Twin Peaks håller än!

År 1990 bodde jag femhundra meter från mitt nuvarande hus, jag jobbade på samma skola som nu, jag körde buss på helgerna som nu, jag var gift med samma kvinna som nu. Jag var 29 år gammal och hade naturligtvis aldrig hört talas om ordet blogg. Datorn var ett mystiskt väsen som nog skulle komma att förändra samhället, men föga anade jag hur stor förändringen skulle bli.



Men teven fanns där. I ett hörn av vardagsrummet stod den, licensen var visserligen inte betald (förrän en kontrollant råkade ringa på när den var på (lyckligtvis kunde man hävda att den var nyinköpt så slapp man böter)). Det socialistiska DDR-monopolet började få sina första trevande konkurrenter, med patetiskt undermåliga nyhetssändningar, men i alla fall, ett första steg mot frihet! Hysteriska vänstertanter ropade på förbud mot parabolantenner, oroliga över att människor skulle sluta tänka i socialistiska banor och sluta köpa sossarnas version av verkligheten.



Men det var i själva statstelevisionen det visades, programmet som lyckades gripa tag, skaka om och få en att förundras. Kunde en banal historia om några mord verkligen vara så snyggt gjord. Varje detalj genomtänkt och estetiskt tilltalande. Jag talar naturligtvis om Twin Peaks, och som DN påminner om är det idag exakt 20 år sedan den tjugonioårige magistern slog sig ner i sin svarta plyschsoffa efter att ha bytt blöjor på den snart ettårige parvel som numera kämpar med att finna ett mål i livet.



Amerikanska deckarserier var ju även på DDR-Sverigetiden en viktig del av teveutbudet, och även om en del hade sina kul gimmickar som Kojaks klubbor, McClouds häst eller Colombos papegoja och buckliga Peugeot så var historierna förutsägbara, personerna endimensionella och ointressanta, och miljöerna såg ut precis som man visste att de skulle göra.

Men nu kom alltså Twin Peaks och allt blev annorlunda. Att en kvinna talade med sitt vedträ var något helt naturligt, ingenting förvånade. Och så var det Bob, själva symbolen för det onda. Bobs hånflinande anlete fick kalla kårar att dra fram genom bostadsrättens trygghet och gjorde att när sonen vuxit till sig lite och bad att få "titta tvinn piks!" så blev svaret ett obevekligt nej. Det var vår skyldighet att skydda honom för Bob. Bob var ondskan, den ondska som finns under civilisationens yta, som kan dyka upp när man minst anar det, den ondska som varje förälder skall skydda sitt barn för.



År 2010, helt ovetande om att det är tjugoårsjubileum, gör sig längtan efter något mer spännande än det vanliga utbudet att dennu fyrtionioårige magistern köper Twin Peaks första säsong på Tradera. Och serien är fortfarande lika bra, även om man nu också fått en extra dimension av löje över en del av kläderna och frisyrerna. Och Bob är fortfarande lika ond, flickorna på dinern lika lockande och förföriska, agent Cooper lika cool och jag blir avundsjuk över hans förmåga att njuta av något så banalt som en kopp (amerikanskt!) kaffe. Andra säsongen införskaffas också, men den är inte riktigt lika bra som den första. Men ändå så mycket bättre än ack så mycket annat. Innan du tittar på det sista klippet med Bob så se till att alla dörrar och fönster är låsta...


Läs gärna även denna bloggares minnen.