Är bistånd bättre än raketer?

Som den trogne läsaren har märkt har den här bloggen haft ett litet juluppehåll. Men nu är klapparna öppnade, julmaten måhända inte bara ett minne utan även en del av kroppshyddan, granens barr färre för varje timme, och sakta men säkert närmar sig den dag då magistern åter står i bildningens tjänst.

Även nyårshelgen är över. Raketerna har äntligen tystnat. Förvisso sprängdes en och annan brevlåda i grannskapet, och hundarna led än mer än vi människor, men jag har förstått att det var betydligt värre på många andra håll. Nu höjs röster om att förbjuda nyårsraketer, eller i alla fall införa begränsningar. Och när man hör rapporterna om raketer som riktas mot människor, bilar och bussar som beskjuts med passagerare i så är det lätt att instämma. Också tanken på alla dessa raketers påverkan på miljön gör att man gärna instämmer i kraven. Men det är nog inte realistiskt att tro på ett förbud, vilket ju säkert också skulle leda till en svart marknad. Men kanske kunde försäljningen påbörjas först dagen innan?

Och tanken på hur mycket nytta alla dessa pengar inte hade kunnat göra i Afrika infinner sig gärna. Eller hade de det? Aftonbladet, en blaska som jag förvisso aldrig skulle drömma om att köpa, men vars nätupplaga jag understundom besöker för att orientera mig om sådant som inte seriösare tidningar tar upp, har för närvarande en mycket intressant artikelserie om biståndets misslyckanden. Nu är det förvisso sant att det förekommit en hel del mindre lyckade projekt, och att biståndet ofta används på felaktiga sätt. Utan krav på demokratisering finns det heller knappast möjlighet att uppnå några positiva resultat. Även om det finns en del positiva undantag i Afrika så är det ändå så att de afrikanska staterna till exempel drar sig för att kritisera den rasistiska galningen Robert Mugabe. Och inte ens västvärldens kritik av Mugabe är lika stark som en gång i tiden kritiken mot den likaledes rasistiske Ian Smiths regim i det som då hette Rhodesia.


Också i DN kan man få sig några tankeställare. Alltid lysande Maciej Zaremba har besökt Vietnam och reflekterar över sambandet mellan Sveriges tystnad om demokratiska brister i detta land, och vår vilja att få bra handelskontrakt med vietnameserna. Det blir mer och mer uppenbart att den utrikespolitik som vår borgerliga regering driver mest av allt syftar till att gynna den svenska exportindustrin. Nu hyser jag ju inga som helst förhoppningar om att en sosseregering skulle vara bättre. Erfarenheten visar att värnandet om exportindustrin är lika starkt, kombinerat med en revolutionsromantisk ådra där Vietnam alltid ligger nära hjärtat. Den enda ljuspunkten är i vanlig ordning Birgitta Ohlsson, som vågar stå för frihet i alla lägen (utom i Sverige där hon vill begränsa medborgarnas frihet att göra sina egna val i frågor som berör förhållandet mellan könen).

Se där några funderingar som infunnit sig under de helger som passerat. Låt mig i alla fall avsluta med att önska alla mina trogna och nytillkomna läsare en god fortsättning på det nya året!