Den samlade oppositionen skäller naturligtvis som bandhundar. Jan Björklund vet inte hur skolan fungerar säger miljöpartiets skolpolitiske talesman. Men hur kommer det sig då att Lärarnas riksförbund stödjer förslaget? Förmodligen vet inte heller lärarna hur skolan fungerar. Det vet däremot Mats Pertoft, som förvisso har en bakgrund som Waldorflärare, men Waldorfskolorna är ju ofta en skyddad värld utan allt för många problematiska elever.
Nu är det ju knappast meningen att slänga ut elever i någon större utsträckning, men bara det faktum att det kan finnas möjligheter att ta till en sådan lösning om inget annat hjälper känns betryggande. Att, som idag, en enstaka elev som vet att ingenting kan hända, år efter år får trakassera sina klasskamrater, förstöra möjligheterna för framför allt de elever som har störst behov av lugn och ro, göra så att duktiga lärare byter skola, utan att något kan hända är inte acceptabelt. I nödfall kan ett skyddsombud skicka hem alla elever, om inte säkerheten kan garanteras. Men man kan inte skicka hem den elev som är problemet.
Naturligtvis beror alltid en elevs problem på något. Och visst måste man försöka finna orsaken, visst måste skolan också anstränga sig för att hitta lösningar som passar i det enskilda fallet. Men när situationen är sådan att man inte kommer längre låter man det ofta bara fortsätta utför. Värst blir det för eleven själv, när han lär sig att det inte blir någon ordentlig påföljd, och ofta finns det andra elever som hänger på dumheter, men som utan den negativa ledaren skulle sköta sig bra. Och mest synd är det alltid om dem som verkligen vill, som anstränger sig till det yttersta för att lyckas med skolan, men som inte får det stöd och den hjälp de behöver för att läraren är upptagen med att ta hand om de utåtagerande, eller bara för att ljudnivån i klassrummet är så hög att det inte blir möjligt med inlärning.
Jag bävar inför den skolpolitik som Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att tvinga sossarna att driva om de, vilket Gud förbjude, skulle vinna valet. Då kommer man i sin vanliga missriktade välvilja att låta problemen fortgå, all skuld kommer att läggas på skolan när elever och föräldrar fråntas ansvaret för att hitta lösningar.
Och snart kommer flumskolans försvarare i det så kallade Lärarförbundet (de som mest organiserar dagisfröknar) att rycka ut mot Björklunds "förlegade lösningar". Om inte så kommer jag att bli mycket överraskad.
Läs mer i Svd här, här och här och i Sydsvenskan här.
2 kommentarer:
Jag kämpade tio år för att bli människa efter den dagliga terror "stackare som har det illa ställt hemma" utsatte mig för.
Det var tjugo år sedan, men mitt hat är lika starkt än.
Med överslätande från apologeter till kuratorer, lärare och elevrådskommunister använde de mig som en tillgänglig produkt, ett terapiverktyg, en "sak" man gärna kan undvara bara patienten - "den stackars stökige eleven som ju har det så illa ställt hemma" - mår bättre.
"De gör ju så där bara för att de inte har det så lätt hemma..."
Lätt för er att säga. Det jag som aldrig kunde säga eller göra NÅGOT utan att mötas av hånfulla kommentarer, smädelser och hot, det var mina tänder flisorna rök ur, det var mitt skåp som fylldes av skräp och mer eller mindre äckliga vätskor, det var min cykel jag alltid fick leda den långa vägen hem med tomma däck, det var mina böcker som stals och det var min väska jag aldrig kunde släppa ifrån mig för att inte få den fylld av diverse främmande kroppsvätskor.
Jag kom ju från ett tryggt hem med god ekonomi, en sån där "jävla borgarunge" som "har allt förspänt" i den förhärskande socialistiska 70- och 80-tals flumideologi som fortfarande härskar (men möjligen förvärrats än mer).
Mitt liv från 4:an till gymnasiet var en daglig plåga. Livet slutade varje morgon, ersattes av konstant skräck och började först när jag kom hem. Om ingen ringde hatsamtal i telefonen under kvällen, förstås.
Mitt brott var att göra bra ifrån mig i skolan samt att ha egenföretagare till föräldrar. Att jag dessutom hade mage att aldrig låta mobbarna påtvinga mig deras vilja (vilken den nu var) oavsett hur mycket de torterade mig gjorde väl inte saken bättre.
Jag gav aldrig upp, men om jag fick bestämma skulle små svin, små parasiter som lever på andras bekostnad förpassas ur skolan och låsas in i de svinstior de hör hemma tills de lärt sig bete sig som människor.
Jag ger fullständigt faan i hur man har det hemma. Det finns ingenting, INGENTING som rättfärdigar mobbing!
Såren sitter djupt, jävligt djupt.
De som blir mobbade är INTE i första hand socialt utslagna med alkisföräldrar, vilket är en myt som odlas av diverse vänsterapologeter. Det är nämligen de som ÄR mobbarna. "Offren" är svaga individer som redan har psykiska problem eller ordentliga killar och tjejer från medelklasshem som vill göra något av sin skoltid.
Det må vara synd om mobbare, liksom det må vara synd om lägervakterna i Auschwitz, prickskyttarna i Sarajevo eller Josef Fritzl. Det är inte relevant. Kan man inte bete sig som människa skall man heller inte ha en människas respekt tillbaka.
Man skall behandlas som den vidriga parasit till odjur man är.
Man kan tyvärr inte vädja till mobbares moral eller goda vilja - för de har ingendera. Enda sättet att få dem att bete sig som människor är att slå mot deras enda ömma punkter - egenintresset, prestigen och självbevarelsedriften.
Tack för ditt långa och gripande inlägg. Tyvärr finns det ganska mycket av den här inställningen kvar hos en hel del på vänsterkanten. Man vill så gärna förstå och förklara och söker alltid förklaringar utanför gärningsmännen. Det här lär sig många att utnyttja, och det kan få ruskiga konsekvenser när man inte längre tar ansvar för något man har gjort.
Skicka en kommentar