Svalorna i Stepanakert

Hungriga och lite trötta efter resan kommer vi så till Stepanakert, huvudstaden i den oberoende republiken Nagorno-Karabach, det bergiga Karabach, eller Artsakh som det lokala namnet lyder. Huvudstaden ligger omgiven av berg, ett läge som var långt ifrån idealiskt under kriget då azererna kunde beskjuta den från bergen. Vi låter oss föras till hotel Heghnar, som chauffören tydligen har ett avtal med, så vi misstänker att det kanske inte är stans bästa hotell. Men vi blir mycket positivt överraskade av det fräscha och trevliga rummet.Utsikten över en fridfull dal med galande tuppar, och typiska sovjetiska höghus, här försedda med klädlinor som det måste ha varit en verklig utmaning att sätta upp, är behaglig och allt känns så fredligt och rofyllt.


Det mest påfallande i Stepanakert är svalorna som finns överallt, som flyger högt och snabbt som en slags symboler för frihetslängtan, och så tvätten som hänger överallt i detta land befriat från såväl azerer som torktumlare.Vi lever fortfarande i tron att allt verkligen är fredligt i detta till synes fridfulla hörn av världen. Föga anar vi att bara en knapp vecka tidigare dödades fem soldater vid skottlossning vid gränsen. Det får vi inte reda på förrän vi redan är tillbaka i Jerevan. Det märkliga för mig som alltid betraktat Ryssland som fienden är ju att freden i Karabach i princip garanteras av den ryska militära närvaron i Armenien, något som gör att Azerbaidzjan drar sig för att ta alltför stora risker. Så finns det också en viss sovjetnostalgi här, och ett av stadens taxibolag bär det stolta namnet Taxi CCCP!



Också den nostalgiska glasspinnen CCCP har många vänner här. Ett annat land som jag inte brukar betrakta som mina favoritpolare är ju Iran, och en bekant som besökte Stepanakert några veckor tidigare rapporterade om en stor iransk delegation som var på visit här.
Men i Stepanakert svirrar svalorna mellan husen, och vår chaufför gör dagens sista insats genom att köra oss till en mycket trevlig restaurang där vi avnjuter en härlig måltid med grillat kött och mycket fräscha grönsaker. Till detta ett gott lokalt vin och som avslutning varsin hundragramskonjak som gör att humöret är betydligt gladare när vi glider ut för att se på stadens sevärdheter.


Stepanakert är ju en huvudstad och en sådan måste givetvis ha diverse myndigheter och andra viktiga inrättningar. Nu är ju inte staden mycket större än Säffle, och det blir ibland lite lustigt när diverse små byggnader utger sig för att vara Republikens Universitet, eller myndigheten för det ena med det andra.


Här i Stepanakert stöter vi faktiskt också på ett farthinder. I Armenien finns inga farthinder av den enkla anledningen att vägarna i sig utgör farthinder med alla gropar och hål. Men i Karabach är vägarna bättre, och därför har man faktiskt i alla fall ett fartgupp. En annan intressant iakttagelse är den skylt som förkunnar 30-gräns utanför en skola. Det är ju inte så märkligt, men det märkliga är att fartgränsen gäller mellan 20 och 01!
Nu verkar förvisso inte barnen gå och lägga sig så tidigt i Stepanakert. På kvällen, och då pratar vi om en vanlig vardagskväll i juni är torget, det stora torget mellan parlamentet och presidentpalatset, fullt med människor i alla åldrar som bara är ute och promenerar, träffar vänner och bara verkar njuta av den behagliga sommarkvällen.
Det är en skön och behaglig stämning, och det beror nog inte bara på konjaken. Staden känns trygg och fridfull, som en plats där man skulle kunna bosätta sig i alla fall ett tag (om det inte vore för att varje resa härifrån innebär sju timmars bilfärd på bergsvägar till Jerevan (det går inte att flyga från Karabach eftersom azererna skulle kunna skjuta ner planen då de anser det vara en kränkning av deras luftrum om man skulle flyga hit).
Huruvida det finns någon brottslighet är tveksamt. Enligt guideböckerna inträffar nästan aldrig några brott mot turister. Detta skulle i och för sig kunna bero på att här nästan inte finns några turister, men vi väljer att inte se saken på detta sätt. Själva gör vi vårt bästa för att provocera fram lite brottslighet genom att småberusade vandra omkring på oupplysta bakgator, klädda som västturister, flitigt fotograferande med våra digitalkameror, men inte en enda liten gangster visar sig. Visserligen passerar vi Cosa Nostra Mafia Bar, som ligger strategiskt placerad mitt emot polisstationen, men den känns mer humoristisk än verklig.


Fortsättning följer. (Klicka gärna på bilderna för att se dem i större format)

Kloster, gas och vildsvin.

Vi är på väg. I en bekväm Mitsubishi med luftkonditionering åker vi på de i alla fall i närheten av Jerevan förvånansvärt raka och ganska hela vägarna mot det hägrande Nagorno-Karabach. Vår chaufför talar ungefär lika mycket engelska som vi talar ryska, dvs nästan inte alls.
Första uppehåll är klostret Khor Virap som ligger ett stenkast från den turkiska (stängda) gränsen. Utsikten mot armeniernas heliga berg Ararat, som ligger på den turkiska sidan, om än väl synligt från Jerevan med omnejd, är magnifik och vi har tur med molnen som annars gärna lägger sig vid toppen.
När vi stiger ur bilen närmar sig en man som säljer fåglar som man förväntas offra i klosterkyrkan, oklart dock på vilket sätt detta skulle gå till. Vår chaufför jagar dock bryskt iväg den hoppfulle försäljaren.
I klostret finns ett underjordiskt rum till vilket man kan klättra ner på en stege. I detta rum vistades en stackare i tretton år innan han släpptes upp för att bota kungen som råkat bli förvandlad till ett vildsvin (hur tusan han lyckats med att bli förvandlad till vildsvin förtäljer inte historien. Förmodligen var han bara full). Eftersom kungen tyckte det var bra gjort, och eftersom den som botade honom råkade vara kristen lät han armenierna bli kristna som första folk i världen.

Resan går vidare och vägen blir allt krokigare vartefter vi kommer in i bergen. Den närmaste vägen mellan Jerevan och Nagorno-Karabach går genom Nachitjevan, som är en enklav som hör till Azerbaidzjan, och den vägen är givetvis inte öppen för trafik. Därför måste vi åka över bergen, men det är ingen nackdel eftersom vägen är väldigt vacker. Vår bil är snabb och chauffören skicklig, med van hand undviker han alla groparna som bitvis är väldigt frekventa.
Efter en timme är det dags för nästa stopp. Nu är det ytterligare ett kloster, vackert beläget i en dalgång. Platsen heter Noravank och här är det ganska många besökare, dock inga icke-armenier förutom vi. Själva byggnaderna är ganska likartade i de olika klostren i Armenien, men de ligger ofta väldigt vackert, och visst är det fascinerande att landet har en så lång historia av kristendom.

Vår bil är försedd med en gastank, vilket tycks vara ganska vanligt. Den måste fyllas på rätt ofta, och det är en process som tar tid. Först får man oftast stå i kö vid en gasmack, och sedan tar det minst en kvart att fylla tanken.
Framåt tvåtiden når vi så till sist Nagorno-Karabach. Vid gränsen finns en passkontroll, men det är bara utlänningar som måste stanna och visa pass. Dit räknas inte medborgare i det forna Sovjet med undantag för opålitliga georgier och balter. Mannen i gränskontrollen är missnöjd med mitt visum.

Den vänliga, men inte så formella tjejen på ambassaden har nämligen för hand ändrat datumet, då hon råkat skriva fel. Det tycker inte gränsvakten om, men då han märker att vi inte förstår hans ryska muttranden ger han upp och släpper in oss i sitt lilla land.

Så har vi nått det land som kanske inte finns. Är det måhända bara en del av Armenien som man kallar ett eget land för att man måste, eller är vi i Azerbaidzjan? Eller är det verkligen ett land? Den mest påfallande skillnaden när vi kommit över gränsen är i alla fall att vägen blir bättre. Den är nämligen bekostad av armenier världen över. Det finns skyltar som talar om vilket lands armenier som bekostat den bit man kommer till. Men vi börjar bli lite för trötta och hungriga för att till fullo njuta av den vackra naturen och längtar nu efter att komma fram till Stepanakert.