Det spelar väl ingen roll hur man stavar, eller?

Många radikala lärare, till exempel de som skapar våra nationella prov, anser att stavning inte är så viktigt. Bland exemplen på uppsatser som uppnår olika betyg kan man se att ett ganska stort antal stavfel accepteras även för högre betyg. Allra mest tolerant mot stavfel är man i de nationella proven i engelska. Här accepteras allsköns stavningsvarianter så länge de är "begripliga för en engelsktalande person". Likaså anses allehanda grammatiska fel vara acceptabla. Vi engelsklärare blir ofta tvungna att höja elevernas betyg efter de nationella proven då kraven är väldigt låga.

Är det då så oviktigt med stavningen? Ja, den som läser Svenska Dagbladet eller Aftonbladet i dag kan läsa om tatueraren som tappade en bokstav, vilket ledde till skadeståndskrav på ett stort antal tusenlappar. Nu kan man i och för sig hävda att just i det här fallet skulle ju en engelsktalande person ha missförstått texten, men jag vill ändå påstå att man genom att tona ned vikten av att lära sig stava korrekt gör eleverna en björntjänst. Det är ju inte bara tatuerare som behöver kunna stava. Visserligen kan man ju använda stavningsprogrammet på datorn, men inte heller det är fullkomligt. Och i många andra datorsammanhang är stavningen väldigt viktig för att man skall hitta det man söker.

Så jag skulle nog vilja hävda att stavning och grammatik är nödvändiga ingredienser i inlärningen av såväl modersmålet som främmande språk. Däremot är det naturligtvis viktigt att elever vågar uttrycka sig även när de inte har så goda kunskaper, att man tar chanser och risker, och visst måste undervisningens främsta mål vara att man kan kommunicera. Men det ena utesluter inte det andra. Kanske borde dock kraven på de nationella proven ses över, inte bara för tatuerarnas skull.

Varför går man i skolan, och varför måste man ha syslöjd?

Svenska femtonåringar är mer stressade i skolan än ungdomar i andra länder, visar en undersökning. Jag är inte förvånad. Det är naturligtvis en fullständigt absurd, och mycket stressande upplevelse att plötsligt, med bara ett och ett halvt år kvar i grundskolan få sina första betyg. Nu är det ju en förändring på gång, men det tar tid att genomföra. Dock tycks ju nu även socialdemokraterna ha fattat att det är en nödvändig förändring.

Sedan finns det ju de som tycker att betygens betydelse överskattas, till exempel bloggaren Filippa Mannerheim. På sätt och vis har hon ju rätt, det är ett misslyckande om skolan inte kan få eleverna att intressera sig för att ta till sig kunskap på andra sätt än med betygen. Men samtidigt blir betygen mer dramatiska än de skulle behöva bli genom att man får vänta så länge på dem.

Och jag kan ju själv se tillbaka på min egen skoltid. Förvisso var jag intresserad av att lära mig engelska, tyska, historia, samhällskunskap och geografi. Även svenskan väckte ett visst intresse. Men fysik, kemi, biologi, matte, religion, slöjd, bild, musik, idrott! Inte hade jag i femtonårsåldern något intresse av att lära mig dessa saker. Men så här i efterhand är jag ändå tacksam för att betygen fanns så att jag tvingades ta till mig vissa kunskaper även i dessa ämnen. Och så är det väl ändå med de flesta elever. Vissa ämnen är man intresserad av, i bästa fall kan engagerade lärare få en intresserad av fler ämnen, men visa mig den elev som tycker att alla ämnen är intressanta!

Om vi nu tycker att elever bör ha vissa kunskaper och färdigheter i alla ämnen så måste man alltså ha några incitament som gör att de tar till sig dessa kunskaper. Förhoppningsvis kommer de allra flesta elever en vacker dag att inse att det ändå var bra att kunna lite även om det som de inte trodde de skulle ha glädje av. Själv har jag dock vid 47 års ålder ännu inte nått till insikt om varför jag skulle kunna syslöjd, men det kanske kommer...

Svikna löften och glömd färgfilm.

Ibland påpekar någon att jag utlovat saker i min blogg som aldrig dykt upp. Men det är inte så konstigt. Jag är ju också politiker och sådana brukar ju svika sina löften. Samma allianspolitiker som en gång kritiserade Bodströms integritetskränkande förslag genomförde ju nu samma sak. Göran Sommardahl sammanfattade det hela på ett lysande sätt i P1 i torsdags. Han menade att sossarna skulle gjort samma sak, men då hade alliansen gapat högt om integritetskränkningar. Nu var rollerna de omvända, men resultatet detsamma. Det är just sådant som föder politikerförakt. All heder åt Birgitta Ohlsson som åtminstone la ner sin röst, men ännu mer åt den hittills nästan okända Camilla Lindberg. Se där en politiker som vågar säga nej till påtryckningarna, och som står för det hon tror på. Att det sedan råkar vara rätt sak som hon tror på gör ju saken ännu bättre. Må hon gå mot en ljus framtid! Under tiden letar de stackars ungmoderaterna (förgäves?) efter moderater med samma civilkurage...

Vad är det då som jag har lovat? Jo, bland annat skrev jag om att jag lyssnat på ett föredrag om en låt av Nina Hagen från 1974. Det var en mycket intressant upplevelse. Föredragshållaren var nämligen författaren och krönikören Bengt Ohlsson, mannen som behärskar konsten att göra en helt lysande nytolkning av Doktor Glas, att skriva krönikor i DN På Stan på ett sätt som oftast gör att resten av tidningen bara känns som ett omslag kring Ohlssons utsökta formuleringskonst, och stundom provokativa åsikter, men uppenbarligen också att analysera en vid första påseendet banal schlagertext på ett beundransvärt sätt. Men lyssna nu på låten. Hoppeligen är läsarens tyskkunskaper tillräckliga för att kunna tillgodogöra sig denna sång från ett svunnet DDR, där färgfilm inte var något man bara köpte i närmaste butik, utan där det faktum att den färgrulle som man lyckats komma över inför semestern blivit kvarglömd hemma var en smärre katastrof. Inte minst som den var rätt värdelös i den gråa betongmiljön hemma. Nåväl, om denna låt lyckades den gode herr Ohlsson hålla ett imponerande anförande, både intelligent och roligt. Arrangör var Goetheinstitutet, denna högborg för tyskhetens spridande till otacksamma invånare runt om i världen (och som numera delar lokaler i huvudstaden med Cervantesinstitutet, vars gärning torde vara lättare i dessa dagar när nästan alla högstadieelever väljer spanska så att nästan vem som helst som har spanska som modersmål kan bli anställd på skolorna (tro mig, jag har sett dem!), medan högutbildade tysk- och fransklärare står sysslolösa) och föredraget ingick i en serie där kulturpersonligheter givits i uppdrag att välja något ur den tyska kulturen som betytt något för dem. Och Bengt Ohlsson valde då denna låt. Det visade sig att han kommit i kontakt med Goetheinstitutet eftersom han har för avsikt att skriva en bok om Tyskland, något som vi alla har anledning att se fram emot.

Och till sist ett litet tips om tysk kultur: Det finns en sångare som är grymt underskattad även i sitt hemland Tyskland. Hans namn är Andreas Schulte och jag kan bara ge den gode läsaren rådet att försöka finns hans skiva Zerrissen med dess underbara låtar. Tyvärr är det nog inte helt lätt, men om du lyckas kommer du att bli rikt belönad.

Bloggarnas julafton och sossarnas mysstund.

Bloggarna firar julafton! Äntligen har bloggandet blivit en kraft att räkna med. Tidigare har de borgerliga bloggarna mest skrivit det som de förväntas skriva, medan de på vänsterkanten haft sina sällan överraskande åsikter. Men plötsligt händer det! En fråga har dykt upp där regeringen målat in sig i ett hörn och där alla vill tävla om att visa att man tycker att frihet från övervakning är viktigare än kampen mot terrorismen. Men några stackare har det inte lätt. För den som profilerat sig i denna fråga blir det givetvis hårt att nu tvingas följa partipiskan.

Men är det då verkligen så enkelt att regeringen har fel, och bloggarna rätt? Och hur kommer det sig att socialdemokraterna hamnat i frihetslägret? Skulle inte den misslyckade deckarförfattaren Bodström gladeligen ha genomfört detta förslag om han suttit vid makten, samtidigt som en enad borgerlighet kunnat gapa om inskränkningar i friheten? Och är inte vissa inskränkningar i friheten ett pris värt att betala för att slippa terrordåd?

Svaret på den sista frågan kanske skulle kunna vara ja, men dessvärre är nog effekten av dessa frihetsinskränkningar tvivelaktig. Precis som Peter Englund skriver i DN idag är det nog bara terrorister som hade IG på terrorskolan i Tora Bora (han vågar inte dra till med något mer muslimskklingande namn) som skickar mejl om sina planer. Och det går inte att komma ifrån att det känns märkligt att en borgerlig regering, med frihetliga och liberala ideal nu genomdriver denna inskränkning i friheten.

Vad gäller sossarnas roll i det här misstänker jag starkt att man helt enkelt lutar sig tillbaka och hoppas att alla borgerliga ledamöter skall följa partipiskan och att man skall få den lag man egentligen vill ha utan att behöva ta kritiken. När man väl kommit till makten kan man utnyttja lagen, möjligen modifiera den något för att tillmötesgå eventuella stödpartier. Bara detta faktum borde vara ett skäl att rösta nej.

Det har också skrivits om de unga riksdagsmännens rädsla för att förstöra sina framtida karriärer. Tyvärr ligger det nog mycket i det, men jag tror ändå att en Federley har mer att vinna i längden på att ta den här striden och gå ur den som folkets (och bloggosfärens) hjälte. Kanske blir det lösningen; att låta tre ledamöter rösta nej för att rädda sin heder samtidigt som regeringen räddar sin?

Försvara mig!

Varför betalar jag skatt? Jo, det viktigaste skälet är att bli skyddad. Om jag blir sjuk vill jag ha möjlighet att få vård även om mina pengar är slut. Om en tjuv försöker bryta sig in vill jag kunna ringa polisen. Om fienden hotar vårt lands frihet vill jag att ett försvar skall finnas som gör att fienden tvekar.

Och visst finns det andra skäl att betala skatt. Skolan är givetvis viktig och måste få kosta, den kulturella mångfalden behöver stöd och landet behöver givetvis en administration (även om den skulle kunna bantas). Däremot vet jag inte om det känns så väldigt angeläget med Barnombudsmannen, Jämställdhetsombudsmannen och Gudvetvadombudsmannen. Inte heller är jag säker på att alla myndigheter verkligen behöver vara så personalstarka som de är. Men allt detta är petitesser jämfört med hoten mot vår självständighet.

Finns det då ett hot? Är inte situationen i vår del av världen så stabil att vi utan vidare kan luta oss tillbaka och skicka de rester som finns kvar av vårt försvar till krishärdar på betryggande avstånd? Är det inte bara elakt förtal att tro att Ryssland fortfarande är den bov det en gång var?

Tyvärr tror jag inte det. Det är ingen slump att de länder som lyckats komma undan den sovjetiska björnen var snabba som vesslor med att komma in under NATO:s beskydd. Det finns alldeles för mycket oroande tecken i Ryssland idag, tecken som tyder på att landet alls inte är en pålitlig demokratisk stat. Nu vill inte jag måla fan på väggen, och jag vill inte alls påstå att det skulle vara troligt att Ryssland kommer att attackera Sverige om några år. Men faktum är att Ryssland är en stat med stora brister, en stat där drömmar om ett återupprättat ryskt imperium lever kvar, ett land där den demokratiska traditionen är ytterligt svag. Och det faktum att USA:s framgångar med att få ordning på situationen i Irak varit högst tveksamma gör att ryssarna blir mindre oroliga över USA:s förmåga att försvara västeuropa. Är tanken att man då skulle kunna utöva påtryckningar mot ett land som valt att stå utanför NATO helt otänkbar?

Naturligtvis hoppas jag, och tror jag, att situationen i Ryssland kommer att stabiliseras. Men man kan inte vara säker. Det är bara att se på hur stämningarna i Ryssland var när Estland vågade flytta ockupanternas minnesmärke, hur estniska tidningar och banken fick sina webbsidor utslagna av ryska agenter. Man kan även studera de kommentarer som ryssar skriver på bloggar som vågar ifrågasätta det Putins anhang utför.

I de läroböcker som vi fortfarande använder i vår skola står det att moderaterna är anhängare till ett starkt försvar. Förvisso förändras vår värld, och en skicklig politiker måste givetvis kunna anpassa sig till detta. Men ändå känns det lite sorgligt, och ganska naivt att det nu är den borgerliga regeringen som genomför den gigantiska nedrustningen. Och var det verkligen det som väljarna ville ha?