Hjälp! Socialarbetare!

Jag minns fortfarande från min ungdom en teckning av DN:s lysande tecknare Poul Ströyer. Ströyer som ofta gjorde kloka inlägg i den tid då DN dominerades av sjuttiotalsvänsterns härjningar hade denna gång gjort en teckning med anledning av ett förslag från VPK (som då vågade erkänna att de var kommunister) om att satsa på fler socialarbetare i stället för poliser. Teckningen visade en kvinna som blivit överfallen och bestulen på sin handväska och som står och ropar:
- Hjälp! Socialarbetare! när tjuven springer iväg.

Varför kom jag då att tänka på denna teckning. Jo, dagens DN är full av tecken som alla pekar i samma riktning. Först möts man av en avskräckande framsidesrubrik om ett ökat antal sexbrott bland riktigt unga gärningsmän. Men innan man hunnit bläddra sig fram till denna artikel hamnar man på en debattartikel skriven av ett gäng kriminologer. Kriminologer är ju ett släkte för sig. Om man nu bortser från den allestädes närvarande G W Persson, som ju i alla fall har ett visst underhållningsvärde, så är kriminologer huvudsakligen personer som läst så mycket om brott att de blivit helt avtrubbade, personer för vilka brott blivit någonting akademiskt som man kan forma fina teorier kring, men som helt glömmer bort att se konsekvenserna för vanliga människor. Kriminologer vill gärna förklara och ursäkta brott, och tycks ha som en evig mission att visa att brottsligheten inte alls ökat. Om sedan vanliga människor som vistas ute i verkligheten ser att brottsligheten visserligen kanske inte ökat i antal brott, men blivit mycket råare och grymmare så har kriminologerna alltid bortförklaringar. En vanlig sådan som ju inte går att motbevisa är att anmälningsbenägenheten ökat. Och kriminologerna lever alltid kvar i sjuttiotalsvänsterns föreställningsvärld där ingenting är individens fel utan allt kan skyllas på samhället.

Denna gång är kriminologerna upprörda över mediernas fokusering på ungdomsbrott som leder till krav på högre straff. I stället vill man i vanlig ordning att allt skall inriktas på att minska utanförskapet. Denna vanliga klyscha betyder att vi skall avstå från att bestraffa brottslingar för att undvika att deras utanförskap ökar. Därför skall brottsbekämpningen inriktas på att ge stöd till brottslingarna. Sedan skall brotten glömmas bort, och inga registerutdrag skall följa med till framtida anställningsintervjuer.

Följaktligen skall den som straffats för ett sexualbrott i ung ålder inte hindras att få arbete inom barnomsorgen några år senare. Samma anda präglar de socialtjänstemän som DN berättar om i samband med fallet med flickan som blev våldtagen på skoltoaletten. Här förespråkar socialen stödsamtal med familjen i stället för straff.

Och längre fram i tidningen berättas om en pojke som blivit tvångsvårdad, men som fick springa ensam i motionsspåret på kvällarna. En 50-årig kvinna fick ta konsekvenserna av detta och fick sitt liv förstört genom att hon blev våldtagen av 15-åringen.

Jag förespråkar inte tiotals år i fängelse för ungdomar som begår brott. Den som studerar kriminalvården i USA ser att hårda straff inte är lösningen på allt. Och visst måste samhället eftersträva att försöka återanpassa brottslingar. Men att konsekvent bara se till brottslingarna bästa, och bortse från offren är något som är förödande. Visst kan det finnas skäl till att en 15-åring begår sexualbrott, och visst måste han få hjälp. Men att ha en kriminalpolitik där man låter många andras liv bli förstörda genom att alltid ursäkta och acceptera grova brott är helt oacceptabelt. Att tolerera att ungdomar begår brott och bortförklara dem som pojkstreck som kan glömmas bort är precis motsatsen mot vad som behövs.

Alltför ofta hör man talas om ungdomar som begått brott och som undrar varför inte samhället ingrep i tid. Rejäla konsekvenser, och en insikt om att den som missköter sig i ungdomen kommer att få problem i framtiden är det enda som hjälper. Låt kriminologerna och socialtjänstemännen möta brottsoffren i större omfattning i stället för att begrava näsorna i böcker och marxistiska pamfletter.