På väg genom Kanada.

Det vanligaste misstaget Kanadaresenären gör att är att tro att man skall hinna med att se en stor del av landet. Det gör man inte, om man inte har väldigt mycket tid på sig. Landet är enormt. På kartan kan det se ut som om Toronto och Montréal ligger väldigt nära varandra, men det är en illusion. Det är mer än 50 svenska mil, och även om det är motorväg hela sträckan så tar det en stund. Nu skall man vara medveten om att en kanadensisk motorväg alls inte är någon autobahn med fri fart. Hastighetsgränsen är 100 km i timmen, och även om många kanske kör i 110 så är det väldigt få som kör fortare. Och de som gör det blir ofta stoppade av polisen.

Här råder alltså ingen anarki som på svenska vägar. Tydligast är skillnaden på andra vägar än motorvägar. De allra flesta håller fartgränserna, och det irritationsmoment man ständigt råkar ut för på våra svenska vägar, med bilister som ligger och nosar den laglydige bilisten i baken, och på vägar med vägrenar försöker tvinga ut den framförvarande dit, råkade jag inte ut för en enda gång i Kanada och USA.

Ibland brukar svenska bilister motivera föraktet för fartgränser med att vi har så långa avstånd, och att landet är så glest befolkat att fartgränserna är alldeles för låga. Men jämfört med Kanada är ju Sverige ett miniatyrland, och även folktätheten är betydligt lägre än den svenska. I Sverige skryter ju folk med att de kör för fort, medan det anses livsfarligt att dricka ett glas vin innan man sätter sig bakom ratten, något som ju snarast skärper uppmärksamheten. De flesta olyckor beror ju på fortkörning, ofta i kombination med trötthet. Den kanadensiska promillegränsen är den rimligare 0.8.



En annan intressant sak, som kanske inte är lika efterföljansvärd är det myckna användandet av stoppskyltar. I provinsen Quebec dock med fransk text, eftersom man inte som vi svenskar övergått till engelska i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Jag kommer dock att återkomma till språkfrågan en annan dag. Nu till stoppskyltarna. Dessa finns i massor. I princip fyller de samma funktion som våra rondeller som ju växt upp som svampar ur jorden. Eftersom nästan alla bilar i Amerika är automatväxlade är det inte så besvärligt att stanna till, och man får ner trafikrytmen betydligt. Väldigt populärt är också fyrvägsstopp, något som ju även Sverige börjat få på sina håll.

Ett annat intressant fenomen är stopp vid övergångsställen. I det lilla samhälle där vi bodde fanns ett sådant, och även om de flesta fuskade lite grann (det var ett övergångsställe vid en skola, men sikten var helt fri) så såg jag ingen som inte i alla fall saktade ner rejält. Bra mycket bättre än att bygga dessa eviga gupp som orsakar ryggbesvär för yrkesförare. På andra övergångsställen fanns skyltar som upplyste om hur höga böterna var för den som inte stannade och släppte fram fotgängare.

Är då allt bra med de kanadensiska vägarna? Nej, det som förvånade mig mest var det skick vägarna befann sig i, speciellt i Quebec. Jag har färdats en hel del i Estland, även innan det blev fritt. Och faktum var att så dåliga vägar som i Quebec har jag nog inte sett sedan de sovjetestniska vägarna förpassades till historiens soptipp. Hål, lappningar och lagningar, gupp, gropar, och mindre vägar oftast grusvägar. Skillnaden mot såväl Vermont som Ontario var påfallande. Även skyltningen var dålig. Skyltar dyker upp i sista minuten (om alls), är små och ofta skymda och slitna. Den som inte har en bra karta riskerar att åka vilse.

Allt detta i ett land som är mycket bilberoende. Även om man i Toronto och Montréal med förorter kan använda den välfungerande kollektivtrafiken så är den nästan obefintlig på mindre orter.Där vi bodde fanns ingen buss närmare än sju kilometer bort, och den gick bara ett par gånger om dagen. Så det är mycket gnäll om de höga bensinpriserna (1.42 kanadensiska dollar för en liter var noteringen, dvs under nio kronor litern, knappast dyrt för en europé). Förhoppningsvis kan det ökade miljömedvetandet i kombination med bensinpriserna göra att fler blir intresserade av att resa kollektivt även i Kanada.