Om lärarförakt och israelhat

Det är mycket nu. Om en månad börjar sommarlovet. Vårt absurda betygssystem, som snart förhoppningsvis är förpassat till historiens soptipp, medför att när eleverna äntligen får sina första betyg är det bara ett och ett halvt år till slutbetygen kommer. Och en del elever har väntat in i det sista innan de förstått att det betyg de nu kommer att få är ganska viktigt. Så nu, med en månad kvar, vaknar vissa till och vill göra allt som de missat tidigare. I en del fall är det inte eleverna, utan deras mödrar som vaknat. Bättre sent än aldrig, kan ju tyckas.

Men en annan och ännu värre ovana än att komma igång i elfte timmen och plugga har plötsligt spritt sig. I stället för att föräldrarna tar sitt ansvar för telningarnas bristande pluggande så lägger man skulden på skolan. Och vad gör man då? Jo, en liten anmälan till Skolverket är senaste flugan. Nu förnekar inte jag att det kan finnas lärare som inte sköter sina åligganden, och inte tar sitt jobb på allvar (eller kanske har funderat för mycket på vilken arbetsinsats som är rimlig med den lön man får). Men de lärare jag har sett bli anmälda hör alls inte till denna kategori. I stället handlar det om mycket engagerade pedagoger som verkligen gör sitt yttersta för att hjälpa eleverna framåt. Men ändå råkar de ut för dessa anmälningar.

Tyvärr tycks det mest handla om föräldrars frustation över att livet inte blev vad man tänkt sig, att barnen inte når upp till de krav man ställer på dem, att relationen med den senast partnern inte fungerar. Denna frustration kan man kanske kompensera med att försöka lägga skulden på någon annan. En slags folkhemsk motsvarighet till amerikanernas förkärlek för stämningar.

För att gardera oss mot detta måste vi lärare dokumentera allt vi gör. Varje samtal med elever, varje stödinsats, varje föräldrakontakt skall nedtecknas i skrift, bevaras för eftervärlden i fall en skolverksanmälan skulle ramla in när någon mamma får en ny livskris. Är det någon som blir förvånad av att färre vill bli lärare?

I Dagens Nyheter skriver Lärarnas Riksförbunds ordförande Metta Fjelkner om hur Göran Persson medvetet arbetat för att sänka lärarnas status. Hon påminner om hur våra arbetsgivarföreträdare försökt avskaffa begreppen lärare och undervisning. Vad hon inte nämner är ju den goda hjälp Perssons pack fick av det andra lärarfacket, det som mest kämpat för att höja statusen för dagisfröknarna och fritidspedagogerna, och möjligen lågstadielärarna i något slags överdriven jämlikhetsiver Det fack som svalde Perssons locktoner medan vi strejkade den fagra hösten 1989.

Så låt oss inte glömma sossarnas svek. Och även om vår kära nuvarande regering har sina brister, även om regeringen sitter och sjunger I natt jag drömde (det finns inga soldater mer, det finns inga gevär, och ingen känner längre till det ordet militär) och inte törs skicka någon högre uppsatt minister än den gode Leijonborg till Israels sextioårsfirande (samtidigt som Mona Sahlin törs, vilket verkligen hedrar henne!) så måste vi kämpa för att slippa få tillbaka den socialdemokratiska utbildningspolitiken, om än med vissa uppiffade inslag.

En klok kvinna, som borde sitta i regeringen, är Birgitta Ohlsson. På hennes hemsida kan man läsa ett utmärkt inlägg om staten Israel. Utan att blunda för de brister som detta land uppvisar pekar hon på de förtjänster som detta stolta lilla land uppvisar. Birgitta Ohlsson skriver:

"Men glöm aldrig att Israel är idag det enda landet i regionen där fri press får verka, medan censur, tystande av journalister och fängslande av kritiska författare är kutym i grannländerna. Israel är det enda landet i regionen där kvinnor ges möjlighet att verka fullt ut. I flera av grannländerna bagatelliseras våld mot kvinnor. Kvinnor har inte ens fått rösträtt överallt i arabvärlden och i snitt sitter det sex procent kvinnor i arabvärldens parlament.
Israel är det enda landet i regionen där homosexuella fritt kan demonstrera för sina rättigheter med stolthet på Jerusalems gator. I många av Israels grannländer är homosexualitet belagt med dödsstraff och de allra grövsta brotten mot homo- och bisexuellas samt transpersoners rättigheter sker i Mellanöstern. Israel är det enda landet i regionen där man kan be landets allra högsta politiker att dra åt skogen utan att hamna i fängelse dagen efter. I resten av regionen är förtryck av oppositionella, oliktänkande och djärva människorättsaktivister vardag. Ofta kämpar de för friheten i den delen av världen med livet som insats.
Men framför allt och det allra viktigaste: Israel är det enda landet i regionen där medborgarna fritt kan välja vilka som ska styra deras eget land. Kungarna i Saudiarabien, diktatorerna i Syrien eller mullorna i Iran går inte att få bort på samma enkla sätt. Vill israelerna ha bort premiärminister Ehud Olmert, så är det bara att rösta bort honom i nästa val."

Av någon anledning väljer så många i Sverige för att blunda för dessa enkla fakta. Samtidigt som medierna är fyllda av kritik mot Israel så tvingas judar och andra israelvänner smyga ut i smågrupper från synagogan i Stockholm för att demonstranter utan respekt för demokratin uppträder hotfullt. Om detta framförs givetvis ingen kritik från vänsterhåll. Ett bra inlägg på den liksom Birgitta Ohlsson alltid israelvänlige Fredrick Federleys alltid läsvärda blogg finns här. Också Upsala Nya Tidning skriver om detta.