Förvirrad reklampåverkad magister omprövar snaskvanor.

Reklam sägs ju vara förfulande för stadsbilden, men bilderna här tyder ju ändå på att så knappast måste vara fallet.



Men visst kan det vara lätt frustrerande ibland att bli avbruten i sitt tv-tittande av trista reklamfilmer. Samtidigt kan man bli irriterad över att en film går på SVT när man har behov av toalettbesök eller kaffeproduktion.




En gång i tiden var reklam något som man ville ha mer och mer av. När den gamla DDR-svenska statstelevisionen hade sitt monopol längtade man, och det var bara vid biobesöken som behovet tillfredsställdes. En av de mest lyckade reklamfilmerna från denna tid, en film som mer än någon annan reklamfilm satt djupa spår i mig och än idag påverkar mina köpmönster är den underbara reklamfilm för Snickers som kanske en och annan generationskamrat erinrar sig. Här visades en käck torgförsäljerska som på något slags klämmig mellansvensk dialekt (stående mellan fräscha morötter och bananer) sa vad jag mindes som ungefär: Så här framåt eftermiddan börjar det kurra i magen och då tar jag mig en Snickers. Sedan fick man se en ung man som ägnade sig åt det numera utdöda flottaryrket och på bred stockholmska sa något i stil med Det här är ett rätt tufft jobb... och som förmodligen slutade med att han också behövde en Snickers.
Hur har då denna banala film påverkat mitt liv? Jo, varje gång när eftermiddagskurret i magen sätter in, och jag befinner mig i närheten av lämplig snaskbod (låt oss gemensamt kämpa för att återuppliva det käcka svenska ordet snask i betydelsen godis innan det ramlar igenom historiens golvbrunn!) så hör jag i mitt inre torghandlerskans ljuva dalska stämma, och faller jag då för frestelsen att köpa snask så är det just Snickers som lockar. Min hjärna är helt programmerad på att det är just Snickers som är det enda i snaskdisken som kan få bort kurret.

Förmodligen var det en kombination av reklamen såsom antisocialistiskt uppror mot gråsosse-ddr-folkhemmets tristess (då Anslagstavlan var kvällens höjdpunkt eftersom den i alla fall påminde om reklam), den äppelkindade ouppnåeliga väna varelsens erotiska lockelse på min unga själ och det faktum att jag alltid fascinerats av dialekter som tillsammans formade min personlighet. Att Snickers dessutom inte var en svensk produkt gjorde nog också sitt till.

Nu upptäcker jag att denna film som jag tidigare förgäves försökt hitta på youtube äntligen hittat dit. Det visar sig dock att den stackars frukttjejen åt sin Snickers redan vid tiotiden och att jag hela mitt liv helt felaktigt gått och trott att Snickers skall ätas på eftermiddagen. Det här kullkastar hela min världsbild, och jag blir tvungen att ifrågasätta delar av min tillvaro. Jag vet ännu inte hur detta kommer att påverka mitt liv, om jag nu inte längre kommer att lockas av Snickers när jag nästa gång ser en snaskdisk...