Bra musik från Kanada!

All magisterns energi går åt till terminsstarten så jag hinner inte skriva så mycket just nu. Men jag kan bjuda på lite bra musik från Quebec, nämligen den populäre Eric Lapointe. För alla franskkunniga här försedd med texten som en liten läsövning!
För den som återkommer till bloggen kommer inom kort mer om Quebec och språkfrågorna där, och en del andra intryck från Kanada och New England.

Winnerbäcks bästa låt?

En regnig kväll för inte så länge sedan fick jag nöjet att njuta av Lars Winnerbäcks sång och musik på Zinkensdamms IP i Stockholm. Regnet höll sig dock undan under Winnerbäcks framträdande, och konserten var fantastisk. Alla hans låtar är bra, men frågan är om inte det här är en av de allra bästa?

Palestinska bögar, små danskar, ADHD och Gud.

Terminen börjar rulla igång så smått, och innan elevmaterialet tågar in får vi lärare ta del av fortbildning. I tre timmar får vi lyssna till en man med ADHD som förmedlar tvivelaktiga fakta på felstavade overheadbilder. Han skryter också med att han vet om att de är felstavade och har diskuterat det med en lärare! Visst kan det vara intressant att ta del av hur det kan vara att ha ADHD, både han och hans son har fått denna diagnos, och i början är det faktiskt rätt givande, men efter 45 minuter blir det bara upprepning och lite pajaseri. Men nu vet vi allt om honom och hans äktenskap. Han är kritisk till medicinering och framhåller sin son som ett gott exempel på att det går bra ändå. Sonen dricker visserligen för mycket nu som 23-åring, men har gott om flickvänner så det är nog bra ändå...

Noterar att den märkliga lag som innebär att den man som en enda gång haft sex med en annan man aldrig i hela sitt liv får lämna blod, medan den som hoppat i säng med hundratals kvinnor är välkommen. Fortfarande kommer dock bögar som inte avstår från sex under ett halvår inte att vara välkomna, och kanske är det en säkerhetsåtgärd man får leva med. Men det känns som en märklig diskriminering, ungefär som om man förutsätter att alla homosexuella lever promiskuöst, medan heterosexuella inte gör det. Men visst är det svårt att avgöra var gränsen skall gå mellan säkerhet och risk för diskriminering. (Svenska Dagbladet)

När jag nu ändå är inne på bögämnet så är det ju värt att notera att det av många vänstermänniskor så avskydda landet Israel ju faktiskt är det enda ställe i Mellanöstern där homosexuella inte trakasseras (visst finns det tossiga ortodoxa judar som protesterar mot dem, men det är inte ett allmänt förtryck). I Israel finns det lagar mot diskriminering av homosexuella, man har haft en homosexuell parlamentsledamot, man har ordnat konferenser för homosexuella araber (dit visserligen många inte kunnat åka då de flesta arabländer inte tillåter sina medborgare att besöka Israel). I armén finns flera öppet homosexuella officerare, och när den transsexuella Dana International representerade landet i Eurovisionsschlagern var det hela 80 % av de tillfrågade i en undersökning som ansåg att Dana var en värdig representant för landet.

Samtidigt döms bögar till döden både i Saudiarabien och Iran, och på Gazaremsan torteras de av Hamasanhängare, och stöts ut av sina familjer. Det påstås att flera hundra homosexuella palestinier flytt från Gaza till Israel, eftersom de känner sig tryggare där än bland sina egna landsmän.

Men den svenska vänstern fortsätter att se Israel som den stora skurken...

Inte fullt så allvarliga saker, men ändå obegripliga händer även i vårt avlånga land. Dagen berättar om en kyrka i Alunda som vägras bidrag från Östhammars kommun. Varför då? Jo, man har det diskriminerande kravet att medlemmarna skall tro på Gud! Jag förmodar att detta innebär att nykterhetsföreningar måste ta med även ickenyktra (och kanske börja med vinprovning), Arbetarkommunen måste ansluta alla nazister som vill vara med och så vidare.

Till sist så finns det nyheter även för den som är orolig för att Sverige skall konkurreras ut av andra länder. Det finns nämligen en ny marknad för oss, danska dagisbarn! I Köpenhamn är bristen på dagisplatser så stor att man överväger att köpa in sig på den svenska sidan, berättar Politiken. Detta nobbas dock av Malmö. Men varför inte sprida idén längre bort. En timme på flygplan kan väl inte vara så trist för en liten dansk, och då kan man komma till Smålands djupa skogar, vilket torde vara nog så exotiskt. Kan vi dessutom lära de små danskarna att uttala fler av de bokstäver som finns i det förvisso vackra, men ibland svårbegripliga danska tungomålet så kanske vi kan bryta den utveckling mot att danskar och svenskar börjar tala engelska med varann som brer ut sig allt mer.

Ryssland är inget hot - eller?

Samtidigt som Sverige står närmast utan försvar, eftersom det inte finns några hot i vårt närområde (fast vi måste ju avlyssna all mejltrafik för att stoppa alla hot) så visar Ryssland sitt rätta ansikte. Av omtanke om det stackars ossetiska folkets rätt till självbestämmande (till skillnad från tjetjenerna, eftersom de ville bryta sig ur Ryssland) angriper man Georgien, ett land som vågat vara alltför kaxigt.
All heder åt Carl Bildt, som vågat tala klarspråk, och som också dragit parallellen till hur Hitler använde förevändningen att man skulle försvara sina egna medborgare i de länder man ockuperade och förslavade. Ryssland har under en lång tid försett invånarna i utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien med ryska pass, för att kunna utnyttja dem som brickor i det onda spelet.

I en av de bästa böcker jag läst om det komplicerade området Kaukasus, den israelisk-amerikanske journalisten Yo'av Karnys Highlanders finns en skildring av hur ossetierna i Nordossetien försöker förfalska historien genom att påstå att deras grannar Ingusjerna aldrig har bebott några delar av Ossetien. I denna bok nämns också det faktum att ossetierna alltid varit ryssarnas trognaste bundsförvanter i Kaukasus, något som nu gett dem en viss utdelning, i alla fall så länge ryssarna har nytta av dem.

Här berättas också om hur några ossetiska historiker 1993 publicerade en skrift där man påstod att inte bara Jesus och Maria i själva verket var ossetier, utan även elva av Jesu lärjungar. Vem var det då som inte var ossetier? Jo, Judas förstås! Även Fredrik Barbarossa skulle varit osset, vilket skulle bevisas av slutledet ossa!

Nåväl, denna tokiga historia kanske inte säger så mycket om kriget nu, men den visar i alla fall på hur långt det kan gå när olika nationalistiska krafter sprider sina versioner av sanningen. Och i stället för att försöka uppnå ett fredligt samförstånd så finns det krafter som utnyttjar utsatta folkslag för sina syften. Ofta är det ryssarna, men i Kaukasus finns det även inslag av fundamentalistiska muslimska grupper som gärna vill underblåsa motsättningar mellan olika folk, dock inte i det nu aktuella fallet.

Därmed inte sagt att inte georgierna skulle kunna begå övergrepp mot ossetiska civilpersoner. Krig föder hat, den som fått sina vänner eller släktingar dödade fylls ofta av ett oförsonligt hat mot motståndaren, vilket ofta drabbar oskyldiga. Men det stora övergreppet är att Ryssland provocerat fram det här kriget för att skydda sina intressen.

Länkar: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan.

På väg genom Kanada.

Det vanligaste misstaget Kanadaresenären gör att är att tro att man skall hinna med att se en stor del av landet. Det gör man inte, om man inte har väldigt mycket tid på sig. Landet är enormt. På kartan kan det se ut som om Toronto och Montréal ligger väldigt nära varandra, men det är en illusion. Det är mer än 50 svenska mil, och även om det är motorväg hela sträckan så tar det en stund. Nu skall man vara medveten om att en kanadensisk motorväg alls inte är någon autobahn med fri fart. Hastighetsgränsen är 100 km i timmen, och även om många kanske kör i 110 så är det väldigt få som kör fortare. Och de som gör det blir ofta stoppade av polisen.

Här råder alltså ingen anarki som på svenska vägar. Tydligast är skillnaden på andra vägar än motorvägar. De allra flesta håller fartgränserna, och det irritationsmoment man ständigt råkar ut för på våra svenska vägar, med bilister som ligger och nosar den laglydige bilisten i baken, och på vägar med vägrenar försöker tvinga ut den framförvarande dit, råkade jag inte ut för en enda gång i Kanada och USA.

Ibland brukar svenska bilister motivera föraktet för fartgränser med att vi har så långa avstånd, och att landet är så glest befolkat att fartgränserna är alldeles för låga. Men jämfört med Kanada är ju Sverige ett miniatyrland, och även folktätheten är betydligt lägre än den svenska. I Sverige skryter ju folk med att de kör för fort, medan det anses livsfarligt att dricka ett glas vin innan man sätter sig bakom ratten, något som ju snarast skärper uppmärksamheten. De flesta olyckor beror ju på fortkörning, ofta i kombination med trötthet. Den kanadensiska promillegränsen är den rimligare 0.8.



En annan intressant sak, som kanske inte är lika efterföljansvärd är det myckna användandet av stoppskyltar. I provinsen Quebec dock med fransk text, eftersom man inte som vi svenskar övergått till engelska i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag kommer dock att återkomma till språkfrågan en annan dag. Nu till stoppskyltarna. Dessa finns i massor. I princip fyller de samma funktion som våra rondeller som ju växt upp som svampar ur jorden. Eftersom nästan alla bilar i Amerika är automatväxlade är det inte så besvärligt att stanna till, och man får ner trafikrytmen betydligt. Väldigt populärt är också fyrvägsstopp, något som ju även Sverige börjat få på sina håll.

Ett annat intressant fenomen är stopp vid övergångsställen. I det lilla samhälle där vi bodde fanns ett sådant, och även om de flesta fuskade lite grann (det var ett övergångsställe vid en skola, men sikten var helt fri) så såg jag ingen som inte i alla fall saktade ner rejält. Bra mycket bättre än att bygga dessa eviga gupp som orsakar ryggbesvär för yrkesförare. På andra övergångsställen fanns skyltar som upplyste om hur höga böterna var för den som inte stannade och släppte fram fotgängare.

Är då allt bra med de kanadensiska vägarna? Nej, det som förvånade mig mest var det skick vägarna befann sig i, speciellt i Quebec. Jag har färdats en hel del i Estland, även innan det blev fritt. Och faktum var att så dåliga vägar som i Quebec har jag nog inte sett sedan de sovjetestniska vägarna förpassades till historiens soptipp. Hål, lappningar och lagningar, gupp, gropar, och mindre vägar oftast grusvägar. Skillnaden mot såväl Vermont som Ontario var påfallande. Även skyltningen var dålig. Skyltar dyker upp i sista minuten (om alls), är små och ofta skymda och slitna. Den som inte har en bra karta riskerar att åka vilse.

Allt detta i ett land som är mycket bilberoende. Även om man i Toronto och Montréal med förorter kan använda den välfungerande kollektivtrafiken så är den nästan obefintlig på mindre orter.Där vi bodde fanns ingen buss närmare än sju kilometer bort, och den gick bara ett par gånger om dagen. Så det är mycket gnäll om de höga bensinpriserna (1.42 kanadensiska dollar för en liter var noteringen, dvs under nio kronor litern, knappast dyrt för en europé). Förhoppningsvis kan det ökade miljömedvetandet i kombination med bensinpriserna göra att fler blir intresserade av att resa kollektivt även i Kanada.