Klockan är kvart över ett på natten, eller kvart över fyra på morgonen. Ganska trötta efter att ha tillbringat nästan en hel dag i Prag, obligatoriska turistpromenader, Karlsbron i turistträngsel, några öl och en del mat, och en lång bussresa från en obskyr tunnelbanestation i en förort till flygplatsen och sedan en ganska trång flygresa till Jerevan. Men Prag var vackert, Karlsbron är trots allt ganska svår att motstå med dess kosmopolitiska blandning. Står man där några timmar lär man förmodligen träffa på någon gammal elev, men det känns inte helt angeläget. Och även om tjeckisk öl är ganska överskattad hittade vi den delikata brygden på bilden som släckte törsten och gjorde staden ännu vackrare.
Men nu är vi alltså i Armenien, det land jag så länge sett fram emot att besöka. Av någon anledning blir folk alltid förvånade när jag säger att jag vill åka dit, ingen kan förstå varför. Det är ungefär som om man skulle komma och säga att man vill åka på semester till Grums. Alla undrar om man har släktingar där, eller om det finns en speciell anledning. Nu finns det ingen som helst anledning att jämföra Armenien med Grums, men lockelsen på turistmassorna verkar vara gemensam.
Redan på planet har jag lagt märke till att andelen vackra kvinnor är hög, minst lika hög som i Sverige. Att kvinnorna, till skillnad från de flesta i Sverige, tycks föredra höga klackar gör dem inte mindre tilldragande. På Zvartnotsflygplatsen bekräftas armeniskornas skönhet ytterligare, så den första bilden av detta märkliga land är positiv.
När vi fått våra visum och vårt bagage möter vi en märklig egenhet hos armenierna. När man går igenom utgången där de anhöriga står och väntar på sina nära och kära är det ingen diskret tillbakadragen skara som på svenska flygplatser. Nej, här har alla bestämt sig för att stå närmast. Det är en närmast kompakt människomassa som trängs framför utgången, men den delar sig likt Röda havet framför Moses när vi kommer med våra resväskor.
Vi hittar vår chaufför som skall ta oss till lägenheten vi hyrt. Först skall vi dock ta oss till hans bil i det parkeringshus som finns under flygplatsen. Det ser ut som en lämplig plats att spela in någon gotisk science fictionfilm om ett koleldat rymdskepp som landat i ett förfallet industriområde. Eftersom jag försöker följa guideböckernas råd om hur man skall klara sig i främmande länder har jag lagt de viktigaste råden på minnet. Vad gäller Armenien tycks brottsligheten inte vara en faktor att räkna med. I stället är det risken att bli överkörd (enligt eniga guideböcker är de armeniska bilförarna mer eller mindre hänsynslösa galningar) och risken för jordbävningar. Den senare risken är svårare att gardera sig mot (även om Lonely Planet rekommenderar att man skall undvika alla byggnader från Sovjettiden, något som inte är helt lätt).
Detta källargarage ger inte något jordbävningssäkert intryck, och bilarna far fram som ettriga sovjetgetingar i ett svårförståeligt mönster som får oss att trycka oss mot väggarna. Till sist når vi i alla fall den lägenhet där vi skall bo, och utsätts nu för detaljerade instruktioner om hur man använder toaletten (som hemma), att man inte skall ställa varma koppar på träbord (fast för säkerhets skulle finns det inga träbord i lägenheten) och vi ser allt tröttare och tröttare ut. Till sist ger sig den omsorgsfulle mannen av och vi slänger av oss alla kläder och somnar nästan innan våra huvuden når kuddarna. Bara för att vakna igen av de allt annat än mjuka och behagliga saker som skall föreställa kuddar. Men till sist tar sömnen hem spelet och vi sover vår första natt i detta land som ingen vet i vilken världsdel det ligger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar