För varje dag som går, för varje timme som rullar förbi närmar sig sommarlovet. Dessa veckor som ju naggats i kanten rejält från den dag då juni, juli och augusti sades vara en av de viktigaste orsakerna att bli lärare, dessa veckor som fortfarande gör att man kan lägga på lärarna mer och mer arbete med förevändningen att vår arbetstid ju skall slås ut på hela året, dessa veckor är snart här!
Missförstå mig nu inte, kära läsare. Jag trivs bra med mitt jobb, trots att inte alla elever tindrar med ögonen och längtar efter att låta kunskapens salighet fylla deras små hjärnor. Jag trivs bra trots att inte alla rektorer förstår vad skolan egentligen är till för, utan lever kvar i sjuttiotalsflum och verklighetsfrämmande kreativitetshämmande övertro på arbetslagsmöten, där lärare tvingas slösa bort sin tid så att rättande och lektionsförberedelser måste göras på söndagen. Jag trivs bra trots att vissa föräldrar (ofta men inte alltid frånskilda sådana) inte orkar med att ta strid med sina barn, utan hellre är kompis med dem och sedan anmäler lärare som ställer krav till Skolverket för att barnen blir kränkta.
Men allt det positiva överväger ändå. När jag ser på eleverna i nian och tänker tillbaka på hur de var när jag fick dem i sjuan, vilken utveckling både kunskapsmässigt och mognadsmässigt som har skett, och tänker på vilken roll jag har i detta. Jag tror att det jag gör sätter spår. Jag tror att jag kan väcka intresse för att lära sig mer om vår värld, kunskaper som kan bidra till ett engagemang. Jag tror att en och annan elev, även sådana som nu tycker att jag kan vara en plåga, kommer att tänka tillbaka på den där Nyman som trots allt lyckades väcka ett visst intresse för kunskap.
Men nu är det bara två veckor kvar till sommarlovet. Då är inte engagemanget på topp. Lektionsplaneringen sköts med lillfingret. Arbetsinsatsen är helt inriktad på högarna med arbeten som inflyter, som alltid sista inlämningsdagen. Men vem är jag att klaga? Har jag någonsin gjort färdigt något i god tid?
Livet består dock inte bara av skola. En förutsättning för att överleva är ett visst intag av kulturyttringar. Den senaste veckans skörd av sådana har varit tillfredsställande. Förutom musiken som oftast finns i bakgrunden (just nu Rammstein) naturligtvis litteraturen. Har nyss lagt ifrån mig boken Kicki och Lasse av Peter Kihlgård, en märklig och mycket läsvärd bok som jag kommer att återkomma till inom kort när jag hunnit smälta den.
Men även teatern har fått del av mina surt förvärvade slantar. Min kvinna lyckades med konststycket att köpa biljetter till Dramaten på den efterlängtade kväll då Eurovisionsschlagerfinalen gick av stapeln, utan att jag reagerade förrän det var för sent. Lyckades dock komma över denna motgång utan att låta mig nedslås allt för mycket. Hann i alla fall se större delen av röstsammanräkningen vilket ju är en stor del av nöjet. Och vinnarlåten var ju rätt okej. Fast Turkiet var nog bäst.
Men vad tyckte då magistern och hans kvinna om det de såg på Dramaten? Och varför var vi på bio bara några dagar tidigare (till råga på allt samma kväll som den första delfinalen i ESC)? Och till sist den kanske märkligaste frågan: varför i hela fridens namn befann vi oss för några timmar sedan på ett föredrag om en gammal låt från 1974 med Nina Hagen?
Se där ett antal frågor som kommer att besvaras på denna blogg. Så välkommen tillbaka, kära läsare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar