandmän.

Nej, vad det handlar om här är ju att kommunistiska och nazistiska element försöker få uppmärksamhet för sina tvivelaktiga ideal. Nazisterna är tyvärr smarta nog för att förstå att det är bra att hålla sig lugn och framstå som offer. Detta ger positiv publicitet. Kommunisterna saknar tydligen denna elementära insikt i public relations, och det är ju förvisso glädjande att deras rätta ansikte kommer fram. Problemet är ju bara att nazisterna vinner överlägset på poäng här.

Vad gäller den svåra frågan om det är rätt att ge demonstrationstillstånd så är den ju inte helt lätt att besvara. Å ena sidan måste vi slå vakt om yttrandefriheten, men skulle jag bo i Salem skulle jag absolut inte vilja se detta upprepas år efter år. Polisens försäkran om att man skulle klara av situationen verkar inte riktigt ha varit förankrad i verkligheten.

Det blir i alla fall tydligt att det finns starka och välorganiserade grupper som är motståndare till frihet och demokrati. Det känns ju ironiskt att poliser måste riskera liv och lem, att villaägare får sina tomter vandaliserade, att skattebetalarna i Salem får betala för att städa upp efter härjningarna bara för att demokratins fiender skall få utnyttja sina demokratiska rättigheter, rättigheter som definitivt inte skulle finnas om de själva hade makten.

Ropen skalla, skall åt alla!

December är en vacker månad. Förvisso är vädret ännu snarast novemberlikt, men magistern älskar november. Men arbetsbördan är tung just nu. Av någon anledning har magistern trots 21 års erfarenhet ännu inte lyckats lära sig att planera betygssättning i god tid. Så det finns inte tid och energi till några längre och djupare inlägg.

Men på sin väg till och från sin arbetsplats passerar magistern en annan arbetsplats. En plats där byggnadsarbetare (som förmodligen tjäna mycket mer än magistern, trots att de inte har några studieskulder) ägna sig åt att bygga. Runt arbetsplatsen finns ett högt staket och på det höga staketet sitta några skyltar. De första dagarna reagerar inte magistern, eftersom dessa skyltar äro något han alltid tycker sig ha sett. Men sedan ser han efter närmare, och roas så smått av språket. Nog voro det ett antal år sedan de plurala verbformerna avskaffades i vårt avlånga land. Men varför inte? Fredrik Lindström och hans likasinnade propagera ju för att man inte skola hava några regler, utan utgå från människornas användande. Så kanske är det dags för de plurala verbformernas revansch? Om vi äro tillräckligt många som använda dem så kanske de komma att bliva mer och mer accepterade. Kan någon hindra oss?

Måhända är detta ett alltför radikal-konservativt krav. Men det finns en annan fråga som engagerar mig. Ordet skall, och då icke i betydelsen hundläte, är också utrotningshotat. Själv undviker jag nogsamt den lilla otäcka formen ska. Är inte det någon slags musik som skinnhuvuden lyssnar på förresten? Men som en sann liberal jag är i och för sig i viss mån benägen att hålla med Fredrik Lindström-gänget om att språkets normer bör följa människornas användning. Men det är ju inget som hindrar att vi kämpar emot, och ser till att verkligen använda de former vi tycker om.

Nu hör jag att Regeringskansliet infört ska som norm. Huruvida detta innebär att det blir förbjudet att skriva skall vet jag inte, men det låter som ett otäckt slag mot det vackra skall. Så låtom oss kämpa!