Varför talar inte Reinfeldt samiska?

Estlands president Toomas Hendrik Ilves har råkat i blåsväder efter att ha uttalat att han har lika lite anledning att lära sig ryska som att lära sig urdu. Av någon anledning anser många av landets ryssar, liksom ännu fler ryssar på andra sidan gränsen att Ilves borde tala ryska, och att ryska skulle göras till ett officiellt språk i Estland. (Svd) (Sydsvenskan). Enligt TT "kokar Estlands ryssar åter av ilska".

För svenskar som aldrig förvägrats möjligheten att använda sitt eget språk i alla sammanhang kan det nog vara svårt att förstå de känslor som esterna har när man för på tal att ryska borde bli ett officiellt språk i landet. Men om man upplevt den förnedring det innebar att i sitt eget land inte kunna använda sitt eget språk som man ständigt utsattes för under sovjettiden är det lättare att förstå. Att tvingas tala ryska i så gott som alla officiella sammanhang, att ständigt möta inställningen att estniskan var mindre värd medförde att det naturligtvis blev en reaktion när esterna återigen kunde styra sitt land.

Visst skulle man kunna hävda att ryskan skulle kunna ges officiell minoritetsspråksstatus, ungefär som finska, samiska, meänkieli, romani och jiddisch har i Sverige (men det är ju ingen som kräver att svenska politiker behärskar dessa språk och kanske kan en dag tiden vara mogen för ett sådant beslut. Tyvärr finns det dock väldigt många ryssar som än idag är mycket obenägna att lära sig estniska, vilket ju inte gör esternas inställning till ryskan mer positiv. För några år sedan besökte jag en ryskspråkig skola i ett litet estniskt samhälle. Rektorn för skolan, en barsk kvinna talade engelska med mig och förklarade att hon minnsann inte tänkte lära sig estniska. Hon såg fram mot den dag då Estland skulle gå med i EU vilket hon hoppades skulle medföra att man skulle sluta kräva att ryssarna lärde sig estniska.

Men det är långt i från alla ryssar som har den inställningen. Speciellt yngre ryssar är ofta betydligt mer positiva, och ser tydligt vilka fördelar det estniska medborgarskapet ger till skillnad från det ryska. Förutom de ekonomiska framstegen så finns det många rysktalande som också ser värdet av en demokratisk samhällsutveckling, något som man inte är bortskämd med på andra sidan Estlands östgräns. (AB). Jag tror därför att TT:s påstående att Estlands ryssar kokar av ilska är starkt överdrivet.

I TT:s telegram beklagar man sig över att presidenten lagt upp frågor och svar från TT-intervjun på sin hemsida utan tillstånd. Detta må ju TT beklaga sig över, men fortsättningen är mycket märklig. Man skriver nämligen att det bara är på engelska och estniska som presidentens svar kan läsas, eftersom Ilves inte har någon rysk version av sin hemsida. Att TT inte drar sig för att låta sina märkliga åsikter färga av sina telegram har vi ju märkt tidigare när det gäller Israel-Palestina-konflikten, men nu dyker det upp igen. Varför skulle Estlands president ha en rysk hemsida? Har månne Sveriges regering hemsida på alla våra invandrarspråk, eller ens på de nationella minoritetsspråken?

(på bilden ovan ser man det moderna Estland växa fram, i det här fallet i staden Rakvere i norra Estland)

ESC 1995 * 19 Denmark * Fra Mols Til Skagen *

Som tröst när kvaliteten på melodifestivalslåtarna sjunker kommer här den allra bästa låt som någonsin varit med.

Från Tokarp till tokfeminist?

För en tid sedan hade jag tillfälle att gå och lyssna på en av folkpartiets mest färgstarka politiker, Birgitta Ohlsson. När man nämner hennes namn för folk får man mycket varierande kommentarer. "Hon är enormt engagerad för kvinnor i hela världen.", "Hon borde bli utrikesminister i stället för Bildt.", "Hon är en fanatisk feminist" eller "Hon är snyggast i riksdagen!" Och visst ligger det en hel del i dessa kommentarer. Själv har jag alltid varit lite skeptisk till hennes utspel på hemmaplan, som krav på att föräldraledigheten skall delas lika, ett krav som jag inte kan få att gå ihop med min liberala hållning. För mig är det naturligt att människor själva skall få välja hur de lever sina liv, och inte tvingas dansa efter olika politikers pipor. Det har över huvud taget varit så att när Birgitta Ohlsson uttalat sig om inrikespolitiken har jag varit tveksam, medan i utrikesfrågor har hon alltid mitt stöd.

Det är till exempel få svenska politiker som så öppet stöder Israel, och utan att tveka framhåller Israel som den demokrati det är, omgivet av odemokratiska länder. Medan svenska vänsterfeminister har väldigt lätt för att acceptera muslimskt kvinnoförtryck är Ohlsson konsekvent i sin feminism. Hon drar sig inte för att säga vad hon tycker även om det kan uppfattas som "islam-fientligt" ibland.
Hon skriver:
Människorna som i dag kämpar för frihet i resten av Mellan Östern vill inte ha några smulor från vårt bord. De vill ha samma meny av friheter som finns i Israel. Det finns endast ett styrelsesätt som är värdigt fria medborgare. Det heter demokrati.

Och hennes kritik av diktaturer tar inte hänsyn till affärsintressen och dylikt, något som dessvärre präglar vår regerings politik. I den aktuella frågan om bojkott eller inte av OS i Kina föreslår Birgitta Ohlsson att vi visserligen skall delta, men välja att bära en vit armbindel. Vitt är nämligen den kinesiska sorgefärgen, och vi skulle då påminna om offren för den kommunistiska diktaturen. Dessa tankar och många andra kloka därtill finner man på hennes hemsida Birgitta.nu

Givetvis stödjer hon också Kosovos självständighet, och skriver på sin hemsida och gratulerar dem till deras nyvunna frihet. Personligen säger jag som Per T Ohlsson i det ständigt lysande radioprogrammet Godmorgon Världen: "Om Putin är emot Kosovos självständighet så är jag för."

Att lyssna på Birgitta Ohlssons föredrag under rubriken "Kvinna i världen - pest eller kolera" var inte behagligt. Bilderna hon visade var ofta mycket hemska, och det var omöjligt att inte bli illa berörd. Hon visade bilder från flyktingläger i Darfur där barnen på bilderna inte levde tio minuter efter att bilderna tagits. Och barnen var naturligtvis flickor. Den mat som fanns gavs till pojkar i första hand. Men hon visar även obehagliga bilder på misshandlade kvinnor i vårt eget land. Hon berättar om hur man i många länder inte kan förstå vad hon menar när hon talar om våldtäkt inom äktenskapet. Ett sådant begrepp kan ju inte existera eftersom mannen givetvis har rättigheten att ha sex med sin hustru närhelst han behagar. Och det handlar inte nödvändigtvis om exotiska länder. I Finland kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet inte förrän 1994 enligt Birgitta Ohlsson.

Ju mer man hör om Bildts märkliga uttalanden, desto mer börjar jag tro att Birgitta Ohlsson skulle vara en bättre utrikesminister. Att sedan en del tycker att ett skäl att ha henne som utrikesminister vore att få bort henne från inrikespolitiken är ju värt att tänka över, men faktum är att jag tror att hon alltid skulle vara en konsekvent förkämpe för demokrati och mänskliga rättigheter.

Hur var det då med biten om hennes eventuella skönhet? Får man ens föra sådant på tal när man talar om en feministisk politiker? Är inte det ett tecken på mansgrisig gubbsjuka? Ja, frågan är känslig. Men faktum är att under sitt föredrag nämner hon ett flertal gånger Bengt Westerbergs fysiska företräden. Så då må väl vi män få kommentera Birgittas attraktiva yttre också?

Men vad var det där Tokarp då, frågar sig nu den uppmärksamme läsaren. Jo, det är en by utanför Linköping där den lilla Birgitta tog sina första stapplande liberala steg som valsedelsutdelare innan hon var torr bakom öronen. Och säkert kunde hon redan då charma till sig en och annan röst.

Är skolan till för rektorerna eller för eleverna?

Allt mer sällan sätter jag mig numera i tv-soffan. Varför nöja sig med tv:s utbud när hela världen väntar på mig i min dator? De gånger jag sitter framför tv:n är det oftast för att se en film på dvd. Men häromdagen blev nyfikenheten mig övermäktig. Vad var det då som lockade? Jo, den nya serien om klass 9a. Mina förväntningar var inte så höga. Jag förväntade mig någon slags snömos av den typ som lärarutbildare och rektorer älskar. Den sorten där det enda som lovordas är elevdemokrati och stora ämnesövergripande teman som inte syfar till att eleverna skall lära sig några fakta (de kan man alltid googla på) utan bara vill få dem att se någon slags diffusa helheter.

Men riktigt så var det inte. Det visade sig att serien var ganska vettig. Man gav elever en chans att utveckla sina tankar på ett trevligt sätt, man gav en vettig pensionerad lärarutbildare chansen att framföra den inte helt okontroversiella men ack så sanna uppgiften att den svenska skolan framför allt är bra på dålig ordning. De superpedagoger man samlat ihop verkade faktiskt vara människor som vågade undervisa (detta ord som nästan var tabu innan Jan Björklund befriade oss från de värsta vänsteravarterna) och vara lärare, inte någon sorts diffusa kompishandledare.

Att sedan elevernas betyg inte visat sig vara så katastrofala som utlovats i förhandsreklamen må ju vara lite oärligt, men det faktum att dessa elever, varav en hel del inte tycks veta om London ligger i Pakistan eller inte, har godkända betyg säger ju en hel del om tillståndet i skolan. Fast en del av rektorerna tycker säkert att just denna kunskap är irrelevant, eftersom det är enkelt att googla London och se var det ligger.

Tyvärr tycks det vara så att det på vissa skolor är väldigt enkelt att få höga betyg. Dels finns det lärare som undviker prov och andra typer av kunskapskontroller till förmån för någon sorts gruppsamtal och andra grupparbeten där elever lätt kan slinka igenom utan att besitta några som helst kunskaper. Sedan finns det lärare som låter eleverna lämna in arbeten som hämtats rakt av från internet utan att anstränga sig nämnvärt för att kontrollera om eleven ens vet vad han skrivit. Och på vissa skolor är den allmänna nivån så låg att vem som helst som visar något som helst framsteg belönas med höga betyg. Inte heller de nationella proven är någon egentlig garanti för att det finns substans i betygen eftersom det åtminstone i svenskan finns ganska stora möjligheter att rätta dem väldigt generöst.

Många gymnasielärare jag talat med uttrycker sin oro över hur låga kunskaper elever från vissa skolor har, och hur stora variationerna i betygssättning i grundskolan tycks vara. Att sedan kunskapsnivån på gymnasiet också varierar väldigt mycket är en annan historia. Hörde nyligen på tåget några gymnasister som diskuterade sina skolor. Den ena sa:
- Vi har det väldigt slappt. Vi har en lärare som vi har i typ de flesta ämnen, och hon tror inte på läxor, så vi får aldrig några.
Denna inställning att inte tro på läxor är givetvis förödande, inte minst för de elever som sedan vill studera vidare. I någon sorts extremt jämlikhetstänkande (eftersom alla elever inte har samma möjlighet att få hjälp med läxor skall man inte ha några) försämrar man hela vårt lands framtid hellre än att vissa elever skall känna sig sämre eftersom deras mödrar och fäder inte förmår hjälpa till med läxorna.

Hur blir man då en superpedagog? Jag tror att väldigt mycket ligger i personligheten. Det är inte alla som kan bli riktigt bra lärare, lika lite som alla har förutsättningar för att bli riktigt bra snickare. Men några saker som är viktiga är förmågan att lyssna, att anpassa sin undervisning efter de elever man har, att vara flexibel, att våga vara lärare och ledare, att inte alltid hålla på prestigen.

Och i dessa dagar när allt mer onödiga uppgifter av typen pappersifyllande och lokala-arbetsplansskrivande läggs på våra axlar så måste man också lära sig att prioritera det som verkligen är viktigt, nämligen eleverna. Detta ger tyvärr inte så mycket uppskattning från de flesta skolledningar (brukar själv på utvecklingssamtal hos rektorerna få höra att jag måste vara mer aktiv på konferenser, skriva betygskriterier etc, och sällan eller aldrig någonting om min undervisning) och följaktligen inte många kronor i lönekuvertet. Men det kanske är värt mer att kunna känna sig nöjd med det man gör?

En annan bloggare som skrivit ett intressant inlägg om klass 9a hittar ni här.

Till försvar för mångkultur och Muhammedkarikatyrer!

Muslimerna i Göteborg känner sig kränkta. Det är lite grann som Peter och vargen. Har man ropat "Kränkt!" 387 gånger så orkar ingen lyssna längre. Blir man kränkt av att andra utnyttjar den yttrandefrihet som vi i Västeuropa kämpat till oss, och inte av att ens egna trosfränder hotar människor till livet bara för att de uttryckt sig olämpligt så förlorar man sin trovärdighet.

Synd, därför att denna gång fanns det all anledning att lyssna. Något ärkesvin har alltså lagt svinhuvuden vid den tomt där man håller på och bygger en moské. Självklart är detta helt oacceptabelt och för en gångs skulle förstår jag att man känner sig kränkt. De människor som ägnar sig åt att släpa svinhuvuden till moskétomten är lika främmande som de militanta islamisterna till hur yttrandefriheten fungerar.

Nej, jag tycker inte att islam är ett hot i sig. Men däremot är den militanta islamismen ett hot som måste tas på allvar. Precis som Lars Leijonborg föreslagit vore det önskvärt med en imamutbildning i Sverige, en utbildning som skulle förklara det svenska samhället med dess tolerans för olika åsikter (fast efter att ha läst Maciej Zarembas helt lysande artiklar om alla som blir kränkta undrar man hur det står till med toleransen i vårt land).

De här människorna som tycker att invandringen är ett så stort hot mot svensk kultur har påfallande ofta svårt att uttrycka sig på korrekt svenska. Okej, man skall inte göra narr av människor som har läs- och skrivsvårigheter, men det blir lite patetiskt när invandrare uttrycker sig på perfekt svenska samtidigt som andra, som tycker att deras kultur och språk hotas, knappt kan skriva en korrekt mening på detta språk.

Samtidigt som jag tycker att man måste våga tala öppet om problemen med det mångkulturella samhället så vill jag ändå försvara det. Om det finns statistik som visar att en viss folkgrupp i högre grad än andra ägnar sig åt en viss typ av brottslighet så är det inget som skall förtigas. Nej, fram med sanningen i dagsljuset så att man kan analysera den och fundera på vad den beror på. Genom att förtiga sanningen visar vi att det finns saker som vi inte vågar stå för.

Men varför skall vi då acceptera ett mångkulturellt samhälle? Jo, om vi nu bortser från de rent humanitära aspekterna så kan vi ju också konstatera att det är just kulturmöten, att man får nya impulser från andra som gör att kulturer utvecklas. Hur mycket spännande kultur kommer från Sjöbo egentligen? Det är ett historiskt faktum att det just på platser där det funnits många olika nationaliteter som levt tillsammans, på platser där religioner och språk mötts och interagerat som det skett spännande och nyskapande saker.

Men vilka är då rädda för kulturmötena? Ja, dels är det ju Sverigedemokrater och de rörelser som finns ännu längre ut på deras kant (som jag ogärna kallar höger), men även de islamistiska tokarna. Lika lite som Sven-Olles efterföljare i den skånska myllan vill låta sina döttrar umgås med araber vill de hårdföra islamisterna i Rosengård låta sina döttrar dejta skånska bondpågar. Och Åke Greens åsikter om homosexuella delas av de fanatiska muslimerna.

Nej, skiljelinjen går alltså inte mellan svenskar och invandrare. Eller mellan kristna och muslimer. Skiljelinjen går mellan tolerans och intolerans. Mellan respekt och respektlöshet. Mellan människor som accepterar andra, och som vill att även de som tycker annorlunda skall få yttra sig och människor som bara vill låta sina meningsfränder tala.

Jag försvarar allas rätt att uttrycka sig och respekterar andras åsikter. Men för att få min respekt måste du också acceptera mina åsikter. Den som inte tar avstånd från dödshoten mot Muhammedtecknarna har inte gjort sig förtjänt av att lyssnas på. Den som inte respekterar andra människors yttrandefrihet skall visserligen själv ha rätt att säga det han vill, men vi måste också ha friheten att låta bli att lyssna på honom.

Jag kan rekommendera en blogg som innehåller en hel del skrämmande och intressanta fakta om islamisterna i vårt land. Och glöm inte heller Ayaan Hirsi Ali som ständigt hotas av islamisterna!

Demokratiska muslimer sökes!

Som jag nämnde häromdagen kan det vara svårt att hitta muslimska länder som respekterar människors fri- och rättigheter. Därför gläder det mig att det finns steg i rätt riktning. I Spiegel online läser jag idag om hur den egyptiska förvaltningsdomstolen har gett människor som konverterat till islam, men som vill återgå till den kristna tron i den koptiska kyrkan rätten att göra detta. Givetvis upprör detta det radikala muslimska brödraskapet som anser att den som lämnar den muslimska läran skall dömas till döden.

Varför har då dessa människor lämnat den kristna kyrkan? Jo, anledningen sägs vara att de ville skilja sig från sina fruar, något som den koptiska kyrkan inte tillåter. Härav kan man ju då dra slutsatsen att islam inte är den enda förtryckande, eller ens nödvändigtvis alltid den mest förtryckande religionen. Även i kristendomen finns ju, inte minst historiskt en hel del att skämmas över. Men det finns ändå en skillnad: Den som tillhör den koptiska kyrkan kan alltså lämna densamma utan att dess präster vill sätta ett pris på ens huvud. Förvisso kan det vara ett svårt steg, ställa en utanför en gemenskap som man tillhört, men ingen kräver ens död. För de radikala muslimerna finns det alltså ingen väg ut ur islam.

Och den rätt som den egyptiska förvaltningsdomstolen nu garanterar gäller alltså bara dem som tidigare varit kristna. För dem som haft oturen att födas in i islam finns ingen väg ut. Och det faktum att denna domstol fattat detta beslut som kan ses som något positivt säger tyvärr inte så mycket om läget för de mänskliga rättigheterna i Egypten. Det är fortsatt illa i likhet med andra muslimska länder. Men jag letar vidare efter positiva nyheter från muslimska länder. Jag är tacksam för alla tips!

Och i stället för att kräva demokrati i sina hemländer bränner man danska och svenska flaggor i den muslimska världen. Och i Danmark får man understöd av diverse tvivelaktiga element på vänsterkanten. Allah är större än demokrati, sade en talare vid ett av dessa möten. Visst har muslimerna rätt att uttrycka sitt missnöje över muhammedbilderna, men vi måste också våga försvara vår demokrati. Och den vänsterradikala svansen som hänger på och bränner bilar ger naturligtvis bara rasisterna ännu fler argument.

Här är bilderna!

Bra eller dåliga, döm själv. Men ge inte upp kampen för rätten att få visa dem!

Vi måste våga försvara friheten!

I dag är det viktigt att vi visar vår solidaritet med Danmark till försvar för yttrandefriheten! Liksom med Lars Vilks rondellmuhammed må man tycka vad man vill om kvaliteten på dessa konstnärliga alster, men vi som vill försvara yttrandefriheten får aldrig låta oss tystas. Se gärna också Hans Lindströms lysande teckningar om de muslimska fanatikernas skrämmande förakt för mänskliga rättigheter. Därmed inte sagt att det inte finns goda människor som är muslimer, men vem kan visa mig ett muslimskt land med fullständiga fri- och rättigheter? Tyvärr får vi väl snart höra några vänsterdebattörer snyfta om hur de stackars muslimerna blir kränkta igen. Men kommunister och muslimer har ju tyvärr ofta samma inställning till demokrati och mänskliga rättigheter.

För dig som kom in på den här sidan utan att kunna se bilderna, klicka här (jag får inte riktigt till det här med tekniken alla gånger.

Magister Nyman har fyllt ett!

För bara några dagar sedan fyllde den här bloggen ett år. För ett år sedan tog jag mina första stapplande steg ut i bloggvärlden. Det har varit ett spännande år, och jag önskar bara att jag hade mer tid för att kunna skriva oftare. Just nu har jag fastnat i den träskmark som Eu-byråkratin utgör. Sitter nämligen och försöker författa en ansökan om ett Comenius-projekt, dvs ett samarbetsprojekt med skolor i andra länder. Spännande och stimulerande, om man lyckas få ihop ansökan och sedan få den godkänd.

Men hur är det då med bloggen? Jo, läsarna blir fler och fler, och jag märker att en del är ofta återkommande. Det är givetvis allra roligast när man får kommentarer, vilket jag gärna ser att fler lämnar. Det går ju också bra att kontakta mig på kartulikoor@hotmail.com om man inte vill synas på bloggen. Tack för de synpunkter som kommit den vägen!

De viktigaste ämnena har blivit skolan och resor, vilket ganska väl återspeglar mina intressen i livet. Men även politiken ligger högt. Flest läsare får bloggen de dagar när man lyckats länka till någon intressant artikel genom twingly, men jag vill helst undvika att bli alltför beroende av detta. Å andra sidan vill jag ju gärna nå ut till så många som möjligt, men för att det skall bli bra måste jag känna ett visst engagemang för det jag skriver om. En hel del läsare kommer också via google-sökningar på allt från restauranger i Örebro till bara bröst.

Under bloggens nästa år tänker jag mig att skriva lite mer om litteratur, musik och arktitektur, ämnen som också intresserar mig. Politiken och skolan lär inte försvinna, och det blir säkert en hel del om nya och gamla resor. Och jag hoppas kunna reta upp en och annan kommunist och israelhatare, vilket inte är så svårt, men även bilister och moralister av alla de slag gör bäst i att passa sig!