Våldsamt vackert västkustskt vinteräventyr

Maneter! Det är det första jag tänker på när någon nämner Bohuslän. Visst är Bohusläns klippor vackra, och jag minns när jag senast, varm och svettig efter en lång bilresa skulle kasta mig i de kluckande vågorna (efter att ha letat parkeringsplats bland tusen norska och femhundra andra bilar i 45 minuter) men fann att vattnet ockuperats av dessa slemmiga odjur. Genast blev badet betydligt mindre lockande, och vi letade reda på bilen igen och for långt in i Dalsland.

Jag har ingen aning om vad maneterna pysslar med på vintern, kanske trakasserar de badande vid Kanarieöarna i stället, fast jag är glad om jag slipper veta. En solig fredag i januari befann jag mig i alla fall, om inte i Bohuslän, så i alla fall i något så exklusivt som Västergötlands skärgård, dvs på några av öarna som hör till Göteborgs kommun. Här slipper man nämligen, även sommartid, det andra otyget, nämligen bilarna. Så fort man stiger av båten i Donsö hamn möts man av denna syn (observera att ni kan se bilderna i större format genom att klicka på dem):


Färdmedlet som gäller här är golfbilen, alternativt vanliga flakmoppar och massor av cyklar. De bilar som faktiskt finns hör till hantverkare och andra som behöver dem i arbetet. Tack vare detta behöver man inte offra halva tomterna för att göra bilparkeringar, man behöver inte bredda gatorna och upplåta massvis med plats för bilarna. Nu börjar jag låta som en fanatisk antibilist, vilket jag inte är, men visst är det synd att vi måste offra så mycket för bilarna.

Allt det här flakmoppandet och bilfriheten finns ju också i Stockholms skärgård. Men där finns det inte någon så levande skärgårdsort utan bilar så här på vintern. Visst finns det liv i Sandhamn, men när sommargästerna åkt hem är det mesta av samhället övergivet eftersom de som faktiskt bor permanent på ön ofta har sålt sina hus i byn för fem miljoner till någon stockholmare och byggt sig en villa i skogen.



På Donsö finns också en fiskehamn. Moderna fiskebåtar är förvisso rätt fula, det är inte träskrov och dunkande av tändkulemotorer längre, men de har en brutal skönhet och en känsla av spänning, hav, frihet och Fisherman's friend. Tankarna går också till den poetiska sjörapporten med dess magiska namn, Fiskebankarna, Syd Utsira, Oksöy fyr, Drogden, Kuggören. Finns det någon vackrare poesi?


Eftersom här finns kapital finns här också en bank. Annars är det ju inte många orter av denna storlek som kan stoltsera med en bank, ännu mindre en bank som SEB. Men på ön hör ett flertal rederier hemma, rederier vars stora fartyg aldrig kan komma till Donsö, men i hamnen kan man se bilder på alla fartyg. Förmodligen befinner de sig i någon skitig hamnstad i Colombia eller på flykt undan pirater utanför Somalia, men de pengar de drar in hamnar här på ön. Det påstås att Donsö är världens rederitätaste plats, även om jag undrar om det verkligen finns någon officiell statistik på rederitäthet i världen. Men vem vet, måhända finns det en obskyr myndighet som håller reda på sådant.







Jag vandrar vidare mot Styrsö. En bro förbinder öarna, i fjärran skymtar höghus och fabriker i storstaden men här ute är det nästan tyst. Jag möter en man som skjuter en kärra framför sig. Han tycks vara övertygad om att man bör låta som en bil när man framför en kärra. Kanske har han inte så ofta besökt andra delar av världen, kanske har han mest sett andra typer av fordon på teve. Kanske försöker han bara leva upp till besökarnas förväntningar på bygdeorginal, vad vet jag? När jag senare läser den förträffliga bloggen Fridkullagatan fram och tillbaka (som också besökt dessa öar ) och tar del av Ragnar Rödskäggs tankar om vad som är konst eller inte slår det mig att den här mannen kanske var ett konstprojekt, en installation, en provokation för att utmana mina föreställningar om tillvaron.



Att vi befinner oss i Göteborgs kommun framgår av att den berömda Göteborgshumorn (som man alltid tjatar om i På spåret) påverkar gatunamnen:



Efter en stund finner jag en Konsumbutik där jag förser mig med lite produkter från livsmedelsindustrin eftersom jag börjar tvivla på att jag skall kunna få mig ett mål mat på denna ö. Vid båtbryggan fanns en restaurang som skall öppna klockan 15 men då måste jag vara borta för att hinna hem till östkusten före kvällen. I min broschyr står det dock om ett annat ställe som skall vara öppet på fredagar vintertid så det finns ännu hopp om en varm tallrik soppa eller något annat stärkande.


Det visar sig snart att inte heller detta ställe öppnar förrän framåt kvällen så den efterlängtade värmen låter vänta på sig. Jag gläds i alla fall åt att vinden inte viner såsom den brukar vid havet. Dagen är lika vindstilla som solig och jag vandrar oförtrutet vidare.



Det lokala föreningslivet tycks domineras av kyrkan. Jag antar att det här är gamla schartuanska fästen. På Yngves livs på Donsö finns en bönelåda och Gideonitbiblar vid ingången, och Elimkyrkan mittemot Ica på Styrsö ser stor och livaktig ut. Men Missionskyrkan tycks ha svårt att konkurrera, och anses kanske vara för liberal av de striktare religionsutövarna. Alltså försöker man hitta nya vägar att nå ut till folket:


Hur denna bibelläsning går ihop med yogans hinduiska ursprung är ju en teologisk utmaning, men man får väl se det som ett ekumeniskt framsteg.


Kylan börjar göra sig mer och mer gällande nu. Jag slinker in på Ica och studerar sortimentet, mest för att värma mig. Med en nyinköpt glödlampa till tavelbelysningen hemma för att alltid minnas det vackra ljuset här ute på öarna går jag ånyo ut i vintern.


Det alltmer avtagande dagsljuset följs av en helt underbart kvällsljus, ett gulaktigt sken som harmonierar med de oftast gula husen, med snön på klipporna, med det blåa havet och är så vackert att jag glömmer att jag fryser och längtar efter kaffe. En reklamutdelare sladdar fram på sin moped, några obligatoriska måsar påminner om havets närhet, någon hamrar på sitt hus, men annars är det nästan tyst.


Husen är ofta vackra, men här borta i det ursprungliga fiskeläget är också eternitplattor vanliga. Kontrasten mellan de enklare gamla fiskarboningarna med enkla utsmyckningar och de utflyttade urbanas ofta vräkiga detaljer är tydlig. Eftersom man inte kan skryta med sin fina bil så måste man manifestera sin rikedom i andra detaljer.


Med ännu en halvtimme kvar till båten, med en sol som börjar sjunka ner i havet och ge plats till en allt strängare kyla slår det mig plötsligt att det kanske går att hoppa på båten i andra riktningen. Med stelfrusna fingrar bläddrar jag i tidtabellen och ser att det stämmer. Strax kommer båten och jag kommer in i värmen.


Men skönhet är viktigare än bekvämlighet. Utsikten jag ser är så smärtsamt vacker att jag inte kan nöja mig med att se den genom halvsmutsiga fönster. Jag måste ut på däck för att se så mycket jag kan. Färgerna i skymningen är helt oemotståndliga, det är bebisrosa och bebisljusblått i en underbar blandning, kylan är borta ur kroppen, kan det vara Gud som försöker nå mig med att visa hur vacker hans skapelse är?