"Have you already got a big cock?"

Det var inte utan att jag stelnade till när jag fick frågan. Den som ställde den var en ytterst timid och mycket korrekt portugisisk kvinnlig gymnasielärare i sextioårsåldern. Nu har livet förvisso lärt mig att människan är outgrundlig och oförutsägbar, men det var också sammanhanget som gjorde frågan så märklig. Vi befann oss nämligen i en ungersk skolmatsal och hade just sett en grupp portugisiska lärare och elever framföra en något bisarr portugisisk folkdans, som förvisso kunde antas ha vissa erotiska undertoner, men ändå, en sådan fråga, och så öppet!

Min mållöshet tolkades uppenbarligen som ett nej, och damen meddelade:
"Just a moment, I will get one for you!"
Villrådig spanade jag efter min alltid lika kloka kollega som jag hoppades skulle kunna rädda mig ur detta potentiellt penibla portugisiska penisproblem, men hon fanns ingenstans att finna. Som tur var befann sig inte heller våra intet ont anande elever i närheten. Strax återkom dock portugisiskan och till min glädje fann jag att jag inte behövde oroa mig. Den befarade pinsamheten var i själva verket ett gigantiskt exemplar av den portugisiska nationalsymbolen, den kitchigt hippiemålade stora tuppen. The big cock!

Av någon anledning visade sig min ständigt nyfikna kollega vara extra intresserad av denna hönsfågel vars färgsättning mest påminner mig om en hemmamålad Citröen 2cv tillhörande något tyskt kollektiv. Hon erbjöd sig genast att föra den till sin svenska förortsidyll där den nu intar en central position i huset. (på bilden ovan kan man för övrigt till höger skymta en av de främsta anledningarna att åka till Ungern, nämligen den ädla drycken Alma Pàlinka som förgyllde vår tillvaro där)

Eftersom min kära hustru har en tendens att förpassa av mig hembringade souvenirer till en sista vila i vårt redan överfyllda förråd såg jag detta som en bra lösning. Men nu undrar kanske vän av ordning varför just detta potenta fjäderfä blivit en symbol för den iberiska halvöns västliga utpost. Lyckligtvis åtföljdes tuppen av en folder där man på sju språk återger "The legend of the cock".

Detta visar sig vara en medeltida rättegångshistoria om en man som beskylls för ett brott, men som är så säker på sin oskuld att han påstår att det är lika säkert att han är oskyldig som att den grillade kycklingen på bordet kommer att gala om han blir hängd. Detta påstående mottas givetvis med skrattsalvor, men uppenbarligen är man lite osäker på bevisläget, eftersom ingen vågar äta upp kycklingen. Mannen, som i likhet med många oskyldigt misstänkta, var en invandrare, förs till galgen. Just innan den kaxige galiciern skall vandra in i dödsriket hoppar dock kycklingen upp, förvandlas till en stolt hippietupp och låter sin stolta galning ljuda över nejden.

Domaren blir minst lika förvånad över lunchens beteende som jag blev över den portugisiska damens fråga, sätter nästan portvinet i halsen och rusar flåsande ut till galgen där snaran redan ligger kring den självsäkre migrantens hals och hinner i sista sekund rädda hans liv. Historien förtäljer dock inte varifrån kycklingen fått informationen om skuldläget, eller hur mycket portvin domaren och hans juristpolare hunnit kolka i sig före lunch.