Min vana trogen så måste jag alltid vidare. När jag nu kommit till det efterlängtade Armenien så finns det ytterligare ett land inom räckhåll. Eller är det ett land? Det beror på vem man frågar. Jag talar naturligtvis om Nagorno-Karabach (jag glömmer aldrig det gamla skämtet på DN:s Namn och nyttsida på den tiden när Nagorno-Karabach var vanligt förekommande i medierna, nämligen "När går nå tåg till Karabach då?" Det kanske inte var så himla kul egentligen, men ända sedan den dagen jag läste detta har jag varit nyfiken på detta land. Svaret på frågan är dock att det nog lär dröja rätt länge innan det går något tåg dit då järnvägen går genom fiendeland.)
Nagorno-Karabach (Nagorno betyder bergig på ryska, på engelska kallas området ofta Mountainous Karabakh),eller Artsakh som det heter på armeniska, är ett ursprungligen armeniskt område som Stalin placerade i Azerbaidzjan, trots att befolkningmajoriteten var armenisk. I samband med Sovjetunionens fall ville de flesta höra till Armenien, något som ledde till förföljelser och mord på armenier i olika städer i Azerbaidzjan. Efter ett blodigt och intensivt krig lyckades man jaga bort azererna från såväl själva det bergiga Karabach, men också från en del tidigare azeriska och kurdiska områden runtomkring.
För att resa till N-K behöver man visum, och visum kan man endast få på N-K:s ambassad i Jerevan. Eftersom vi i vår guidebok läst oss till att man bara kan få det om man lämnar in sin visumansökan före klockan 13 så skyndar vi oss ut strax före halv ett. Kartan visar att ambassaden ligger nära vår lägenhet. Vi hittar snart adressen, men där finns inte spår av någon ambassad. Vi frågar på ett kontor, och det visar sig att den här gatan heter Sarian medan ambassaden ligger på Zarian, som ligger i en förort dit vi tar oss i en taxi. Klockan är nu över ett, men vi stiger i alla fall på.
Vi möts av beskedet att det är lunchstängt, men när vi frågar när vi kan komma tillbaka tittar de båda unga damerna på varandra, och säger att det inte är nödvändigt. Efter en stunds väntan är våra visum klara, våra pass är nu obrukbara i Azerbaidzjan (men vem vill åka till ett land som knappt går att stava?). Vår ursprungliga plan var att stanna där en natt, men på ambassaden övertygar man oss om att det är bättre att stanna två nätter. Vi får också hjälp att kontakta en chaufför som kan köra oss dit för ett pris som inte är alltför orimligt. Tyvärr är ju inte våra kunskaper i ryska (för att inte tala om armeniska) så imponerande, så vi tar tacksamt mot all hjälp.
Det är en lite absurd känsla att sitta i detta stora förortshus som utger sig för att vara en ambassad, en ambassad som ju egentligen inte är en ambassad, eftersom inget land, inte ens Armenien där ambassaden befinner sig, officiellt har erkänt republiken Nagorno-Karabach. Om man läser svenska UD:s reserekommendationer så står det att man skall undvika alla icke nödvändiga resor till detta land. Å andra sidan finns det inga vittnesmål om att någon turist skulle ha råkat illa ut i det bergiga landet. Och frågan är ju om detta inte är en nödvändig resa. Helt klart är att jag skulle ångra mig djupt om jag inte hade tagit chansen att komma till Stepanakert som huvudstaden heter.
Med visum på fickan promenerar genom det armeniska förortslandskapet tillbaka mot stadens centrum. Om två dagar skall vår chaufför och hans Mitsubishi hämta oss för att köra oss mot landet som icke är.
För den som vill läsa mer om Karabach: DN, Forum Eurasien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar