Rockschamanen Lundell jagar bort höstmörkret!

Ulf Lundell. Ett namn som väger tungt. Jag minns hur jag som nittonårig robotsoldat i det fjärran Norrbotten lånade hans Jack från regementsbiblioteket och lät mig dras in i hans lite förbjudna värld som kontrasterade mot min egen ordentliga. Och de flesta av hans böcker har varit läsvärda, även om en del kanske kunde ha kortats lite.

Jag minns alla skivorna som kommit genom åren. Eller rättare sagt, jag minns dem inte alla. Det har ju hunnit bli en hel del, och en hel del år också. En del satte spår, andra inte. Ett av mina favoritalbum är den akustiska Tolv sånger från 1984. Där finns några av mina favoritlåtar: Tuff match, En stockholmstjej igen, Ljusstrålen under färd och Tre bröder. Därmed inte sagt att jag inte skulle uppskatta den rockigare och röjigare Lundell man möter på en del andra album.

Med ett visst hopp om att få höra några gamla Tolv-sånger-favoriter beger jag mig i septemberkvällen till Uppsalas nya, om inte vackra så i alla fall spännande och nyskapande Konserthus. Vi skulle få höra den andra konserten, två kvällar efter det att han släppte sin "bomb" om att det var en avskedsturné. Den andra konserten borde vara rätt bra i en serie av 18, innan en trötthet infunnit sig. Och vi har utmärkta platser, på fjärde bänk, nästan i mitten. Publiken är mycket blandad, från tjugoårsåldern till sjuttiofemåringar, och allting däremellan. En del inbitna fans som kan alla skivor och låtar utantill, en del mera röjpublik, som gärna avstår några låtar för att gå ut och hålla promillen vid liv, och som ropar kommentarer som "Kom igen nu då, Uffe" vilket får Uffe att kommentera och undra om han hamnat på en fotbollsmatch.

Men förväntningarna är ändå inte så höga. Läste nyligen hans Friheten, en kanske väl tjock bok om den desillusionerade artisten Tom Wasser, som har väldigt många Lundell-drag. Och av alla skivorna genom åren kan man ibland också bli lite trött. Det finns förvisso väldigt många väldigt bra låtar, men också en hel del mediokert material. Och är inte karln lite trött? Ok, han är lika ung som Bildt och Springsteen, men också lika gammal som Persson och Leijonborg. Ändå vill jag höra honom live, se denna kulturikon, det kanske är sista chansen.




Men alla dessa negativa förväntningar försvinner snabbt ur huvudet när Ulf Lundell gör entré. I början bara med en gitarr och ett munspel. Tyvärr dock inga låtar från Tolv sånger, men en hel del bra texter, några obekanta för mig, andra välkända. Och i början av konserten är det framför allt Lundells mellansnack som är den stora behållningen. Han är rolig, självironisk, berättar om hur han går på morgnarna i timtal, på Österlen även med stavar, men det är för skämmigt att göra det i Stockholm. Han är personlig, han läser upp ett mejl han fått där det står att visst är det ok om han sitter med munspel och gitarr sju, åtta låtar i början, men det är rockschamanen Lundell vi vill ha. Och visst, efter ett antal av dessa lugna låtar börjar de bli lite lika varandra, och när han plockar ut pallen och kallar in bandet är det precis vad vi vill ha.

Nu får konserten sig ett lyft. Låtar som Folket byggde landet och Hon gör mig galen får publiken att jubla, och hans musiker är riktigt duktiga. De spännande och bitvis suggestiva arrangemangen gör att det verkligen blir rockschamanen Lundell vi möter. Och texter som
Gå ut och var glad, din jävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?

och

Dom säger att allt jag gör och
står för numera är manschauvinism
Men jag säger: Kom över hit, älskling
och ge mig lite av din feminism
Skaka på dom älskling
Skaka på dom älskling…

jagar bort den ibland lite resignerade Tom Wasser och fram träder en Lundell som fortfarande är stor och lever och vill och älskar och som både är en farbror som går med stavar och ser ut som Nisse på macken, men som också är en av vårt lands största kulturpersonligheter, och jag tror inte ett ögonblick på att det är en avskedsturné. Leijonborg och Göran Persson må vara på väg ut, men Springsteen, Carl Bildt och Ulf Lundell ger inte upp än på ett tag.

Läs också recensionen i DN

Skall Helena slå sin man?

Det finns saker som väcker stora förväntningar. En ny skiva av Lars Winnerbäck, ett nytt uttalande av Jan Björklund, eller en ny bok av Bengt Ohlsson. I dag skall jag uppehålla mig vid det sistnämnda.

Bengt Ohlsson är en person som jag hyser stor beundran för. Jag har tidigare på bloggen skrivit om hans lysande föredrag om en gammal Nina Hagen-låt, jag läser oftast med mycket stor behållning hans välformulerade krönikor i DN På Stan, där han med stor energi tar sig an det ena mer omöjliga ämnet än det andra, och nästan alltid lyckas ta hem många poänger.

Jag har också läst hans engagerande "skilsmässoroman" Se till mig som liten är, och självklart den fantastiska Gregorius, en bedrift bara att komma på idén att göra en slags nytolkning av Doktor Glas, men dessutom med ett lysande resultat.

Men nu lånar jag hem Hennes mjukaste röst från biblioteket, som talbok. Perfekt till disken, strykningen, potatisskalningen och andra intressanta göromål som vi nordiska män numera har nöjet att dela med våra kära. Men sedan blir jag alltmer besviken. Huvudpersonen är en totalt outhärdlig människa som man kan förstå att hennes närstående knappt står ut med, och det är måhända en bedrift att skildra en sådan människa på ett så ingående sätt, men jag blir inte ett dugg engagerad. Det enda jag tänker är att jag inte står ut med att höra mer av hennes självgoda gnäll. Dessutom lär boken utspela sig i Nova Scotia i Kanada. Jag förstår inte varför, jag förstår inte ens hur man skall förstå det av boken. Uppenbarligen har Ohlsson aldrig satt sin fot där, och det gör att miljön bara blir påklistrad.

Den här boken har säkert sina goda sidor, men jag får nog efter en tredjedel och återbördar resten olyssnad till biblioteket. Där finner jag Ohlssons hustrus, Helena von Zweigbergks, nya bok Ur vulkanens mun som talbok. Så nu får vi se om hustrun kan ge sin make en match. Förväntningarna är höga. Jag återkommer med en rapport.

Men det finns faktiskt de som tycker om Bengts bok. Läs gärna den här recensionen för en allsidigare bild.

Hjälp! Moraltanterna är på frammarsch igen!

I Svenska Dagbladet idag berättas den skrämmande berättelsen om en man vid namn Carl von Platen. Han blev omyndigförklarad 1903 efter att ha fotograferat lättklädda och nakna män.

En av de mest pinsamma företeelser som finns i vårt land kallas Näringslivets etiska råd. Detta är en samling personer från reklambranschen och tv-kanaler samt tidningar som ägnar sig åt att granska reklam som inte delar deras uppfattning om hur kvinnor och män skall vara. Om man vill bli lite omskakad kan man gå in på deras hemsida och läsa om deras fällningar. Risken är att man tror att man hamnat på någon muslimsk diktaturs censurmyndighets sida. Det är skrämmande läsning, här listas klädföretag som visat lite för mycket hud, flingtillverkare som visat traditionella könsrollsmönster på sina paket, en kontaktlinsfirma som visar en bild på en suddig kvinna i bikini.

Vad är nästa steg? Skall vi ha motsvarande censur av böcker, filmer och tidningarnas redaktionella innehåll också? Och skall vi verkligen acceptera att människor sätter upp regler för hur vi skall leva, hur vi skall klä oss, vilka lekar barn skall leka osv. Missförstå mig inte, jag tycker givetvis att den som vill gå klädd i heltäckande helyllekläder skall få göra det, men den som hellre går i kortkort och högklackat skall också få göra det utan att behöva skämmas. Den pojke som vill leka med dockor får gärna göra det, men den som hellre leker med bilar bör få det. Ingen politiker, ingen moraltant skall komma och bestämma hur vi skall leva våra liv.

I barnlitteratur är det vanligt med böcker där man visar exempel på flickor som leker med "pojksaker" och tvärtom. Alltså kan det knappast vara skadligt om det på ett flingpaket finns bilder på motsatsen.

Nu har en Europaparlamentariker från det parti som förr hetter Vänsterpartiet Kommunisterna lagt fram ett förslag om att hela Europa skall följa i dessa våra trista fotriktiga fotspår. Dessvärre har parlamentet i sin vilja att vara politiskt korrekt stött dessa ambitioner. I Expressen skriver Madelaine Levy ett lysande inlägg under rubriken Håll rödstrumporna borta från Beckhams kalsonger.

Och visst skulle Carl von Platens bilder från 1903 kunna ådra sig det etiska rådets vrede. Här handlar det om utmanande poser och sexuell objektifiering. Men än så länge granskar de ju bara reklambilder.

Nu får vi för all del glädjas åt att vi för närvarande har en jämställdhetsminister som har en något så när nyanserad syn på dessa frågor och som lät den så kallade reklamförbudsutredningen hamna i den återvinningscontainer där den hörde hemma, men en vacker dag är Mona Sahlin statsminister och måhända någon vänstertant jämställdhetsminister. Då kommer det att bli rejält obehagligt i vårt land.

Professorer i flumpedagogik i kamp mot kunskaper!

Det är föga förvånande att flumpedagogikens företrädare, som legat lite lågt ett tag för att vässa argumenten börjat gå till attack. De får givetvis god hjälp av vänstermedia, som Dagens Eko som gjort en undersökning bland pedagogikprofessorer, vilka givetvis inte kan hitta några vetenskapliga belägg för att tidiga betyg, och betyg i fler steg skulle vara bra för eleverna. Men vilka är det då som blivit professorer i pedagogik? Jo, för att ha en chans att bli detta krävs givetvis de rätta åsikterna. Man skall vara anhängare av en radikal pedagogik, motståndare till betyg, och förväntas förmodligen ha en socialistisk världsbild.

Att pedagogikprofessorernas verklighetsuppfattning skiljer sig från vanliga dödligas är inte förvånande. Många är de elever från lärarhögskolorna som på praktikperioderna märkt att de kunskaper i pedagogik som de fått sig till livs inte har så mycket med verkligheten att göra. Lärarna som finns ute i verkligheten har ofta en betydligt mer positiv inställning till fler och tidigare betyg. Därmed inte sagt att vi sväljer allt, och visst måste vi dra öronen åt oss när vi får fler och fler arbetsuppgifter, och när riktlinjerna för det vi skall göra är oklara.

Även Lärarnas Riksförbund har länge krävt tidigare betyg i fler steg. Att det andra förbundet inte gjort det beror på att det är dominerat av förskollärare, fritidspedagoger och lågstadielärare, och att det dessutom alltid haft en större lojalitet mot Partiet (gissa vilket) än mot skolan.

Vi lärare i skolan har också länge känt oss underkuvade av diverse flumpedagoger som pådyvlat oss sina åsikter på studiedagar o dyl, ivrigt påhejade av våra dagisfröknar som blivit rektorer. Det har handlat om att vi aldrig skall undervisa, utan bara vara handledare för barnen. Det har handlat om att faktakunskaper är något fult, eller om den otäcka katederundervisningen. Vidare har universalmedicinen för att råda bot varit det heliga Arbetslaget, dvs att timmar av vår arbetstid skall slösas bort på onödiga möten som sällan leder någonstans.

Därför är det viktigt att vi visar vårt stöd för Jan Björklund, och inte låter det faktum att han någon gång slarvat med källorna överskugga det faktum att hans recept för skolan, ehuru ibland lite förenklat, är betydligt mer förankrat i verkligheten än professornas i flumpedagogik.

Läs Björklunds senast inlägg i Svenska Dagbladet.