Morgon i Jerevan, och vi vill vidare!

Efter en alltför kort natt i en alltför kort säng (i ett alltför kort sovrum så man inte ens kan sträcka ut fötterna utanför sängen) vaknar vi till liv mitt i Armeniens huvudstad. Vi bor mycket centralt, på Mesrop Meshtots avenue och utanför är trafiken intensiv dygnet runt. Faktum är att vi nu blivit varnade för den armenska trafiken så många gånger att vi knappt vågar gå över gatan. Fast min beresta syster påstår att det är mycket värre i Georgien eftersom i alla fall en del stannar för rött ljus i Armenien. Hur det egentligen står till med de armenska bilförarna skall jag komma tillbaka till en annan dag.

Min vana trogen så måste jag alltid vidare. När jag nu kommit till det efterlängtade Armenien så finns det ytterligare ett land inom räckhåll. Eller är det ett land? Det beror på vem man frågar. Jag talar naturligtvis om Nagorno-Karabach (jag glömmer aldrig det gamla skämtet på DN:s Namn och nyttsida på den tiden när Nagorno-Karabach var vanligt förekommande i medierna, nämligen "När går nå tåg till Karabach då?" Det kanske inte var så himla kul egentligen, men ända sedan den dagen jag läste detta har jag varit nyfiken på detta land. Svaret på frågan är dock att det nog lär dröja rätt länge innan det går något tåg dit då järnvägen går genom fiendeland.)

Nagorno-Karabach (Nagorno betyder bergig på ryska, på engelska kallas området ofta Mountainous Karabakh),eller Artsakh som det heter på armeniska, är ett ursprungligen armeniskt område som Stalin placerade i Azerbaidzjan, trots att befolkningmajoriteten var armenisk. I samband med Sovjetunionens fall ville de flesta höra till Armenien, något som ledde till förföljelser och mord på armenier i olika städer i Azerbaidzjan. Efter ett blodigt och intensivt krig lyckades man jaga bort azererna från såväl själva det bergiga Karabach, men också från en del tidigare azeriska och kurdiska områden runtomkring.

För att resa till N-K behöver man visum, och visum kan man endast få på N-K:s ambassad i Jerevan. Eftersom vi i vår guidebok läst oss till att man bara kan få det om man lämnar in sin visumansökan före klockan 13 så skyndar vi oss ut strax före halv ett. Kartan visar att ambassaden ligger nära vår lägenhet. Vi hittar snart adressen, men där finns inte spår av någon ambassad. Vi frågar på ett kontor, och det visar sig att den här gatan heter Sarian medan ambassaden ligger på Zarian, som ligger i en förort dit vi tar oss i en taxi. Klockan är nu över ett, men vi stiger i alla fall på.

Vi möts av beskedet att det är lunchstängt, men när vi frågar när vi kan komma tillbaka tittar de båda unga damerna på varandra, och säger att det inte är nödvändigt. Efter en stunds väntan är våra visum klara, våra pass är nu obrukbara i Azerbaidzjan (men vem vill åka till ett land som knappt går att stava?). Vår ursprungliga plan var att stanna där en natt, men på ambassaden övertygar man oss om att det är bättre att stanna två nätter. Vi får också hjälp att kontakta en chaufför som kan köra oss dit för ett pris som inte är alltför orimligt. Tyvärr är ju inte våra kunskaper i ryska (för att inte tala om armeniska) så imponerande, så vi tar tacksamt mot all hjälp.

Det är en lite absurd känsla att sitta i detta stora förortshus som utger sig för att vara en ambassad, en ambassad som ju egentligen inte är en ambassad, eftersom inget land, inte ens Armenien där ambassaden befinner sig, officiellt har erkänt republiken Nagorno-Karabach. Om man läser svenska UD:s reserekommendationer så står det att man skall undvika alla icke nödvändiga resor till detta land. Å andra sidan finns det inga vittnesmål om att någon turist skulle ha råkat illa ut i det bergiga landet. Och frågan är ju om detta inte är en nödvändig resa. Helt klart är att jag skulle ångra mig djupt om jag inte hade tagit chansen att komma till Stepanakert som huvudstaden heter.

Med visum på fickan promenerar genom det armeniska förortslandskapet tillbaka mot stadens centrum. Om två dagar skall vår chaufför och hans Mitsubishi hämta oss för att köra oss mot landet som icke är.

För den som vill läsa mer om Karabach: DN, Forum Eurasien.

Nattliga instruktioner i okänd världsdel efter dag i Prag.

Klockan är kvart över ett på natten, eller kvart över fyra på morgonen. Ganska trötta efter att ha tillbringat nästan en hel dag i Prag, obligatoriska turistpromenader, Karlsbron i turistträngsel, några öl och en del mat, och en lång bussresa från en obskyr tunnelbanestation i en förort till flygplatsen och sedan en ganska trång flygresa till Jerevan. Men Prag var vackert, Karlsbron är trots allt ganska svår att motstå med dess kosmopolitiska blandning. Står man där några timmar lär man förmodligen träffa på någon gammal elev, men det känns inte helt angeläget. Och även om tjeckisk öl är ganska överskattad hittade vi den delikata brygden på bilden som släckte törsten och gjorde staden ännu vackrare.



Men nu är vi alltså i Armenien, det land jag så länge sett fram emot att besöka. Av någon anledning blir folk alltid förvånade när jag säger att jag vill åka dit, ingen kan förstå varför. Det är ungefär som om man skulle komma och säga att man vill åka på semester till Grums. Alla undrar om man har släktingar där, eller om det finns en speciell anledning. Nu finns det ingen som helst anledning att jämföra Armenien med Grums, men lockelsen på turistmassorna verkar vara gemensam.


Redan på planet har jag lagt märke till att andelen vackra kvinnor är hög, minst lika hög som i Sverige. Att kvinnorna, till skillnad från de flesta i Sverige, tycks föredra höga klackar gör dem inte mindre tilldragande. På Zvartnotsflygplatsen bekräftas armeniskornas skönhet ytterligare, så den första bilden av detta märkliga land är positiv.
När vi fått våra visum och vårt bagage möter vi en märklig egenhet hos armenierna. När man går igenom utgången där de anhöriga står och väntar på sina nära och kära är det ingen diskret tillbakadragen skara som på svenska flygplatser. Nej, här har alla bestämt sig för att stå närmast. Det är en närmast kompakt människomassa som trängs framför utgången, men den delar sig likt Röda havet framför Moses när vi kommer med våra resväskor.


Vi hittar vår chaufför som skall ta oss till lägenheten vi hyrt. Först skall vi dock ta oss till hans bil i det parkeringshus som finns under flygplatsen. Det ser ut som en lämplig plats att spela in någon gotisk science fictionfilm om ett koleldat rymdskepp som landat i ett förfallet industriområde. Eftersom jag försöker följa guideböckernas råd om hur man skall klara sig i främmande länder har jag lagt de viktigaste råden på minnet. Vad gäller Armenien tycks brottsligheten inte vara en faktor att räkna med. I stället är det risken att bli överkörd (enligt eniga guideböcker är de armeniska bilförarna mer eller mindre hänsynslösa galningar) och risken för jordbävningar. Den senare risken är svårare att gardera sig mot (även om Lonely Planet rekommenderar att man skall undvika alla byggnader från Sovjettiden, något som inte är helt lätt).

Detta källargarage ger inte något jordbävningssäkert intryck, och bilarna far fram som ettriga sovjetgetingar i ett svårförståeligt mönster som får oss att trycka oss mot väggarna. Till sist når vi i alla fall den lägenhet där vi skall bo, och utsätts nu för detaljerade instruktioner om hur man använder toaletten (som hemma), att man inte skall ställa varma koppar på träbord (fast för säkerhets skulle finns det inga träbord i lägenheten) och vi ser allt tröttare och tröttare ut. Till sist ger sig den omsorgsfulle mannen av och vi slänger av oss alla kläder och somnar nästan innan våra huvuden når kuddarna. Bara för att vakna igen av de allt annat än mjuka och behagliga saker som skall föreställa kuddar. Men till sist tar sömnen hem spelet och vi sover vår första natt i detta land som ingen vet i vilken världsdel det ligger.