Envisa tungor hävdar att Sverige är fantastiskt och att det alls inte finns någon anledning att lämna detta land. Själv får jag dock ganska ofta nog av vyer som den ovan, och ger efter för suget från kontinenten. Det hela underlättas av lågprisbolagens lockande erbjudanden. Så köper min kvinna och jag biljetter till Milano för 780 kronor (två personer, inklusive allt utom incheckat bagage) och packar vårt handbagage (som på Easyjet får väga hur mycket som helst bara man orkar lyfta upp det på bagagehyllan)(men gud nåde den som försöker komma med två små väskor, det är strängt förbjudet att ha mer än ett handbagage!)(undrar ni varför två miniväskor är värre än en stor? Svaret är att det är ett schweiziskt bolag och i Schweiz är principer alltid viktigare än fritt och logiskt tänkande)
Vi undviker dock själva Milano och ger oss ut på jakt efter en del av de sevärdheter jag tidigare besökt när jag haft elevutbyten med Italien. Nu är det dags att visa min kvinna dessa platser.
En av de vackraste är klostret Certosa di Pavia, som ligger mellan Milano och Pavia. Min hustru kämpar tappert med att försöka töja ut sin klänning så att inte de sexgalna munkarna skall hindra henne från att gå in i kyrkan (själv fick jag inte besöka Peterskyrkan i Rom för några år sedan då mina knän annars skulle fått någon munk att drägla). Munkarna är dock mer intresserade av småpojkar och ägnar oss inga blickar.
Klostret i fråga är mycket sevärt, och vi får se de radhusliknande celler där munkarna tillbringade sin tid med bibelläsning och ivriga försök att jaga bort syndiga tankar. Nu är klostret ägnat turismen, och i viss mån försäljning av klosterlikör och andra flytande sevärdheter.
Klostret i fråga är mycket sevärt, och vi får se de radhusliknande celler där munkarna tillbringade sin tid med bibelläsning och ivriga försök att jaga bort syndiga tankar. Nu är klostret ägnat turismen, och i viss mån försäljning av klosterlikör och andra flytande sevärdheter.
Att man inte får fotografera inne i kyrkan kan jag köpa, men när munkarna försöker hindra fotografering utomhus också blir det närmast en sport att försöka trotsa dessa påvepolare och i sann luthersk anda tar jag så många kort jag hinner.
Eftersom vi inte ytterligare vill understödja påvens skadliga inflytande över världen undviker vi de flytande sevärdheterna i klosterboden. Men det finns andra flytande sevärdheter i trakten, till exempel Italiens enda kvarvarande flytande bro. Det låter kanske inte så hemskt spännande, men det är faktiskt rätt kul att se denna på en slags båtar vilande bro över den vackra floden Ticino.
Förmodligen är det mer dramatiskt att se den i samband med vårfloden, men å andra sidan finns det nu en hel lättklädda solande damer att beskåda runt bron (eller herrar om man föredrar det).
För att de manliga bilförarna inte skall bli distaherade har man påpassligt satt upp en skylt som varnar för kvinnliga behag, vilken syns på bilden nedan.
Bron som ligger i Bereguardo tycks locka till sig mängder av människor som frekventerar barerna och restaurangerna runt den, och det hela är gemytligt och trivsamt.
När kvällen nalkas beger vi oss till den vackra staden Vigevano, som ligger knappa fyra mil sydväst om Milano. Själv har jag lite traumatiska minnen från denna stad då vi var hembjudna till en lärare i denna stad i samband med en elevutbytesresa. Vi såg givetvis fram emot en läcker italiensk middag med charkuterier, delikata grönsaker och underbara kötträtter. Till detta då ett läckert vin och till sist en stark espresso, och sedan pricken över i, en liten grappa för att underlätta matsmältningen.
Torget förfulas dock av en flagga från Ohlys italienska bröder. Till skillnad från Sverige där Ohly och hans kumpaner numera låtsas vara något annat än kommunister så skäms inte italienarna, utan låter den symbol i vars namn så många miljoner människor mördats, spärrats in och trakasserats fladdra fritt över detta vackra torg. Ja, italienarna sitter faktiskt och äter mat, dricker och har trevligt under denna hemska fana.
Det är dags att skölja ner dessa upplevelser. Vi beger oss till en livsmedelsbutik och förvånas över att hitta öl från Estland. I en närmast monumental butelj med det virilt klingande namnet Viru saluförs här totalt smaklöst blasköl från det trista bryggeriet A le Coq i Tartu. Trots detta är det givetvis med en hel del nationell stolthet jag observerar hur en törstig italiensk familjefar fyller sin kundvagn med denna brygd.
Själva njuter vi betydligt mer av de utsökta italienska brygderna i flaskorna på bilden nedan med Felliniinspirerade etiketter, och mycket mer kvinnliga former än den estniska fallossymbolen.
Kvällens höjdpunkt är dock den promenad vi tar efter middagen på det lilla hotell mellan risfälten där vi bor. Först är det cikadorna vi hör när vi kommer ut, sedan fascineras vi av mängder med eldflugor. Men snart kommer vi in mellan risfälten som ju så här års är översvämmade. Då hör vi det kväkande ljudet av tusentals grodor som vill uttrycka den enkla känsla av lycka som det innebär att vara groda på ett risfält i Italien, och att ännu en dag ha undgått såväl rovfåglar som kocken från hotellet, och att vara omgiven av andra lika lyckliga och romantiskt sinnade systrar och bröder.
Förmodligen är det mer dramatiskt att se den i samband med vårfloden, men å andra sidan finns det nu en hel lättklädda solande damer att beskåda runt bron (eller herrar om man föredrar det).
För att de manliga bilförarna inte skall bli distaherade har man påpassligt satt upp en skylt som varnar för kvinnliga behag, vilken syns på bilden nedan.
Bron som ligger i Bereguardo tycks locka till sig mängder av människor som frekventerar barerna och restaurangerna runt den, och det hela är gemytligt och trivsamt.
När kvällen nalkas beger vi oss till den vackra staden Vigevano, som ligger knappa fyra mil sydväst om Milano. Själv har jag lite traumatiska minnen från denna stad då vi var hembjudna till en lärare i denna stad i samband med en elevutbytesresa. Vi såg givetvis fram emot en läcker italiensk middag med charkuterier, delikata grönsaker och underbara kötträtter. Till detta då ett läckert vin och till sist en stark espresso, och sedan pricken över i, en liten grappa för att underlätta matsmältningen.
I själva verket visade det sig att de plastkorvar som figurerar i våra svenska matvarubutiker innehållande risgrynsgröt eller bruna bönor också finns i Italien. Där innehåller de polenta, och en sådan tub utgjorde huvuddelen av vår middag. Till detta serverades vatten, eftersom vi hamnat hos något så sällsynt som en italiensk nykterist. Kaffe fanns förvisso, men det handlade om Lidls variant på Nescafe...
Trots detta trauma vågar jag dock återvända till Vigevano. Anledningen är det underbara torg som syns på bilderna, torget med de vackra kullerstenarna, de fantastiska fasaderna och den konkava kyrkofasaden i kortändan.
Torget förfulas dock av en flagga från Ohlys italienska bröder. Till skillnad från Sverige där Ohly och hans kumpaner numera låtsas vara något annat än kommunister så skäms inte italienarna, utan låter den symbol i vars namn så många miljoner människor mördats, spärrats in och trakasserats fladdra fritt över detta vackra torg. Ja, italienarna sitter faktiskt och äter mat, dricker och har trevligt under denna hemska fana.Det är dags att skölja ner dessa upplevelser. Vi beger oss till en livsmedelsbutik och förvånas över att hitta öl från Estland. I en närmast monumental butelj med det virilt klingande namnet Viru saluförs här totalt smaklöst blasköl från det trista bryggeriet A le Coq i Tartu. Trots detta är det givetvis med en hel del nationell stolthet jag observerar hur en törstig italiensk familjefar fyller sin kundvagn med denna brygd.Själva njuter vi betydligt mer av de utsökta italienska brygderna i flaskorna på bilden nedan med Felliniinspirerade etiketter, och mycket mer kvinnliga former än den estniska fallossymbolen.
Kvällens höjdpunkt är dock den promenad vi tar efter middagen på det lilla hotell mellan risfälten där vi bor. Först är det cikadorna vi hör när vi kommer ut, sedan fascineras vi av mängder med eldflugor. Men snart kommer vi in mellan risfälten som ju så här års är översvämmade. Då hör vi det kväkande ljudet av tusentals grodor som vill uttrycka den enkla känsla av lycka som det innebär att vara groda på ett risfält i Italien, och att ännu en dag ha undgått såväl rovfåglar som kocken från hotellet, och att vara omgiven av andra lika lyckliga och romantiskt sinnade systrar och bröder.
En nackdel med att inte ha något incheckat bagage är ju att man inte kan ta med sig några flaskor hem. Vi har råkat köpa en flaska vin som vi inte hunnit dricka upp, möjligen för att vi blev så tagna av grodsången att vi inte behövde berusa oss mer. Därför tänker vi oss en liten picknick på flygplatsen då hyrbilen är inlämnad. Men som vanligt blir tiden knapp och vi får till sist bara tjugo minuter innan planets avgång. Men vinet kostade 18 euro och kan ju inte hällas ut, och att betala 20 euro för att checka in väskan verkar också fel. Med nordisk effektivitet hinner vi tömma flaskan och hasta ombord på planet glada och nöjda med vår helg i Lombardiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar