Pol Pot i våra hjärtan!

Som mina trogna läsare vet så ägnar jag detta läsår halva min tid åt att läsa religion. Detta äger rum på Uppsala universtiets ökända religionsinstitution, känd för att ha härbärgerat tvivelaktiga figurer som Jan Bergman och hans polare Sigbert Axelsson-Fisk som ägnat möda åt att försvara Ahmed Rami och andra judehatare. Numera heter en av de stora stjärnorna där Mattias Gardell (jo, han är bror till Jonas, i fall ni undrade).

En stor del av kursen går ut på att få oss mer positivt inställda till islam, och med tanke på hur mycket möda många muslimer ägnar åt motsatsen så kan det ju kanske behövas. Av någon anledning (troligtvis framför allt USA-hat) så är Mattias Gardell väldigt positivt inställd till islam, och till och med till islamister. Den som läser hans bok "Bin Ladin i våra hjärtan" (hur sjutton kan man ge boken denna titel, visst, han citerar en gymnasieelev, men fortfarande har han ju valt titeln???) får sig till livs en bild av islamister som någon slags folkhemsmysfarbröder. Han har ju också myntat begreppet folkhemsislamister om en del av dem som han anser ligga i mittfåran. Nu ursäktar sig Gardell med att han menar att folkhemsideologin inte alls är oproblematisk, men syftet är nog helt klart i alla fall.

För någon vecka sedan fick vi kursdeltagare (av oss sex var det bara fyra som kunde komma) en exklusiv föreläsning med Gardell, som då nyligen blivit utsedd till Leninpristagare av den gamle otäckingen och Pol Pot-anhängaren Jan Myrdal. Det finns alltså uppenbarligen ett slags Jan Myrdalsällskap, en slags exklusiv klubb för vänsternostalgiker som tycks hålla till i källaren till ett hotell som ägs av en av medlemmarna, och där man inrett ett Leninbad! Det vore spännande om Kaliber kunde skicka dit en reporter som kunde ta reda på vilka visor som står på repertoaren under badträffarna!

Nå, i alla fall så satt vi fyra kursdeltagare, och en lärare och fick oss en föreläsning av Gardell. Någon hade tydligen varnat honom för att en av kursdeltagarna var en folkpartistisk kommunpolitiker (dessutom med israelsympatier, alltså i hans värld en riktigt otäck figur) så det kanske ledde till att han var lite försiktigare än han brukar (påstod andra som hört honom förut). Det var hur som helst en intressant upplevelse att lyssna till honom, och han är en hal ål som slingrar sig ur de flesta fällor på ett skickligt sätt. Hans skinnbyxor och allt annat än diskreta framtoning bidrar till att göra honom till allt annat än en dussinfigur. Men hans världsbild tycks helt förmörkas av hans oresonliga antipati mot USA och Israel, en antipati som gör att han inte reagerar särdeles starkt mot islamisternas syn på homosexuella, eller Israels rätt att existera. En av hans folkhemsislamister har också i år beklagat att Hitler inte lyckades ta död på judarna, och utlovat att muslimerna skall lyckas. Förvisso tog Gardell avstånd från detta, och naturligtvis är det sant att han ju inte kan ta ansvar för allt som sägs av dessa personer efter det att hans bok är skriven, men nog har han lyckats välja fel personer att försvara, för det dominerande intrycket av hans bok är ändå att han vill ge en mer positiv bild av islamister.

Nu har Gardell tilldelats ytterligare en utmärkelse. Av en jury bestående av Peter Englund och hans två katter har Gardell fått det nyinstiftade Pol Pot-priset! Att Myrdal alltid beundrat Pol Pot och hans gärning är ju ingen hemlighet. Peter Englund visar att han är precis det som Myrdalsällskapet säger sig vilja belöna, modig och upprorisk!

Till sist Jan Myrdalsällskapets motivering för att dela ut ett Leninpris:

Priset delas ut av Jan Myrdalsällskapet som arbetar för att sätta
fokus på Jan Myrdals författargärning och hans mer än 60-åriga
insatser i svenskt kulturliv. Genom sitt namn anknyter priset till
Leninpriset, som från 1925 delades ut i Sovjetunionen och fungerade som motpol till olika borgerliga pris i väst. Att en svensk som Artur Lundkvist 1958 kunde tilldelas detta pris var ett uttryck för en bred humanistisk och socialistisk kultursyn, som i dagens svenska offentlighet är i det närmaste utraderad. Genom priset vill vi verka för att återställa dessa värden.

Visst andas det riktig Sovjetnostalgi? Man känner hur man helst av allt skulle vilja återställa alla värden till det som rådde innan järnridån försvann. Innan de revolutionära sekterna förtvinat. Tillbaka till revolutionsromantiken, när alla som krävde mänskliga rättigheter i kommunistiska länder kunde avfärdas som kontrarevolutionära kapitalistagenter. Men det finns tröst för Myrdal och hans vänner. Nordkoreas heroiska raketuppskjutning där hyllningssångerna nu sprids i hela universum!

En alldeles lysande artikel om Myrdals pris i tidningen Fokus hittar ni här.

Vi andra som tycker att frihet är viktigare än anpassning till diktatorer och förtryckande religioner kan glädjas åt att Fogh Rasmussen sagt ifrån; några ursäkter för muhammedkarikatyrerna blir det inte!