Kloster, gas och vildsvin.

Vi är på väg. I en bekväm Mitsubishi med luftkonditionering åker vi på de i alla fall i närheten av Jerevan förvånansvärt raka och ganska hela vägarna mot det hägrande Nagorno-Karabach. Vår chaufför talar ungefär lika mycket engelska som vi talar ryska, dvs nästan inte alls.
Första uppehåll är klostret Khor Virap som ligger ett stenkast från den turkiska (stängda) gränsen. Utsikten mot armeniernas heliga berg Ararat, som ligger på den turkiska sidan, om än väl synligt från Jerevan med omnejd, är magnifik och vi har tur med molnen som annars gärna lägger sig vid toppen.
När vi stiger ur bilen närmar sig en man som säljer fåglar som man förväntas offra i klosterkyrkan, oklart dock på vilket sätt detta skulle gå till. Vår chaufför jagar dock bryskt iväg den hoppfulle försäljaren.
I klostret finns ett underjordiskt rum till vilket man kan klättra ner på en stege. I detta rum vistades en stackare i tretton år innan han släpptes upp för att bota kungen som råkat bli förvandlad till ett vildsvin (hur tusan han lyckats med att bli förvandlad till vildsvin förtäljer inte historien. Förmodligen var han bara full). Eftersom kungen tyckte det var bra gjort, och eftersom den som botade honom råkade vara kristen lät han armenierna bli kristna som första folk i världen.

Resan går vidare och vägen blir allt krokigare vartefter vi kommer in i bergen. Den närmaste vägen mellan Jerevan och Nagorno-Karabach går genom Nachitjevan, som är en enklav som hör till Azerbaidzjan, och den vägen är givetvis inte öppen för trafik. Därför måste vi åka över bergen, men det är ingen nackdel eftersom vägen är väldigt vacker. Vår bil är snabb och chauffören skicklig, med van hand undviker han alla groparna som bitvis är väldigt frekventa.
Efter en timme är det dags för nästa stopp. Nu är det ytterligare ett kloster, vackert beläget i en dalgång. Platsen heter Noravank och här är det ganska många besökare, dock inga icke-armenier förutom vi. Själva byggnaderna är ganska likartade i de olika klostren i Armenien, men de ligger ofta väldigt vackert, och visst är det fascinerande att landet har en så lång historia av kristendom.

Vår bil är försedd med en gastank, vilket tycks vara ganska vanligt. Den måste fyllas på rätt ofta, och det är en process som tar tid. Först får man oftast stå i kö vid en gasmack, och sedan tar det minst en kvart att fylla tanken.
Framåt tvåtiden når vi så till sist Nagorno-Karabach. Vid gränsen finns en passkontroll, men det är bara utlänningar som måste stanna och visa pass. Dit räknas inte medborgare i det forna Sovjet med undantag för opålitliga georgier och balter. Mannen i gränskontrollen är missnöjd med mitt visum.

Den vänliga, men inte så formella tjejen på ambassaden har nämligen för hand ändrat datumet, då hon råkat skriva fel. Det tycker inte gränsvakten om, men då han märker att vi inte förstår hans ryska muttranden ger han upp och släpper in oss i sitt lilla land.

Så har vi nått det land som kanske inte finns. Är det måhända bara en del av Armenien som man kallar ett eget land för att man måste, eller är vi i Azerbaidzjan? Eller är det verkligen ett land? Den mest påfallande skillnaden när vi kommit över gränsen är i alla fall att vägen blir bättre. Den är nämligen bekostad av armenier världen över. Det finns skyltar som talar om vilket lands armenier som bekostat den bit man kommer till. Men vi börjar bli lite för trötta och hungriga för att till fullo njuta av den vackra naturen och längtar nu efter att komma fram till Stepanakert.