Brunner går vilse på Söder, vänstern rasar, men jag är ljum.

En gång i tiden skrev Ernst Brunner om Kocksgatan, en bok som jag minns att jag tyckte om. När jag började läsa hans senaste bok, Hornsgatan, fanns det mycket som förde tankarna till Kocksgatan. Naturligtvis var det titeln, men även inledningen med den sexiga Ingrid förde tankarna till den heta sexscenen i Kocksgatan med öppna fönster som lät ljuden sprida sig över gården. Brunner är en skicklig författare och jag skulle gärna vilja tycka om den här boken. Men tyvärr blir jag besviken.

Det blir lite för mycket frossande i elände, uteliggare i tunnlar, en nedgången prostituerad knarkare, en halvgalen konstnär, en tatuerare vars kunder önskar allt bisarrare plågsamma behandlingar. Det verkar som om Brunner har fastnat i någon slags känsla av att vårt land är på väg utför. Pridefestivalen skildras som någon slags orgie av dekadens i en ton som skulle kunna vara hämtad ur en kristdemokrats memoarer, med en viss indignation över etablissemangets stöd för denna manifestation. Men naturligtvis måste en huvudperson i en bok kunna få uttrycka åsikter utan att författaren nödvändigtvis måste stå för dessa. Det är bara det att det mest känns trist och ointressant.

Samtidigt finns det en hel del samhällskritik som jag har lättare att ta till mig. Den superfeministiske konstkritikern som parodieras, och den stora tidningens kulturredaktion med festen där figurer som författare Jan Tjohou passerar revy är klart underhållande. Men riktigt trist blir det med de historiska återblickarna på Söders förflutna som skildras på ett irriterande flåsmustigt sätt som får en att längta efter den tidiga Fogelström som gjorde det här så mycket bättre.

Svenska Dagbladets recensent skriver att det här är en författare som inte är rädd för att inte vara politiskt korrekt, och visst retar boken gallfeber på vänsteretablissemanget, och alltså borde jag älska den. Men jag är ledsen, men det kan jag inte. Den är helt enkelt inte speciellt engagerande. Det är alltför uppenbart att Brunner framför allt vill framföra sina åsikter, och bara i andra hand berätta en histora. Andra recensenter tycks ha riktigt svårt för boken, som Dagens Nyheters Dan Jönsson, som kallar den för en "kulturkonservativ spya". Det intressantaste (eller mest intressanta, har lite svårt för att bestämma mig för vilken komparativform jag föredrar (förlåt denna utvikning)) med hans recension är att den har tagits bort från nätet. Blev den månne för mycket för Dagens Nyheter, var det kanske lite väl känsligt eftersom den fest med den stora tidningens kulturredaktion som parodieras i romanen naturligtvis var DN:s? Eller är det för att Brunner skriver på Bonniers förlag? På DN På stan finns det i alla fall en artikel om boken, alls inte så kritisk.

När den samlade vänstern ylar mot Brunner är det givetvis frestande att gå i försvar. Men jag har ändå svårt för den här boken hur gärna jag än vill tycka om den. Boken är inte dålig, men den lämnar mig ganska sval. I stället för att läsa någon halvtrist deckare kan man givetvis läsa denna bok, men det finns så många bättre. I ärlighetens namn skall jag säga att jag inte alls kom igenom en annan bok av Brunner, nämligen hans bok om Bellman, Fukta din aska. Så kanske är min smak inte riktigt kompatibel med Brunners senare författarskap. I Aftonbladet skriver dock Gunder Andersson en mer positiv recension där han förutspår att reaktionerna på boken kommer att delas i två läger, de som talar om gubbgnöl, och de som njuter av det språkliga artisteriet. Kanske är det för att jag är folkpartist som jag inte hamnar i någon av fållorna...

Just nu läser jag en annan Söderskildrare, nämligen Klas Östergren, vars Gangsters äntligen hamnat i min läshög. Återkommer med en recension när den är utläst. Ett tips är dock att den kommer att få ett högre betyg.