Om kulturutbud och efterfrågan.

Att stryka, diska och laga mat är inte nödvändigtvis kul. Bra mycket roligare är det om man har något bra att lyssna på. För tillfället har jag Carlos Ruiz Zafóns Vindens skugga som CD-bok. Det är många skjortor som blir strukna nu, och jag konstaterar till min glädje att detta skall bli en serie med fyra böcker. Det är vackert, det är mänskligt och gripande. Och uppläsaren, Jonas Karlsson, mannen som ser ut som en bilmekaniker och alls inte som en skicklig uppläsare gör en utmärkt insats och gör boken ännu bättre. Och visserligen har jag inte läst Da Vinci-koden, men jag har en känsla av att det är en förolämpning mot Zafóns mästerverk att göra en jämförelse (även om jag kan ana att förlaget gärna gör det av kommersiella skäl).

Nu finns det ju inte någon motsättning mellan kvalitet och publiktillströmning till kulturella evenemang, men visst kan det vara märkligt ibland hur olika det slår.
I Uppsala är kulturutbudet stort. Publiktillströmningen kan vara lite varierande, men i lärdomsstaden är kulturintresset oftast stort. Riktigt stort blev intresset inför försommarens stora händelse med operan Tosca som spelas två dagar i början av juni. Förutom att opera inte är så vanligt i Uppsala var upplägget väldigt spännande. Första akten spelas nämligen i domkyrkan, den andra i universitetets aula och den tredje i Rikssalen i Uppsala slott. Dessvärre försvann biljetterna i ett nafs. Redan tretton minuter över nio på den första försäljningsdagens morgon var det kört. Men finns det någon som har ett par biljetter över så hör gärna av er till magistern.

Blott tre mil söderut ligger Märsta. Ett samhälle som för omvärlden mest är känt för de brutaltrista husen längs gamla E4:an och järnvägen. Men här finns också annat. I utkanten av samhället ligger det mycket vackra Steninge slott med kulturcentrum, ett högst rekommendabelt utflyktsmål. Och mitt i Märsta finns en unik sevärdhet, en avgjutning i brons av en telegrafstolpe som restes 1953 till minne av landets första telegraflinje som gick mellan Stockholm och Uppsala.

Förutom dessa spännande attraktioner finns det också en gymnasieskola som tidigare hette Märstagymnasiet. I förhoppning om att det mer flashiga namnet Arlandagymnasiet skulle öka elevtillströmningen har den nu fått byta namn. Dessutom har den byggnad där den ligger fått det pretentiösa namnet Kunskapens hus (för mig låter det som någonting ur 1984). Nåväl, nu skall jag komma fram till det jag skulle skriva om. I detta kunskapshus finns det en teater som heter Kulturum. Och på denna teater infann sig igår en liten skara entusiaster för att bevista en premiär. Teatern har 400 sittplatser, men bara cirka 30 av dessa var besatta. Men vi som var där fick en stor kulturupplevelse. Det var operagruppen Operavox från Stockholm som förlagt premiären av sin föreställning Zajberflöte till Märsta. Längtan efter opera är dock dessvärre rätt begränsad här, och man hade inte ansträngt sig så mycket för att locka publik från andra orter.

Vad fick vi då se och höra? Jo, musiken var Mozarts Trollflöjten och givetvis var det även hans text som sjöngs (på svenska) men uppsättningen var kul och nyskapande. Det handlar om Tamino, en kille som spelar mycket dataspel och som skapat ett dataspel med karaktärer från sin vardag där han själv är huvudperson. Taminos frånskilda föräldrar Papageno och Papagena förvandlar ett möte hon skolkuratorn till ett gräl mellan varandra. I skolan finns det ett tufft tjejgäng, Tre damer, som är i tjänst hos Nattens drottning och kören utgörs av det villrådiga och förvirrade lärarkollegiet.
Förutom att uppsättningen är nyskapande och spännande är kvaliteten musikaliskt också hög. Det är ingen stor orkester som spelar utan ett kapell bestående av sex stråkar och ett piano, men det fungerar bra. En och annan falsk ton kanske hörs ibland hos någon solist, men annars låter det riktigt bra. Lars Bergwik som Papageno och Natalia Usmanova som Papagena gör mycket goda insatser liksom Carolie Uemura som Pamina. Och kören håller riktigt bra klass. Även Tamino och hans alter ego som sjungs av Mads Korsgaard och Martin Wallin gör en god insats och Anna Harring klarar Nattens drottnings area på ett bra sätt.

Det enda som är sorgligt är som sagt publiktillströmningen. I dag söndag hålls ännu en föreställning i Märsta, och den 11 april är det dags för premiär i huvudstaden. Jag hoppas verkligen att man får den publik man förtjänar där. Och till alla er som missade föreställningarna i Märsta: Ibland kan man hitta skatterna där man minst anar det.