Magistern har blivit leninist!

Nej, fullt så illa är det inte. Visserligen var jag och lyssnade på Leninpristagaren Mattias Gardell förra veckan (mer om det inom kort) och även om han är en fascinerande personlighet så lyckades han inte övertyga mig. Nej, det här handlar om en helt annan Lenin. Eller rättare sagt Lenine. Fast det måste ju ändå heta leninist. Å andra sidan är denne Lenine döpt efter Vladimir Iljitj Uljanov, av sin kommunistiske far (vad modern tyckte verkar ingen bry sig om, men jämställdheten har väl inte nått så långt i Brasilien antar jag).
Vem är han då, och vadan mitt intresse för honom? Ja, uppenbarligen är han megastjärna i Brasilien och fyller stora arenor, men till Sverige har hans berömmelse inte riktigt nått. Så första gången jag hörde talas om honom var i en artikel i Svenska Dagbladet häromdagen. Nyfiken som jag är kastade jag mig över datorn, och med hjälp av Youtube (där man dessvärre tvingas genomlida ett antal urusla amatörupptagningar från konserter för att hitta guldkornen) och det fantastiska Spotify upptäckte jag att det här var min musik.
Så min kvinna och jag begav oss till huvudstaden en vårlig torsdagskväll och infann oss på Södra Teaterns kägelbana. Förbandet var en lokal brasiliansk trumorkester, som såg ut att ha väldigt roligt själva, men vars trummande nog skulle passat bättre på en karneval än inne i denna lokal där både trummornas och pulikens trumhinnor blev utmattade. Nu skall man inte förakta människor som träffas och gör roliga saker i stället för att titta på dokusåpor och knapra Prozac, men efter två låtar med trummarna (och en viss oro för den bebis som skumpade runt i magen på sångerskan) när man lärt känna de rytmer som Lenine sedan använt sig av i sin musik, var det mer än nog.




Nej, betydligt mer givande var det när Lenine kom upp på scenen tillsammans med sitt kompetenta kompband. Rockigt, men ändå med brasilianska rytmer i botten, en medryckande funkrock där det vackra portugisiska språket för mig som inte förstår mer än något enstaka ord blir en del av musiken. Publiken lite avvaktande i början, men rycks med mer och mer. Lenine, en femtioåring med svallande lockar och lite härjat utseende, inte mycket för mellansnack mellan låtarna, men med full fart hela tiden, ger järnet och kompbandet brassar på för fullt. Och det är tydligen så att det är ganska sensationellt att få se honom på en liten scen som denna, eftersom han oftast uppträder på stora arenor. En av hans stora beundrare är Lennart Kjörling som vi såg digga för fullt, och som både har en intervju och en recension på sin blogg.