En Fasth hand mot slynglarna!

Världen är som bekant stor och det finns väldigt många intressanta platser som förtjänar att upptäckas och undersökas. Om magistern skulle sitta på en hög pengar skulle han förmodligen tillbringa halva året med att fara omkring på jakt efter nya upplevelser. Nu är det inte så, utan skolan tar en hel del tid. Men visst kan det vara stimulerande att ösa in kunskap i de små gaphalsarnas gapande halsar. Just nu är jag mest sysselsatt med att försöka göra folk av sjätteklassare, en verksamhet som jag inte har så mycket tidigare erfarenhet av. Men så här ett par dagar in på den andra terminen kan jag konstatera att det går framåt. Jag hyser gott hopp om att ha förvandlat illbattingarna till ansvarskännande samhällsmedborgare till dess att de går ut nian, eller ännu hellre lite tidigare.

Nu är mina elever rätt snälla, men på skolan finns också ett par stycken som man emellanåt skulle vilja daska till. En sådan hade jag för en tid sedan nöjet att klämma i min klassrumsdörr. Jag talade nämligen om för damen i fråga att jag hade för avsikt att stänga dörren och att det därför vore lämpligt att hon flyttade samtliga kroppsdelar från dörröppningen. Eftersom hon inte fann det nödvändigt så blev några av dessa klämda i dörren vilket föranledde diverse mindre trevliga glosor ur hennes mun, och lite hot om polisanmälan. Därav blev nu inte så mycket, och så här i efterhand så känns det definitivt som att det var värt det, även om jag inte tror att hon blev en bättre människa för det. Däremot har hon hållit sig undan min dörröppning sedan dess.

Därför har jag en viss förståelse för Ronald Fasth som blivit dömd för att ha örfilat en tolvåring som trots tillsägelser cyklat på en minigolfbana. Även om man i och för sig inte kan rekommendera våld som lösning så kanske det ändå kan vara värt lite böter att få utdela en örfil ibland. Det är däremot lite tveksamt om det verkligen är värt att överklaga domen då det enligt lagboken knappast kan vara acceptabelt att slå tolvåringar. Men det stöd som Fasth har fått från inte minst andra pensionärer är ju en seger i sig.

Något mindre entusiastisk än över sexorna är jag över mina åttondeklassare som jag övertagit efter en lärare som gick i pension. När jag satte deras första betyg visade det sig att det var över hälften av klassen som fick ig i något av So-ämnena. Detta skulle ju kunna vara ett tecken på att magistern är fullständigt inkompetent, men tidigare erfarenhet visar att så nog inte var fallet. Inte heller vill jag lägga skulden på min företrädare, utan det tycks helt enkelt ha blivit en ovanligt stor andel elever i klassen som av olika skäl inte riktigt förstått att man bör ta skolan på allvar.

En hel del av dem har kommit inflyttande till vår skola som faktiskt har ganska bra rykte, En del föräldrar tror nämligen att deras barn som det inte går så bra för i skolan kommer att lyckas mycket bättre om de bara byter skola. När det då samlas ett antal likasinnade i samma klass blir resultatet inte så bra. Fast de är snälla och trevliga, och då blir det svårare att skälla och vara sur, även om en hel del av dem knappast någonsin gör någonting.

Skolledningen är dock inte så överförtjust i den låga betygsstatistiken så nu skall en speciallärare försöka få fler godkända. Men hos några av eleverna har föräldrarna vaknat och börjat kräva lite arbetsinsatser, så några har faktiskt kommit igång nu efter lovet. Fast en del föräldrar är mer irriterade på att de inte fått tydligare besked om hur illa det ligger till tidigare. Det är naturligtvis helt uppåt väggarna idiotiskt att man inte ger betyg förrän i åttan. Tack och lov är ju en ändring på gång, men vem vet vilka urvattningar av betygssystemet som kan bli resultatet om Mona and the Communists tar makten i vårt avlånga.

Till sist lite musik. En av mina favoritartister från Italien är Gian Maria Testa, som faktiskt är mer känd i Frankrike än i Italien. Jag minns fortfarande en fantastisk konsert med Testa på Södra Teatern i Stockholm. Här en av hans bästa låtar, Polvere di Gesso: