Nu är det bara en vecka kvar. Kanske måste jag gå dit ännu en gång, kanske på en vardag då det förhoppningsvis är lite tommare. För den som inte känner igen huset ovan så kan jag berätta att det rör sig om Prins Eugens Waldemarsudde i huvudstaden. Nästa söndag stänger nämligen årets konstutställning i huvudstaden. Det handlar om Lars Lerin. För den som ännu inte haft nöjet att stifta bekantskap med hans konst vill jag bara tala om att ni har gått miste om någonting i livet, men ni har en stor upplevelse kvar. Och skulle ni nu inte hinna dit den närmaste veckan så finns en lösning. Man kan nämligen framåt sommaren bege sig till Munkfors. I utkanten av detta samhälle finns nämligen Lars Lerins eget museum, Laxholmen. Här finns en stor del av de tavlor som nu ställs ut i Stockholm. En del av dem kan man också se under rubriken Galleri på Laxholmens hemsida, även om jag tycker att urvalet inte är det bästa.
Jag älskar det tunga gråa, som till exempel i den här och den här bilden som föreställer vardagstrista HSB-hus i Munkfors, och som lyckas få fram skönheten i det fula, göra poesi av tråkiga huslängor. Men nästan alla hans bilder är lysande. De flesta är ganska tungsinta, men de är ändå så vackra. Visserligen älskar jag ju själv novembergrått mörker, och har en förmåga att se skönheten där alla kanske inte kan finna den, men Lars Lerin förvandlar det fula, inte till någon sörgårdsidyll, utan till något större.
Men på utställningen finns också exempel på sommaridyller, inte långt från Sörgården. Typiska är också collagen, gärna med handskrivna berättelser som är mycket svårlästa, egentligen bara en del av verket mer en texter. Och han skildrar inte bara den värmländska glesbygden, utan också Lofoten där han var bosatt i många år då han levde tillsammans med en norsk man. Dessutom har han rest en hel del, bland annat i Turkiet och Iran.
Nej, mina ord räcker inte till för att beskriva Lerins konst. Även min hustru som länge varit lite skeptisk till Lerin börjar tina inför hans verk, och jag lyckades även få med dottern som inte var alltför avvisande. Försökte också se utställningen med Helmer Osslund, en icke alltför oäven konstnär, men efter att ha sett Lerin kändes hans bilder ganska ointressanta. Ungefär som att dricka en Mariestad efter en belgisk öl.
Själv kom jag i kontakt med Lars Lerins konst redan under mina studieår i Karlstad i början av åttiotalet, innan han blivit så känd. En vän köpte en tavla av honom till sin fars femtioårsdag, vill jag minnas. Och jag var såld.
Märkligt nog medverkar Lars Lerin i en av huvudrollerna i denna video med gruppen Don't be a stranger. Här finns dock inget av hans konst, men låten är bra. Den lär dock ha förekommit i någon slags reklam för Apotekets antirökkampanj, om jag förstått saken rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar