Ön. Den finns alltid där. Väldigt ofta handlar mina drömmar på något sätt om den ö där en så stor del av min barndoms somrar tillbringades. Igår skrev min syster om ön. Ön finns kvar, till och med det hus där vi bodde finns kvar, men ändå inte. Tomten, och husen ägs fortfarande av familjen, och egentligen har inte så mycket förändrats. Men ändå. För varje år som går faller mer färg av från väggarna. Ännu ett vägguttag slutar ge ifrån sig ström. Ogräset och ljungen tar tillbaka ytterligare en rabatt. Brevlådan faller ner från stolpen, och ett fågelhus tappar golvet. Samtidigt växer villorna på tomterna runtomkring. Bilarna blir allt större, och allt fler. De gamla sportstugorna som byggdes på femtiotalet, som den som mina morföräldrar byggde, ses som rivningsobjekt av suv-folket.
Ännu ligger vår tomt kvar. Ännu har vi ett utedass, och vatten som hämtas från en pump vid vägkanten. Men ur suvarna kastas föraktfulla blickar mot oss när vi bär våra vattenhinkar. Suvfolket gör sitt bästa för att göra om ön. De tycker egentligen inte om växtligheten här. Och träden skymmer sjöutsikten, och barrar i poolen. Bergbanan som byggdes för att ta upp skrymmande saker till husen dit man inte kan köra med bil finns kvar, men snart skall det byggas väg upp på berget. Människorna klarar inte av att bo där bilar inte kan köra.
Kommunen hjälper till. Vägarna är för krokiga, de är trafikfarliga. Men när vägarna rätas ut och blir bredare kör folk bara ännu fortare. Avlopp och vatten måste dras in. Men det leder till att de som inte kan plocka fram några hundra tusen måste sälja, och de som har råd att köpa är sällan intresserade av att bevara det gamla.
Men ännu finns det mycket som är vackert kvar. Och en del av de nya husen är inte alls så tokiga. En del människor har sökt sig till ön för att de tycker om naturen där. Och havet är lika vackert, och klipporna, och utsikten över fjärden. Och ön så som den var en gång finns alltid kvar i mitt inre. Stunderna på bryggan med mormors estniska kaffebröd och den gula termosen. Morfars berättelser om fjärran tider och länder. Träden som föll för stormen det år då lillasyster föddes. Jag minns till och med vagt lanthandeln, och ännu mer kiosken med de stränga gamla fröknarna.
Förmaningarna att man inte skulle sova bort den soliga dagen. Alla de sysslor som man borde hjälpa till med när man hellre läste en bok, eller tog en promenad. Och huset som förföll alltmer eftersom man hellre läste en bok, eller tog en promenad än att jobba. Och sedan, när jag själv blivit far och vi drog shoppingkärran och barnvagnen uppför den branta backen från bussen, men njöt otroligt av stillheten och fågelsången. Men fönstren behövde målas, gräset behövde klippas, och när mjölken var slut var det fem kilometer till affären. Och ett naket morgondopp från bryggan. Nu är bryggan förfallen, och den kollektiva jättebryggan brer ut sig mer och mer eftersom suvfolket måste ha båtplatser.
Men det är inte bitterhet jag känner när jag kommer dit, utan jag njuter fortfarande, men känner ändå ett visst vemod. Ön är alla mina somrar, ön är morfar och mormor, ön är funderingarna över framtiden, ön är platsen dit man alltid kunde dra sig tillbaka när man behövde samla tankarna, förstå vem man var. Ön kommer alltid att finnas, även om den fylls av vräkiga villor med fyrbilsgarage.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar