Fyrtioåttaåring försökte förgäves fly fortbildningsdag!

Vi lärare utsätts emellanåt för så kallade fortbildningsdagar. Det kan vara allt möjligt, från den så kallade ADHD-mannen som jag berättade om tidigare i höstas, eller någon pedagogiknisse som tror att hans eller hennes abstrakta teorier har något med verkligheten att göra. Den gemensamma nämnaren brukar vara att lärare måste sluta ägna sig åt undervisning och i stället samarbeta kring käcka projekt. Oftast kan det vara klokt att ta med en god bok och sätta sig längst bak.

I början på denna termin inträffade återigen en sådan föreläsning. Vis av mina tidigare erfarenheter gjorde jag mitt bästa för att slippa. Försökte övertyga rektorn om att jag och min visaste So-kollega borde ägna oss åt att skriva kursplaner för So:n. Han menade dock att denna föreläsning var så viktig att det inte alls gick för sig. (Måhända är det därför han är rektor och jag bara en vanlig katederslav).

Full av onda aningar kom jag så in i den brutalfula betongaula på den lokala gymnasieskolan dit alla grundskolelärare inkommenderats. Ut på scenen kom en liten tant med tämligen tråkiga kläder och jag började redan ångra att jag inte tagit med någon bok. För att ytterligare spä på mina ondaste aningar lyckades den lilla tanten slänga in några negativa kommentarer om Vår Store Ledare (Jan Björklund, alltså) och jag började redan fundera på om man kunde smita vid fikat utan att rektorn märkte det.

Men efter ett tag märkte jag att de ord som nådde mina öron inte alls var det vanliga snömoset. Här stod en kvinna som visste vad hon pratade om. Hennes namn var Kristina Lohman och hon var rektor vid en skola i Norrköping. Hon hade skrivit ett mastersarbete om kvalitet i bedömning, dvs ungefär om vad man bedömer och hur det går till. Till skillnad från de flumnissar som drabbade oss på fortbildningsdagar för några år sedan menade hon inte att faktakunskaper var oviktiga (eftersom fakta kan man ju alltid hitta på Internet), utan betonade i stället att man bara kan dra slutsatser och se sammanhang om man hade vissa grundkunskaper.

Stod hon då bara och strök oss medhårs? Är det därför jag föll för hennes ord? Nej, det kändes helt klart att hon var en rektor som ställde krav på sin personal, men som också föreföll att kunna stimulera personalen genom att ställa kloka frågor om varför man gjorde som man gjorde. Och det måste man ju säga, att under alla år jag varit lärare har jag nog aldrig upplevt hur det känns att ha en rektor som bidrar till att utveckla min undervisning. Rektorerna är oftast ganska ointresserade av sådant, och vill i stället att man skall vara aktiv på konferenser och liknande.

Men Kristina Lohman hade gett sig på de stackars lärarnas allra heligaste, nämligen proven och börjat ifrågasätta hur de såg ut. Till exempel en sak som man själv emellanåt tillämpat i viss mån, nämligen att eleverna för ett G skall ha vissa faktakunskaper, och för ett högre betyg kunna tillämpa dessa och sätta in dem i ett sammanhang. Men vilken nytta gör faktakunskaper som inte kan användas?

Ett prov bör alltså vara uppbyggt så att eleverna måste tänka, inte bara återge fakta, även om det handlar om G-nivån. Egentligen borde det ju vara självklart, men det blir lätt så att proven ser ut på ett visst sätt av gammal vana. Och de frågor där man verkligen måste tänka är för de allra duktigaste eleverna. Vidare ifrågasatte hon varför proven alltid ligger i slutet av ett avsnitt. När provet är gjort går man vidare, kanske vore det klokare att ha provet mitt i, och sedan kunna utveckla det mer som man märkte att eleverna inte riktigt tagit till sig.

Ett annat klokt råd var att man borde använda mer av arbetstiden för att diskutera kunskapsfrågor i stället för de elevsociala frågorna som tillåts ta alltför mycket tid.
Så när fikarasten kom hade jag inte minsta lust att smita iväg, möjligen då för att söka jobb hos rektor Lohman. Tänk att ha en rektor som är så engagerad och som aktivt engagerar sig i vårt arbete. Detta förutsätter förstås att rektorn ifråga har erfarenhet av att vara lärare (och då menar jag inte dagisfröken, som vår förra rektor).

Visserligen höll jag inte med rektor Lohman om allt, men jag kände att det här var en förmiddag som hade bidragit till min utveckling för att bli en ännu bättre lärare. Så jag sände en tacksam tanke till min rektor (som säkert kommer att bli en riktigt bra rektor när han fått några års erfarenhet till) för att han tvingade mig att gå på denna föreläsning.