Nu har jag läst ut den bok jag skrev om häromdagen, Kjell Westös Gå inte ensam ut i natten. Jag skrev redan då, fast jag hade hundra sidor kvar, att boken var mycket bra, och faktum är att den sedan blev ännu bättre. Att Kjell Westö är en av de största författarna på svenska är helt klart. Boken är helt oförutsägbar, och det är svårt att inte bli berörd av Frank Loman och hans olyckliga kärlek och sökande efter sanningen om sin familj. Läs den!
Kanske bör du dock inte innan du läst boken läsa Martina Lowdens (ja just hon, författaren till den oläsbara boken Allt som jag nämnde som ett exempel på böcker jag inte uppskattar, och så hamnar jag på just hennes recension idag!) recension av boken i DN.. Hon tycker givetvis inte om denna bok, hon menar att hon inte känner något när hon läser den. Jag påstår givetvis inte att hon har fel, men själv känner jag betydligt mer än när jag försökte läsa hennes bok. Visserligen kände jag en hel del även då, till exempel leda, men framför allt tycker jag att det är svårt att bli oberörd av Westös bok. Att de kvinnliga karaktärerna (enligt Lowden) introduceras med påståenden om huruvida de är vackra eller inte påstås visa att boken är grund och saknar djup.
Måhända är jag samma typ av mansgris i femtioårsåldern som Kjell Westö, men det första jag lägger märke till hos en kvinna är huruvida hon är vacker eller inte. Att man sedan kan vara vacker på så otroligt många olika sätt är ju bara en av de saker som gör livet värt att leva.
Jag håller betydligt mer med Mats Gellerfelt som hyllar boken i Svd. Även i Sydsvenskan finns en i grunden positiv, om än lite mindre översvallande recension om boken.
Vintern är fortfarande lika vacker, och efter lite grävande och letande i garage och förråd lyckades jag hitta både pjäxor, stavar och skidor. I lördags blev det så en skidtur. Sol, snö, skidåkare som gled fram mellan kolonilotter, radhus och åkrar. Så vackert, och så skönt efter helgens stillasittande.
Och idag var det dags för änny mer aktiviteter för att motverka åldrandet, uppkomsten av ölmage och kroppens obönhörliga förfall. Jag har tidigare skrivit om Bikram-yoga, dvs yoga i fyrtio graders värme. Den här gången besökte vi ett ställe som heter du Calme och som ligger på Birkagatan i Stockholm. Förra gången var vi på Perfection nära Stureplan. Och vi uppskattade Bikram-yogan redan förra gången, men den här gången var det mycket bättre. Dels var instruktören betydligt bättre, mycket mer engagerad och förtroendeingivande, dels var hela atmosfären på duCalme mycket behagligare. Visserligen var instruktionen på engelska, men det vållar ju inte nödvändigtvis några problem, annat än rent principiella (vi bör ju slå vakt om det svenska språket i vårt land).
Så alla som tror sig klara av en ganska hård träning i fyrtio graders värme i nittio minuter rekommenderas varmt att prova på denna aktivitiet. Vi slog till och köpte kort för att komma tillbaka! ( Läs gärna denna artikel i Svd och detta inlägg av en annan bloggare också för en mer allsidig bild)
Men lite avundsjuk blir jag i alla fall på studenterna från Leeds som blev insnöade på en pub. Vad jag inte kan förstå är dock hur det utmärkta ölet Riggwelter blev det som blev sist kvar. Hur kan man rata en sådan delikatess till förmån för simpel lager?
Till sist en låt bara för att den är så bra:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar