Allt mer sällan sätter jag mig numera i tv-soffan. Varför nöja sig med tv:s utbud när hela världen väntar på mig i min dator? De gånger jag sitter framför tv:n är det oftast för att se en film på dvd. Men häromdagen blev nyfikenheten mig övermäktig. Vad var det då som lockade? Jo, den nya serien om klass 9a. Mina förväntningar var inte så höga. Jag förväntade mig någon slags snömos av den typ som lärarutbildare och rektorer älskar. Den sorten där det enda som lovordas är elevdemokrati och stora ämnesövergripande teman som inte syfar till att eleverna skall lära sig några fakta (de kan man alltid googla på) utan bara vill få dem att se någon slags diffusa helheter.
Men riktigt så var det inte. Det visade sig att serien var ganska vettig. Man gav elever en chans att utveckla sina tankar på ett trevligt sätt, man gav en vettig pensionerad lärarutbildare chansen att framföra den inte helt okontroversiella men ack så sanna uppgiften att den svenska skolan framför allt är bra på dålig ordning. De superpedagoger man samlat ihop verkade faktiskt vara människor som vågade undervisa (detta ord som nästan var tabu innan Jan Björklund befriade oss från de värsta vänsteravarterna) och vara lärare, inte någon sorts diffusa kompishandledare.
Att sedan elevernas betyg inte visat sig vara så katastrofala som utlovats i förhandsreklamen må ju vara lite oärligt, men det faktum att dessa elever, varav en hel del inte tycks veta om London ligger i Pakistan eller inte, har godkända betyg säger ju en hel del om tillståndet i skolan. Fast en del av rektorerna tycker säkert att just denna kunskap är irrelevant, eftersom det är enkelt att googla London och se var det ligger.
Tyvärr tycks det vara så att det på vissa skolor är väldigt enkelt att få höga betyg. Dels finns det lärare som undviker prov och andra typer av kunskapskontroller till förmån för någon sorts gruppsamtal och andra grupparbeten där elever lätt kan slinka igenom utan att besitta några som helst kunskaper. Sedan finns det lärare som låter eleverna lämna in arbeten som hämtats rakt av från internet utan att anstränga sig nämnvärt för att kontrollera om eleven ens vet vad han skrivit. Och på vissa skolor är den allmänna nivån så låg att vem som helst som visar något som helst framsteg belönas med höga betyg. Inte heller de nationella proven är någon egentlig garanti för att det finns substans i betygen eftersom det åtminstone i svenskan finns ganska stora möjligheter att rätta dem väldigt generöst.
Många gymnasielärare jag talat med uttrycker sin oro över hur låga kunskaper elever från vissa skolor har, och hur stora variationerna i betygssättning i grundskolan tycks vara. Att sedan kunskapsnivån på gymnasiet också varierar väldigt mycket är en annan historia. Hörde nyligen på tåget några gymnasister som diskuterade sina skolor. Den ena sa:
- Vi har det väldigt slappt. Vi har en lärare som vi har i typ de flesta ämnen, och hon tror inte på läxor, så vi får aldrig några.
Denna inställning att inte tro på läxor är givetvis förödande, inte minst för de elever som sedan vill studera vidare. I någon sorts extremt jämlikhetstänkande (eftersom alla elever inte har samma möjlighet att få hjälp med läxor skall man inte ha några) försämrar man hela vårt lands framtid hellre än att vissa elever skall känna sig sämre eftersom deras mödrar och fäder inte förmår hjälpa till med läxorna.
Hur blir man då en superpedagog? Jag tror att väldigt mycket ligger i personligheten. Det är inte alla som kan bli riktigt bra lärare, lika lite som alla har förutsättningar för att bli riktigt bra snickare. Men några saker som är viktiga är förmågan att lyssna, att anpassa sin undervisning efter de elever man har, att vara flexibel, att våga vara lärare och ledare, att inte alltid hålla på prestigen.
Och i dessa dagar när allt mer onödiga uppgifter av typen pappersifyllande och lokala-arbetsplansskrivande läggs på våra axlar så måste man också lära sig att prioritera det som verkligen är viktigt, nämligen eleverna. Detta ger tyvärr inte så mycket uppskattning från de flesta skolledningar (brukar själv på utvecklingssamtal hos rektorerna få höra att jag måste vara mer aktiv på konferenser, skriva betygskriterier etc, och sällan eller aldrig någonting om min undervisning) och följaktligen inte många kronor i lönekuvertet. Men det kanske är värt mer att kunna känna sig nöjd med det man gör?
En annan bloggare som skrivit ett intressant inlägg om klass 9a hittar ni här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar