Läser en välskriven, roande och samtidigt lite skrämmande text i Svenska Dagbladet om en tuff tågresa genom Europa. Själv har jag nyligen ägnat ganska många timmar åt att resa till Göteborg. I tidtabellen ser allt bra ut, dryga tre timmar från Stockholm till Göteborg. Men första gången vi åkte blev vi exakt två timmar försenade. Hemresan började bra, tåget gick exakt i rätt tid från Göteborg. Men efter ungefär en kilometer var det dags för den första röda signalen. Lokföraren meddelade att vi skulle bli cirka tio minuter sena på grund av några felaktiga signaler vid utfarten från Göteborg. Men sedan var det ett långsamt tåg framför och förseningen beräknades till tjugo minuter. Sedan blev det fler felaktiga signaler i märkliga små orter där tiden tycktes stå still, och vi kunde skymta Kristian Luuk i teveapparaterna hos små tanter som annars bara såg tågen susa förbi men nu hade ett helt tåg tjuvtittande genom fönstren.
När tåget kom till Södertälje gav det upp. Fruktlösa försök av en allt mer uppgiven lokförare att starta det igen gav inget resultat, och vi fick byta till ett tåg från Eskilstuna som till sist rullade in uppemot två timmar sent.
När jag sedan åtta dagar senare for till Göteborg igen tänkte jag att det inte kunde bli mer försenat denna gång. Det kunde det. Tre minuter mer, alltså två timmar och tre minuter. Märkligt nog gick hemresan utan förseningar, men det finns ju ingen regel utan undantag. Fast det var ganska trevligt på tåget, även om maten i bistrovagnen har väldigt stora likheter med den plastbyttegegga som en gigantisk fabrik i Märsta framställer till de stackare som haft oturen att hamna på sjukhus i huvudstadsregionen. Fast vinet i bistron är faktiskt förvånansvärt gott och inte alls dyrt! Och i rättvisans namn måste jag medge att även kaffet är gott (och när tåget blivit tillräckligt försenat kan man ha turen att få det gratis!).
Jag sitter med en tidning i restaurangvagnen och slås av skillnaden mellan olika världar. I tidningen bilder av jordbävningsoffer och bombdåd. Vid bordet intill en man som säger:
-Jag tycker att det kan kännas rätt jobbigt när tomaten har legat mot osten på mackan så länge.
I samma veva har SJ gjort om sin resegaranti så att det blivit betydligt svårare att få ersättning. Detta skyller man givetvis på EU såsom man alltid har för vana att göra med alla försämringar i Sverige. Nu är det knappast så att EU har tvingat SJ att genomföra försämringar, utan man har förmodligen satt upp minimikrav som SJ sedan valt att göra till regel. Det är som med taxfriförsäljningen av sprit på de svenska flygplatser. Man skyller på EU när man inte längre får köpa med sig en flaska vid flygningar inom EU. Men varför kan man då köpa flaskor i alla andra EU-länder?
Tack vare miljödebatten har det ju vaknat ett intresse för att resa med tåg ut i Europa. Och vi sextiotalister har ju ofta gamla minnen av interrailande under våra unga år. Själv for jag tre gånger alldeles ensam ut i Europa och minns fortfarande den fantastiska frihetskänslan det innebar att bara kunna sätta sig på ett tåg och susa iväg när man tröttnat på ett ställe. När den österrikiska präktigheten stod en upp i halsen var det bara att dra iväg mot det allt annat än präktiga Barcelona. Om regnet eller hettan var plågsamt kunde man kolla i tidningen var vädret var idealiskt och vakna där nästa morgon.
Ett av de länder jag besökte på mina interrailresor var Ungern. Snart skall jag dit igen, exakt trettio år senare, den här gången med några elever från skolan i vårt EU-projekt. Den gången var Ungern ett land som för mig som besökt Sovjetestland var betydligt mer västligt, men ändå tydligt östeuropeiskt. Jag åkte till Balatonsjön med två Boråstjejer som jag mött på tåget. Balatonsjön visade sig vara en dypöl full med östtyskar med ölmagar, men vi hade ändå kul. Ett av de mer pinsamma minnena var när vi gick på restaurang och beställde in det dyraste på matsedeln, eftersom allt var så billigt för oss. Det var Tartarstek, och eftersom ingen av oss var tillräckligt världsvan för att veta vad detta var blev vi lite chockade när vi i den trettiogradiga värmen fick in klimpar av rå köttfärs. Värmen, vinet och chocken gjorde att vi inte kunde annat än vrida oss i konvulsioner av skratt, betala notan och befästa fördomarna om kapitalistsvin som kom till östeuropa för att skryta med sin rikedom. Men de såg inte oss när vi värmde påssoppa på campingkök för att få något att äta efter restaurangbesöket.
Så varför inte avsluta med lite ungersk musik. En av de bästa låtarna i senare års Eurovisionsschlagerfestivaler var Magdi Ruszas låt Unsubstantial Blues från 2007. Nu sjöngs den ju dessvärre på engelska, men här får ni självklart höra orginalversionen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar